MEDELTID
Som byggnad är stadskyrkan i Ronneby alltigenom medeltida, endast det lilla södra vapenhuset är senare byggt. Likväl skiljer det mer än tre århundraden mellan tillkomsten av kyrkans äldre och yngre partier. Byggnadsperioderna markeras på ritningen sidan 3 genom olika rastrering av murarna.
Under slutet av 1100-talet, ett sekel efter kristendomens införande, ungefär när den territoriella indelningen av landet i socknar genomförts, byggdes kyrkan. I begynnelsen har den varit en romansk gråstenskyrka med långhus, kort kor och absid samt ingångar i norr och söder. Under 1200-talet, när byn Ronnebys tillväxt och utveckling småningom gjorde att platsen fick stadsprivilegier, skedde en tillbyggnad av kyrkan med de båda stora korsarmarna. Byggnadsmaterialet var också här kluven gråsten och stilen romansk med smala rundbågiga fönsteröpningar, men till skillnad från kärnkyrkan har dörr- och fönsteromfattningar nu utförts i tegel - det nya materialet.
Nu tillkom också ett par sidokapell i vinklarna mellan koret och korsarmarna. Två igenmurade portaler i den sydöstra vinkeln är det enda kvarvarande spåret av dessa kapell.
Ekonomisk framgång, främst baserad på tillgången på sill och lüneburgersalt som utgjorde en åtrådd exportvara till det katolska Europa med dess fasteregler, gav Ronneby borgerskap resurser att under 1300-talets början ånyo börja bygga på sin kyrka. Den gotiska stilen hade nu gjort entré och de arkitektoniska kraven förändrats. Korabsiden revs, koret förlängdes till det dubbla och blev rakslutet i öster, och på norrsidan byggdes sakristian. Kronan på verket blev att de gotiska kryssvalven i tegel slogs i hela kyrkan. Vissa tecken kan tyda på att detta arbete inte helt hann avslutas innan 1300-talets kriser till följd av politisk och ekonomisk oro samt den stora pesten, ledde till att man fick annat att tänka på. Ett av kyrkans valv, det i norra korsarmen, har nämligen byggts först omkring 150 år efter de andra, vad än orsaken till detta kan ha varit.
Under medeltidens sista århundrade gynnades Ronneby åter av god ekonomisk medvind. Hanseatiska köpmän var dagliga inslag i stadsbilden, skrån och gillen verkade och den första högre läroanstalten i Bleinge, Ronneby latinskola, inrättades.
Och nu efter 1400-talets mitt beredde man sig för bygget av det breda västtorn med vilket man ville fullborda kyrkan som arkitektonisk enhet. Det byggdes i tegel och när det stod färdigt hade byggnaden fått den yttre gestalt den har än idag.
Några utgvändiga inslag som tillfogades när tornbygget var avslutat eller omkring år 1500 var de två iögonfallande strävpelarna vid södra korsarmen,
sakristians vackra trappgavelröst med dess tegelblinderingar samt en säregen trapp- och nischanordning vid tornets södra mur som antas ha varit en yttre predikstol och under katolska tiden även fungerat som ”rendez vous för
avlatskrämare”.
RENÄSSANSEN & DÄREFTER
Under 1500-talets förra hälft kunde Ronnebyborna glädjas åt sin stora och
vackra kyrka, helgad åt St Laurentius och med en påfallande rikedom sidoaltaren, däribland det tyska broderskapets altare, bekräftat av ett påvebrev år 1400. Något förändrades väl helgedomen efter reformationen 1536, innan den 1564 hemsöktes under Ronneby blodbad. Att kyrkan då blev fullständigt utplundrad vet vi, men däremot inte hur skadad den som byggnad kan ha varit.
Om Erik XIV möjligen trodde att han ödelagt Ronneby för gott drog han dock förhastade slutsatser. Ur stadens ruiner har tecken på en ny ekonomisk aktivitet spirat redan det närmaste året och återuppbyggnaden var snart i gång. För kyrkans del tog kungen, Fredrik II, ett viktigt initiativ när han 1575 och 1582 stälde kronans medel till förfogande för en mycket påkostad restaurering, där det mest spektakulära inslaget är de berömda kalkmålningarna. Tankeväckande figurscener och mängder av kartuscher och språkband på danska och latin omväxlar med utfyllande rankor, blad och blommor. Målningarna är unika i hela Sydskandinavien och sannolikt vidare än så, men vi känner inte mästaren till namnet.
Enskilda insatser för kyrkans försköning börjar bli synliga från omkring 1580, främst i form av epitafier. På ett och ett halvt årtionde var välståndet på många håll tillbaka i de återuppbyggda köpmanshusen. Och den kommande utvecklingen under 1600-talet gynnade Ronneby och dess handel än mer. Det var nu staden uppgavs ha 300 borgare och nämndes som en av de mest betydande i Skåneland. Den renovering och utsmycknig av kyrkan som kungen inlett fullföljdes nu av Ronnebyborna själva, både kollektivt och enskilt, med
konstföremål av yppersta märke. Särskilt gäller detta predikstolen från 1640-talet och den oöverträffade altaruppsats i broskverksstil som det samlade borgerskapet 1652 förärade kyrkan. På deras efter hand allt större och mera exklusiva epitafier kan vi se de främsta aktörerna i stadens handel och näringsliv vid den här tiden: Knud Pedersen, Jesper Schov, Herman Schlüter med flera. Av kyrkans ljuskronor, ljusplåtar och ljusarmar är de flesta enskilda donationer från
1600-talet, vilket också är fallet med en mängd andra inventarier och konstföremål av skilda slag.
Efter Roskildefreden 1658 och övergången till Sverige försämrades Ronnebys ställning, och i och med Karl XI:s beslut att anlägga örlogsstaden Karlskrona år 1680 offrades Ronneby till förmån för den nya staden. Först 1882 återupprättades stadsvärdigheten. Kyrkan fungerade under dessa två århundraden som en ovanligt exklusiv sockenkyrka utan att några större förändringar genomfördes, och man kan kanske till och med förmoda att församlingens svagare ställning kan ha skyddat den från vad det ofta pietetslösa 1800-talet annars kunde ha haft i beredskap. Tjugo medeltidskyrkor revs
i Blekinge under samma tid ...
KLOCKOR OCH ORGLAR
Kyrkans tre klockor hänger i tornet. Storklockan göts i Lübeck 1593 för
St Laurentii kyrka i Ronneby (numera Heliga Kors kyrka). Sommaren 1726 göts den om i Ronneby och ännu en gång i Stockholm 1882. Mellanklockan från 1675 har gjutits om tre gånger, senast 1820, medan lillklockan är orörd sedan den hängdes upp i tornets klockstol år 1667.
Det äldsta belägget för förekomsten av en orgel i kyrkan är en protokollsnotering från Ronneby rådhusrätt år 1636. Orgeln stod på en läktare i norra korsarmen och kan ha varit i bruk till 1843, då ett nytt instrument med 20 stämmor, byggt av P Jönsson i Hjortsberga och med fasad av arkitekten C G Blom-Carlsson placerades på den nuvarande läktaren. Med bibehållande av fasaden ersattes Jönssons orgel 1893 med en lika stor s k romantisk orgel från Åkerman & Lund i Stockholm. 1937 utökades orgelhuset och fasaden för att få plats med ett nytt
verk från Mårtenssons orgelfarbrik i Lund med 38 stämmor. Detta byggdes om 1969 och vidgades till 47 stämmor. Orgeln har åter byggts om av samma firma och står med sina 50 stämmor färdig sedan våren 2010.