Möt församlingens kyrkoherde Maria
Hösten 2019 flyttade Maria Olofsdotter Bråkenhielm till Paris. Hon och familjen lämnade Sverige, men flyttade på sätt och vis ändå hem. Joakim, Marias man och präst i församlingen, är uppvuxen i Paris och här finns barnens farmor och farfar. Det var dock Maris första utlandspostering.
- Jag tänkte liksom aldrig att vi skulle jobba här, att komma till Paris är som att komma hem för mig, säger Maria.
- Men jag kände direkt att jag var kyrkoherde här, från dag ett.
Det blev en rivstart in i verksamheten eftersom första hon var tvungen att göra var att byta datum för julbasaren på grund av den strejk som varslades. En strejk som blev historiskt utdragen, och snart följdes av coronapandemin.
- Då, under våren 2020, var jag som kyrkoherde i någon slags kris. Jag var satt här för att tjäna, men kunde inte träffa min församling.
Men snart insåg Maria att församlingen hon kommit till visste hur det var att leva under svåra omständigheter. Det var tydligt att Paris-församlingen är den äldsta av de svenska utlandsförsamlingarna med flera hundra år av församlingsliv.
- Besöksverksamheten visste hur de skulle anpassa sig, den franska staten beslutade att kyrkor skulle kunna ha öppet för gudstjänster, gemensamt kunde vi hitta former för att vara bäst till gagn.
Maria berättar att hon i sin välkomstgudstjänst hösten 2019 predikade om Nathan Söderblom. Att hon gav honom en eloge för att ha varit i Paris under en svår tid. Nu, våren 2020, stod hon själv i en katastrof och insåg att hon skulle leda församlingen under den här tiden.
- För mig blev det en väldig styrka i att känna att jag är en i ledet, att många präster och kyrkoherdar varit här före mig genom andra tiders krig och kriser.
- Krishantering kan vi i kyrkan, säger hon.
Man lyckades ställa om, sända gudstjänster digitalt när man inte kunde träffas, hitta andra former för hem- och sjukbesök. Men sen, i spåren av pandemin, kom den försämrade ekonomin och de globala utredningarna av Svenska kyrkans utlandsförsamlingar.
- När vi fick nyheten, för drygt ett år sedan, om att vi kanske inte skulle kunna vara kvar i våra lokaler och i vår kyrka var det lite som en chock, berättar Maria.
- Men vi jobbar på att skapa möjligheter och jag önskar kanske att fler kunde lyfta det goda arbete som görs här i församlingen, i Paris.
Utlandskyrkorna har alltid varit annorlunda än en svensk församling i Sverige. I Utlandskyrkan har man alltid haft färre anställda och fler enskilda personer, frivilliga, som på olika sätt stöttat församlingarna.
- Jag tror att framtidens kyrka har fler frivilliga som tar större ansvar, det är viktigt för teologin, för framtiden, säger Maria och poängterar att hon inte bara pratar om församlingen i Paris eller utlandsförsamlingarna, utan om hela Svenska kyrkan.
- Det finns många goda exempel på insatser, engagemang och kärlek som många individer gjort, gett och gör för Svenska kyrkan, säger hon.
Maria menar att församlingen inte hade funnits om det inte varit för människors beslut. Beslut fattade på individuellt plan, om att vara medlem. Beslut fattade gemensamt, om att exempelvis en period driva ett ålderdomshem.
- Det blir speciellt när någon tar ansvar för ett område, när frivilligheten står i centrum. Och det gäller att bemyndiga människor, säger Maria.
Nu står församlingen, ja hela Svenska kyrkan, inför ett generationsskifte. Dagens unga generationer vill inte på samma sätt binda sig till långa uppdrag. Vi har ett annat rörelsemönster, en annan livsstil, idag än för 50-60 år sedan.
- Men vi får in många unga vuxna i församlingen, säger Maria och berättar att allt fler vill gå med i besöksgruppen, bli kyrkvärdar – kanske som ett steg i att hitta sin egen tro.
- Men vi behöver fler frivilliga, säger hon.
Nu när församlingen inte har någon husmor eller husfar är man i stort behov av folk i köket. Frivilliga som kan laga lunch på tisdagar, som kan baka och hjälpa till i caféet.
- När vi firar mässa en tisdag, då är det viktigt att kunna fortsätta samtalen över en lunch, påpekar Maria.
Egentligen är ju alla personer som vill hjälpa till välkomna – och en bredd av kompetenser och intressen behövs. Allt från jurister till personer som vill sjunga med barn. Något man pratar om är också att hitta en volontärsamordnare som kan hålla samman de frivilliga.
- När jag frågar en medlem i församlingen om de kan hjälpa till med en viss uppgift, som nu inför sportlovet när vi behöver hjälp i gudstjänsten, och de svarar ”självklart” då är det ett kvitto på att vi gör rätt saker.
Precis som flera av de andra vi intervjuat i församlingen lyfter även Maria öppenhet och engagemang som församlingen hjärta och puls. Engagemanget för varandra. Öppenheten att släppa in nya personer, att medlemmar är genuint intresserade av nya som hittar hit. ”Kom in och känn dig som hemma.”
- Jag ser relationer byggas upp hela tiden och det finns en otrolig styrka här som bär, även bland de svagaste, säger hon.
Maria återkommer till historien, församlingens rika historik, att det är en gammal församling, med arv och traditioner. Att man som medlem känner ett ansvar.
- Och framtiden hänger mycket på medlemmarna, säger hon.
- Får vi inte tillräckligt många som stödjer församlingen, som är lojala genom medlemskap eller stöd-medlemskap, finns det inga förutsättningar att överleva.
Församlingens ekonomi behöver mer än de intäkter som medlemskapen kan ge, men för att kunna arbeta med insamlingar, fundraising och sponsorer – något som just påbörjats – behöver man visa att man har många aktiva, betalande, medlemmar.
- Jag säger till våra församlingsmedlemmar att ”ert uppdrag är att värva nya medlemmar”. Vi finns här när livet krisar, men en förutsättning för att vi ska kunna finnas kvar är våra medlemmar.