Du var ovanligt klok för att vara religiös! En äldre prästkollega till mig berättar om en man som fällt den kommentaren om honom. Du var ovanligt klok för att vara religiös. Det finns mycket att säga om den meningen. Det är uppenbart att mannen levde i förvissningen om att religiösa människor är aningen dummare och mindre intelligenta än andra. Och om det kan man båda säga mycket och motbevisa honom med forskning.
Men om man struntar i den delen så finns det en annan aspekt av mannens mening. Han har uppenbarligen levt ett helt i liv i förvissningen om att troende är dumma i huvudet och nu så möter han en präst som får honom att tveka på detta faktum. Han häpnar i sina antaganden. Han öppnar på en dörr till en ny värld. Och det är modigt att han även vågar uttala sin tvekan. För vad händer om det finns en religiös man som är klok? Då kanske det finns två eller 10? Då kanske hans försanthållande inte är sant? Då kanske man kan vara klok och troende? Då kanske till och med han själv, som han säkert tänker är klok, skulle kunna bli troende? Wow! Vilka tankar han släpper fria – om han nu gör det! För frågan är vad han gör med sin nyvunna upptäckt. Vad han gör med sin häpnad!
Jesus har kommit till synagogan i Nasaret. Han är där på besök. Han bor inte längre i Nasaret utan i Kapernaum och den senaste tiden har han undervisat om Guds rike i många liknelser för många människor. Men nu drar han sig hemåt en sväng. Kanske för att hälsa på familjen, och han får förtroendet att läsa texterna i gudstjänsten i synagogan. Han läser dem och lägger ut dem, förklarar dem och folket häpnar. Någon tappar hakan och andra spärrar upp ögonen. Det här var de inte beredda på! Jesus undervisar så de blir berörda.
Där hade något kunnat hända i Nasaret som för alltid satte Nasaret på kartan på ett nytt sätt. Där hade folket kunnat säga: Jesus, berätta mer. Vi vill höra mer av det du undervisar. Människor hade kunnat säga: Jesus, kom tillbaka nästa vecka också, och varje vecka och undervisa. Vi vill höra mer av dig. Rabbinen hade kunnat gå fram till Jesus efteråt och bett att själv få samtal med honom utifrån det Jesus lärt sig.
Men så blir inte fallet. För efter att folket häpnade, som de nog gjorde instinktivt, från hjärtat, oskyddat och ärligt, så faller de in i sina gamla mönster igen. De plockar upp sina masker och roller och tittar på Jesus med kritiska ögon: Vem är han som tror att han kan komma här och komma? Av rädsla och avund tänker de: Om han tar plats så betyder det att vi skuffas undan, eller? Och till de som fortsätter att ha den där häpnande ansiktsuttrycket och verkar vilja springa fram och få prata med Jesus, går de fram och markerar med föraktfull blick. Gör det inte. Han är ingen speciell. Vi vet nog vem han är. Snickarens son. Marias pojk. Ni vet ju att hans bröder är Jakob, Josef, Simon och Judas – och de är ju helt vanliga judar, vad får er att tro att denne man skulle vara annorlunda? Inbilla er inget!
Kanske var det där och då Nasaret hade sin chans, men Nasaret tog den inte. När vi fortsätter att läsa i Matteus så står det att ”Jesus gjorde inte många underverk där i Nasaret för de ville inte tro”. Men vi läser att Jesus gör enormt många under på andra platser och berör folk på olika sätt. Men inte i Nasaret. Vad var det som hände i Nasaret?
Ja, inte var det att Jesus inte var där- för det var Jesus. Jesus var fysiskt på plats. Jesus hade inte glömt Nasaret. Inte var det att Jesus inte förkunnande och talade och inspirerade – för det gjorde Jesus. Han undervisade. Inte var det att folk inte berördes – för det gjorde folket. Det står att de häpnade. Frågan är vad de sedan gjorde av sin häpnad!?
Vad gör vi av vår häpnad?
Det är en intressant fråga och svaret kan påverka oss på många sätt. När vi fascineras av höstens färger – låter vi det bara vara eller stannar vi upp och njuter? När vi får hålla ett nyfött barn i famnen – låter vi oss påverkas av livets storhet eller låter vi det passera? När vi närmar oss allhelgonahelgen och möter människor som drabbats av död – låter det få oss att tänka på vår egen död?
När vi berörs av Jesus ord så att vi häpnar, låter vi det få slå rot och ge tillträde till våra liv – även om det gör ont och förändrar våra perspektiv eller struntar vi i det?
Folket i Nasaret häpnade. De berördes, men direkt valde de att inte låta häpnaden ges tillträde till deras inre liv för de var rädda om sina positioner, sina invanda mönster. Vet ni, det hade varit bättre om de sagt: Han verkar ovanligt klok för att vara religiös den där Jesus, för det hade vittnat om att de öppnat sina stängda dörrar och var beredda att omvärdera Jesus. Men istället gick de till attack. De använde sina logiska argument om att ”Jesus kan ju inte vara någon annan än snickarsonen vi känner. Och snickarbarn i Nasaret har inga övernaturliga krafter eller gudomliga instinkter – det vet vi”.
