Rubriken för den här söndagen är ”Att växa i tro” och jag är nu på besök i växthuset hos Olofssons i Skammelstorp. Här är det vackert och vackert och det finns det mycket som växer och spirar i vårtid.
Temat ”att växa i tro” säger något om kristen tro, nämligen att det inte är något statiskt utan levande. Tro syns, fladdrar, luktar, smakar, påverkar, förändras och får konsekvenser.
”Allt levande växer”, säger man ofta. ”Det är bara det döda som inte längre växer”. Det fascinerande är att saker och ting växer ofta utan att man behöver göra så mycket, om bara miljön är god. Det märks tydligast med ogräs- eller hur!? Man kan tycka att ogräset inte borde kunna växa på de där brännstekande stenpartierna men ändå lyckas det ändå! Växande sker automatiskt i en god miljö. Jag tänker att så är det med tron också. ”Gud är kärlek och den som förblir i kärleken, förblir i Gud” läser vi i dagens episteltext och jag tänker att den som förbli i Gud också växer med Gud. Att förbli i Gud är grunden för växandet, och det kan se ut på många sätt. Jag tar åter bilden av plantan. Den behöver:
- Värme. Plantan här inne i växthuset är innesluten av värme, för att inte förfrysa. Värmen är ett skydd och en grundförutsättning för att tillväxt ska kunna ske. I vår tro tänker jag att Guds omsorg om oss är den där värmen. Den finns där hela tiden. När vi döptes så la Gud oss i sitt växthus, sin värme och där är vi. Där få vi vila och ta emot av Guds omsorg och kärlek varje dag.
- Näring. Plantan behöver näring. Vatten och näring för att kunna växa. Vår tro behöver näring. Jag tror att vi alla märker det. När vi inte får någon stimulans i vår tro så slokar vi. Men när vi får samtal och diskussioner med andra då aktiveras vår tro. När vi får lyssna till en bibelförkunnelse så stärks tron, när vi får ett möte med Gud i bönen eller lovsången då fylls energin på i vår inre sav, eller när vi tar emot brödet och vinet i nattvarden, då är det som om något börjar om på nytt.
- Solljus. Plantan behöver solljus. Det räcker inte med ett varmt rum, det behövs ljus också. Någon att sträcka sig mot, efterlikna, fascineras av och reflektera. Vi ser hur små taniga plantor ibland är så tydligt vridna för att de sträckt sig mot ljuset. Kristen tro talar om att vi är skapade till Guds avbild och att vi kallas att tillbe Gud. Vi får sträcka oss mot Gud- varje dag. Överlämna oss själva i Guds händer. Vi får lyfta blicken och möta Guds välsignelse i Guds ansikte och vi får utmanas att efterlikna Guds ljus.
- Jord. Plantan behöver jord. Jord att sträcka ut sina rötter i. Finns det inte jord nedåt att växa ner i kommer plantan heller inte att växa uppåt. I jorden sker det icke- synliga för ögat. Det är i jorden vi brottas med stenar och stöter på maskar. Det är i jorden vi stångas med mötet från andra plantor och hur de påverkar oss. En planta är ofta lika stor under jord som det som ses ovan jord. Så är det i tron också- väldigt mycket av trons liv sker i det fördolda. Det basuneras inte ut. Det får inga rubriker. Det sker i det tysta i samtal med bara dig och Gud. Men det är livsnödvändigt!
Varje odlare vet att tillväxt sker om det finns dessa goda förutsättningar, men det påminner också odlaren om vikten av att se över miljön då och då. Så att plantorna får jord, sol, värme och näring. Som församling får vi hjälpa varandra att möta de behoven.
Tron har sin egen växande cykel och det tycker jag är väldigt uppmuntrande. Tron har sina perioder i ens liv. Precis som plantan, blomman och trädet har sina faser så har tron det – och de är inget fel med det.
För många är tron som ett torrt frö. Det ligger där i sin påse och väntar. Väntan kan vara länge, men så händer något och det får rätt förutsättningar – hamnar i en bördig jord och börjar gro. Det spricker inom en av livskraft och grodden visar sig. Tron spirar nyfiket fram. ”Se, jag gör något nytt”, skriver profeten Jesaja och markerar det spirande liv som visar sig.
I andra tider i livet är tron mer som en spröd, gänglig stjälk. Den svajar vid minst vindpust och kämpar för att hålla sig rak. Den har ett stort behov av stöd eller andra plantors hjälp till att hålla sig uppe. ”Bär varandras bördor så uppfyller ni Kristi lag”, predikar Paulus för att vi ska hjälpa varandra i den fasen.
Ibland är tron som en stabil stam. En trygghet som har sina årsringar av erfarenhet och stabilitet. Jag slås av att de människor som jag upplever har en sådan tro, stammens stabilitet, sällan själva förstår det – deras lager på lager av bönesuckar och omsorg om grannar och vänner – märks inte hos dem själva, men andra märker dem så väl och ger trygghet. I Hebreerbrevets 11 kapitel omnämns en massa människor som som ”trons hjältar”. Människor som blir ihågkomna för deras kraftiga stammar.
Och ibland är tron så där härligt vackert blommande. Den luktar ljuvligt och strålar av färg. Den skapar glädje till andra och känns så lätt. Det är en härlig tid. En tid då man verkligen får vara, med Paulus ord, ”en Kristusdoft till världen”.
Så finns det tider i livet när tron tappar farten. Man känner sig vissen. Allt som sprudlat tidigare och var så lätt att leva i upplevs tungt, segt och fattigt. Man känner sig som en hängig krukväxt och vill helst att ingen ska titta på en. Man avkläds sina blad och undrar vad som blir kvar. ”Jag är en mask, inte en människa”, säger David i Psalm 22 och kanske känner han sig på det sättet.
Sedan finns tiden av vintervila. Dvala och öken-tid då tron går på sparlåga. Man ställs i en svalare miljö och bara avvaktar. Det är en tid av tvivel och kanske även uppgivenhet. ”Min Gud, min Gud, varför har du övergivit mig” ljuder över växten och tron.
Men så tas krukan fram igen, man får ny jord under rötterna och placeras åter där i växthuset, i värmen och något nytt sker. Tron väcks till liv igen och allt börjar om. Trons cykel är inte kopplad till ålder, måste jag också säga. Trons tidslinje lever sitt eget liv.
Det kan vara viktigt att påminna sig om växandets kretslopp. För vi förändras i vår tro, och vi möter människor som befinner sig i andra faser av tron än där vi är och det behöver vi acceptera. På det sättet kan vi också uppmuntra och hjälpa varandra i vår tillväxt i tron.
En sång som jag sjöng i ungdomskören när jag var ung var den om vinträdet och grenarna. I refrängen sjunger man:
Låt oss alla växa starkare mot himmel och mot jord.
Ja, vi ska vara enade i kraften av Hans ord.
Och vi ska vara grenarna med frukt som alla ser.
Tillsammans enade i den kärlek Herren ger.
(text: Lars Mörlid, musik: Peter Sandvall)