Jag tror att många av oss kan känna igen oss i dagens evangelietext. Antingen sympatiserar vi med Marta eller också känner vi samhörighet med Maria. Ibland är vi kanske lite av varje.
När jag var yngre kände jag mig ofta som en Maria. Jag kunde bli galen på min mamma som kom och tjatade när jag gjorde något som jag tyckte var viktigt (som att läsa en bra bok) men som hon tyckte var onödigt när det fanns så mycket som måste göras. Idag förstår jag min mamma lite mer, för nog finns det saker att göra. Men visst blir det lätt så att vi fastnar i allt det som måste göras och prioriterar bort det som är viktigt för själen. Vi tänker att vi kommer att hinna det också, när vi bara gjort allt annat.
Men ibland behöver vi nog ta en paus från alla måsten för att orka med. Och det är ju sällan disken rymmer för att den får vänta en stund (tyvärr, kanske).
Marta är nog rätt rejält arg på Maria, som enligt dåtidens sätt att se det inte sköter sina sysslor. Men Marta nöjer sig inte med att dra med sig Maria lite i smyg. Nej, hennes ilska går ut över Jesus istället! Och det är ganska vågat – en kvinna som ställer sig och skäller ut en man, en helig man, inför hans lärjungar – det såg man nog inte varje dag. Men på ett sätt har hon fog för det, för inte heller Jesus gör sitt jobb om man ser honom som en skriftlärd (vilket nog många gjorde). Det ingick nämligen i de skriftlärdas uppgifter att avgöra tvister och upprätthålla ordningen. Och när Jesus låter Maria sitta kvar så upprätthåller han inte den ordningen! En vanlig skriftlärd hade med största sannolikhet hållit med Marta, men Jesus är ingen vanlig skriftlärd! Han är så mycket mer! Och hans svar poängterar nog det mer än vi tänker idag. Jesus vill inte gå in i den rollen, och han låter Maria välja själv, istället för att placera in henne i det fack där samhället vill sätta henne.
Jesu svar till Marta är lite avvisande. Det kan nästan låta som om han levde i någon slags religiös bubbla, där saker bara fungerar. Men jag tror inte att han tänkte så, även om det verkar ha varit lättare för honom att fixa mat till många än det är för oss. Jag tror att Jesus var medveten om allt som måste fixas. Men allting har sin tid! Vi kan inte alltid bara springa runt och fixa saker, för då springer vi till slut ifrån oss själva. Ibland är det bästa vi kan göra att göra ingenting! Att ta en paus, att lyssna inåt, att prata med Gud.
Saker som inte räknas i en värld där vi måste klara av allt själva, men som behövs om vi ska kunna klara något alls.
Som behövs om vi ska orka med oss själva!
Så hur hittar vi den tiden, i våra liv?
Tiden för oss själva och för Gud.
Kanske kan vi ibland prioritera bättre än vi gör.
Jag har hittills aldrig hört någon som på sin dödsbädd önskat att de hade städat mer!
Vad kan vi prioritera bort?
Hur kan vi ge oss själva tid och plats för oss och för Gud?
Amen
Lina Grimhammar är komminister i Ryssby.Åby pastorat