Vad gör vi av vår häpnad? Gud skapar ständigt häpnad. Jag häpnas över att jag ännu en dag får leva och vara frisk. Jag häpnas över att Gud berör genom sånger och ord. Jag häpnas ibland över att Gud berör mina allra känsligaste och ömmaste tår, det som jag har svårt för och som Gud vill utmana. Jag häpnas över det Gud gör och det Gud inte verkar göra – och i all häpnad kan jag fundera; vad gör jag av min häpnad?
För man kan göra som Nasaret. Kväva häpnaden. Hitta alla möjliga ursäkter för att inte tro på den eller inte låta den få växa. Uttala ord, bevara positioner, markera revir för att häpnaden ska komma av sig. Så gjorde folket i Nasaret. Man kan också låta den få blomma. Fundera på vad som gjorde att jag häpnade. Vilken ny information som gavs mig och hur den förändrade mig.
Under resten av Jesu liv får Jesu leva med att bli omnämnd som Jesus från Nasaret. Det är intressant. Det var i Betlehem han föddes. Det var i Kapernaum han verkade när han talade och gjorde flest under. Det var i Jerusalem han provocerade de lärde och dog. Men ständigt kallas han för ”Jesus från Nasaret”. Till och med av demonerna säger det om honom! Ja, sanningen är ju att det var i Nasaret han hade levt större delen av sitt liv, vuxit upp och lärt känna folk, grannar, släkt och vänner. Och det var Nasaret som valde att inte låta sin häpnad över honom få slå rot. Jag tänker att det måste ha värkt i Jesus. Att inte bli profet i sin hemstad. Att hans egna inte kunde tro. Att de närmaste inte ville se det som andra såg. Varje gång som någon sa ”Jesus från Nasaret” blev han påmind om sin relation till hembygden. De som häpnade men inte ville låta häpnaden få utrymme för tillväxt. Kanske var det en sorg för Jesus?
I dag när man besöker Israel och Palestina är det slående att Nasaret inte har så mycket att komma med för den kristna pilgrimen. Här finns bebådelsekyrkan med sina många Maria bilder – för det var i Nasaret som Ängeln berättade för Maria att hon skulle föda Jesus, men Nasaret är mera Marias stad än Jesus. För inget i staden vittnar om att man häpnat över Jesus och tagit honom till sig. Man har absolut fascinerats av den häpnad Maria drabbades av, men man har inte själv häpnat över Jesus.
Det finns något tragiskt i det. Nasaret hade sin chans, men valde att avstå. Prestige, andras åsikter, egna roller, historiska band var viktigare än att lyssna till sin häpnad och låta den få blomma.
Vi har ett val att göra – som individer och som församling – när det gäller häpnad. Detta gäller båda våra medmänniskor och Gud. Vi kan välja att uppmuntra den som berör oss på ett positivt sätt med häpnad. Stärka den personen och bekräfta hans gåvor. Tack för din sång och din musik. Wow, vilken gåva du har!– får jag berätta om det du sa för andra? Vad fint du gjort, får jag fota det?
Vi kan bekräfta det med orden: du borde fördjupa dig i detta. Du borde träffa X – ni skulle inspirera varandra. Det är att vårda sin häpnad.
När det gäller att häpnas över Gud handlar det att våga öppna den dörr som häpnaden lyckats låsa upp. Om man häpnar över att man plötsligt börjar gråta, så kanske gråten är Guds väg till att påbörja ett verk inom en som förvisso kommer att göra ont men som behöver läka. Om man häpnar över ett ord, så kanske jag behöver meditera och be över det ordet - hur det kan påverka mig framöver. Om man häpnar över en nyvunnen insikt, som den att ”alla troende inte är dumma i huvudet”- kanske jag behöver forska i den, ta reda på sanningar för att se att jag själv inte lever i en lögn. Häpnar gör vi – men vad låter vi göra med vår häpnad?
Man kan också göra som folket i Nasaret – förtränga sin häpnad, gömma den och trycka ner den som orsakat häpnaden. Det är inte att vårda sin häpnad.
Vi ska vara tacksamma för vår häpnad. Den bekräftar att man ännu kan drabbas av nya intryck och insikter. Och vi får be till Gud om att ständigt få häpnas av Guds verk. Men vi ska absolut vårda vår häpnad. Den kan leda oss in på nya spännande upptäcktsfärder om vi låter den få utrymme. Den kan också begränsa oss om vi kväver den.
Gud hjälp mig att vårda min häpnad. Jag vill häpnas av andras gåvor och av Dig. Amen.