Från början ett gudshus i trä under största delen av 1200-talets första hälft. Det anses att Lohärads kyrka varit en hundaredskyrka, d.v.s. den förnämsta kyrkan inom ett hundare (härad). I slutet av 1200-talet byggdes sakristian intill korets norra mur, troligen av gotländska byggnadsarbetare. På 1400-talet byggdes ett vapenhus framför ingången i söder.
Omkring 1670 inträffade en katastrof genom att det höga klocktornet rasade i sydostlig riktning och krossade vapenhuset samt en del av västra långhusvalvet och gavelröstet. De nödvändigaste reparationerna påbörjades genast.
Runt 1680 revs vapenhuset ned fullständigt och ett nytt byggdes i resterna av det raserade tornet. Kyrkoherde Sven Mattiae Starck skriver 1681 en ansökan om kollekt till omgjutning av en klocka, den krossades förmodligen då tornet rasade. Församlingen hade inte råd att bekosta detta själva p.g.a. övriga kostnader vid kyrkoreparationerna. Reparationerna avbröts dock 1689 vid kyrkoherdens död samt efterföljande missväxt och krig. Först 1728 kunde arbetet tas upp på nytt genom böndernas dagsverkan.
På sockenstämman 1761 beslöts att riva muren som skiljde koret från långhuset eftersom triumfbågen var ovanligt låg och trång. Då fick ytterligare tre bänkar plats på vardera sida om mittgången och klockaren som som ledde psalmsången skulle synas och höras bättre. Kyrkan hade då ingen orgel. Bönderna var inledningsvis synnerligen tveksamma till detta stora ingrepp, men efter att baron Carl Oxenstierna (ägare till socknens enda säteri, Krisineholm) lovat bekosta en ny predikstol befölls förslaget.
Kyrkans inre har putsats om ett flertal gånger. Vid restaureringen 1928-29 fann konservator C.Wilhelm Pettersson överkalkade 1400-tals målningar vilka han delvis kunde konservera. Inredningen är till största delen från 1700-talet.
De slutna bänkraderna är från 1733, predikstolen från 1762 och dess timglas från 1771.
Orgeln köptes 1876 och är byggd av P:L: Åkerman från Stockholm. Altaret med skulpterade ornament av trä gjordes av Norrtäljes snickesmästare Nils Jean Dahlström 1762.
Altarprydnaden tillhör det ovanliga slaget, den har nämligen varit gavel på en praktsäng från 1600-talet. Sängen ägdes av baron W.L. Taube (1690-1750) dåvarande ägare till Kristineholm, som skänkte den till sin hemkyrka efter återkomsten 1715 från slaget Poltava och rysk fångenskap i Sibirien.
Dopfuntgen gjordes troligtvis på 1200-talet och den övre delen är av täljsten och foten av sandsten. Av ljuskronorna är den 16-armade från 1771 och den 8-armade finns upptagen i inventariet från 1713. En 6-armad finns uppskriven som trasig i intentarieförteckningarna 1713 och 1852, den hänger nu reparerad i sakristian. En fjärde ljuskrona i empir med glasprismor på mässingställning skänktes 1819.
Kyrkogården utvidgades åt söder år 1885 och åt väster 1939. Innan dess låg större delen av kyrkogården åt norr vilket förr ansågs vara ett hemskt ställe och inget "hederligt folk" ville ha sin grav där. För att bryta denna fördom anlade dåvarande kyrkoherden Elias Gedner (1726-1797) sin gravplats i nordöstra hörnet i början av 1780-talet. Gravkullen med en gravsten på toppen finns fortfarande kvar.
Klockstapeln står sydost om kyrkan på en plats där under tidigt 1600-tal en gillestuga (ung. en blandning mellan församlingshem och hembygdsgård) stod. Redan på 1630-talet var klockstapeln uppförd och 1838 reparerades den grundligt. 2005 målades den om i vad man tror är ursprungsfärgen från 1838.
Av de två kyrkklockorna är storklockan särskilt intressant p.g.a. den vackra reliefmedaljong, föreställande en ung kvinna i antik klädsel, som läser i ljuset av en oljelampa, som pryder den. Klockan är omgjuten flera gånger, senast 1949 av K.G. Bergholtz & Co. Lillklockan skänktes 1753 av klockaren Anders Gillberg och göts samma år av Gerhard Meyer.
Sittplatser: 150 personer.
Adress: Kristineholmsvägen 4, 761 72 Norrtälje
