Birgitta Alm är pensionär och bor i Öjersjö. När hon hade sålt sitt sommarhus blev det plötsligt mycket tid över. Då hörde hon via en väninna att det behövdes volontärer till den nystartade matbutiken.
-Det liksom bara ramlade på mig, och sedan har jag varit där, säger hon och skrattar.
Det var ett nytt sammanhang som Birgitta snabbt blev en del av.
-Det var en helt ny värld. Jag blev sedd och hörd. Sitter man hemma i sin ensamhet så är det lätt att man inte tar sig ut.
Vad betyder det för dig att vara volontär?
-Allt! Jag får trevliga människor att prata med. Jag får också se vad det finns för elände och hjälper människor som är i kris. Och det hjälper mig. Jag kommer ut några timmar nästan varje dag. Jag har varit en blyg liten människa i nästan hela mitt liv, nu vågar jag jättemycket!
Vad gör du i butiken?
-Idag har vi fått en massa varor som ska lappas och lagas i förpackningarna, och så ska det prismärkas. Vi hjälper till att städa. Och så hjälper jag till i kassan när butiken är öppen.
Många kunder återkommer och dem lär hon känna.
-Det är fantastiskt att få träffa så mycket människor. En del är jättegulliga. Om man möter dem på stan så vinkar de och hejar.
Hur är det i gänget som jobbar i butiken?
-Vi har ju väldigt mycket att prata om, vi har jätteroligt!
Birgitta jobbar med olika personer olika dagar, både män och kvinnor. Och Birgitta är bland de äldsta.
Vad skulle du säga till någon som funderar på att bli volontär?
-Absolut! Om man har ork och kraft. Det förgyller verkligen livet. Man får lite avstånd till sig själv. Man behöver inte tänka så mycket på sig själv med krämpor hit och dit. Man kan hjälpa andra i stället. Det ger jättemycket!
En del äldre blir sittande hemma. Varför blir det så tror du?
-Det är nog en rädsla för att gå ut och träffa människor. Att ta sig till en lokal med främmande människor som man aldrig mött. Men man hittar alltid någon att prata med och sedan växer bekantskapskretsen. Det är jätteviktigt att komma ut!
Birgitta har ingen egen familj.
-Då kanske jag hade varit mer uppbunden med att passa barn och barnbarn. Men sånt är livet. Ibland blir det inte som man tror. Det är väl också därför som jag kan engagera mig så mycket som jag kan. Så länge jag orkar.
Text och bild: Maria Lokrantz
