.jpg?DoProcessing=&ci=0,164,1277,718&w=1680)
Försonaren
Ord berör oss på olika sätt. Vissa ord får oss att bäva; virus, Corona, respirator är sådana ord som kan få oss att känna ett hugg i magen för en stund. Blåsippa, kaffetermos eller vårsol – däremot, är ord som snarare får oss att slappna av, sänka våra axlar och vila. Ord påverkar oss. Dagens tema i kyrkoåret är försonaren. Försoning är ett ord med pondus, ett ord med respekt. Försoning är inget ord som man bara låter passera och går vidare efter att man hört. Nej, försoning har ett allvar som gör att man måste tänka till och reflektera.
I själavården pratar vi om vikten av att försonas med sin historia, försonas med det som hänt, för att kunna gå vidare. Att försonas med sin historia innebär inte att glömma historien – det är inte försoning- det är snarare förträngning. Och det är något helt annat.
Försoning är att ärligt lyfta upp vad som hänt, sätta namn på det, se sin egen plats i det och sedan hitta vägar framåt för vardagen och livet som gör att historien inte ger men för framtiden.
Jag tror att många av oss människor skulle behöva försona oss med oss själva och vår historia. Vi går med våra sår, våra smärtor och vår bitterhet. Vi anklagar andra för vad de gjorde och sa mot oss. Vi anklagar oss själva för att vi inte ryckte in och hjälpte andra eller för att vi lät saker vara och inte vågade reagera. Och så ligger sakerna där i jorden och pyr som oönskade ogräs.
Ni vet hur det är med ogräs – det är ganska lätt att plocka bort grässtrået, maskrosen som vuxit upp, men den kommer envist igen. Det tar tid och slit att gräva sig ner till roten och hantera de blommor och jord man möter på vägen ner så att de inte ska skadas. Det är en process.
Temat för den här dagen är inte försoning – utan försonaren. En person. För i kristen tro menar vi att försoning är intimt kopplad till en person; Jesus Kristus, Guds son.
Men kan Jesus ha något att göra med min historia? Ja, det kan han. Först, därför att vad som än hände, när det än hände, så var Gud där. Du var inte ensam i det som hände. Gud var där i rummet. Så Gud vet vad som hänt. Och Gud vet att det idag fortsätter att prägla dig och att det påverkar dig. Men främst därför att Jesus, försonaren, kan hjälpa dig att försonas med din historia. Åter igen – inte att glömma den eller förneka den, utan att försonas med den.
Det är inget man löser snabbt. Ofta behövs det samtal och bön. Något som kanske en präst, diakon eller troende vän kan hjälpa dig med. Att få erkänna i biktens skyddande miljö. Att få berätta i bönens omsorg och att få låta någon annan för en stund vara med att bära smärtan kan vara en enormt befriande upplevelse och inledning till försoning. Jesus vill vara med att försona i våra liv och relationer till oss själva.
Men Jesus vill också hjälpa oss att försonas med varandra. Om det är något som Gud vet är svårt, så är det detta med relationer. Genom hela Bibeln ser vi att ämne relationer är ett trassligt kapitel. Bibelns första bröder bråkar så att den ene mördar den andre. Två tvillingar slåss om pappans välsignelse och den ene lurar den andre så att en av dem måste lämna familjen. Den förlorade sonen söker sig bort från familjen och brottas med om han får komma hem igen.
Relationer är inte lätta och ofta eskalerar det vi gnabbas om till en nivå där det sedan blir fullt krig där man kräver hämnd.
När Nelson Mandela blev president i Sydafrika efter att ha suttit 27 år i fängelse, i ett land som präglats av apartheid i generationer, stod man inför ett val; att inrätta en krigsförbrytartribunal där man kunde utkräva hämnd och straff för alla de brott som gjorts eller göra något … annat. Med ärkebiskop Desmond Toto som ledare valde man att göra … något annat; man inrättade en sannings och försoningskommission; dess uppgift var att se vad som hänt, utreda brott, ge upprättelse men också se en väg framåt där framtiden präglas av försoning och nybyggd gemenskap. Domar var viktiga, men de var inte målet. Målet var försoning i ett sargat land och i sargade relationer.
För Sydafrika var sannings och försoningskommissionen ett val. Försoning är alltid ett val. Man kan välja att arbeta för att försonas med människor eller så väljer man att inte göra det.
Det är i ärlighetens namn mycket lättare att göra det sistnämnda; strunta i människor, gnälla, sura, döma eller fortsätta vara bitter. Fortsätta att tycka illa om ”de där” eller sätta hårt mot hårt och trycka till. Det kommer liksom lätt för oss.
Jesus vill hjälpa oss också att försonas med varandra. Många bibelord handlar om detta; att innan vi kommer till Gud med våra offergåvor, ska vi göra upp med varandra. Att älska vår nästa, att förlåta vår nästa inte 7 gånger utan 77. För Gud vet också att alternativet inte är bra; relationer som inte nås av försoning leder till splittring, förakt, krig, och långvariga komplicerade relationer. Vi kan bara titta på vår värld så ser vi resultatet av det. Jesus vill vara en förebild för oss att våga försonas med varandra.
Den sista aspekten av försoning är den djupaste; att försonas med Gud. I evangelietexten kommer den laglärde, kloke och intellektuelle Nikodemus sent en kväll till Jesus för att prata om detta om vem Jesus egentligen är. Nikodemus har anat att Jesus utifrån sina ord och under, är sänd från Gud, men han har många frågor och funderar. Han ställer sina frågor till Jesus och Jesus svarar.
Jesus berättar på ett aningen komplicerat sätt att han är Guds son och att Nikodemus behöver födas på nytt, ta emot det Gud ger honom, lyfta blicken och se Jesus på samma sätt som israeliterna behövde se ormen i öknen för att få läkedom.
Lyfta blicken och ta emot – det var ord som är svåra för den intellektuelle mannen, som ville göra själv, förstå och få ihop saker teoretiskt. Att försonas med Gud handlar inte så mycket om att få ihop allt teoretiskt eller göra saker utan att ta emot. Ta emot Gud.
För att Nikodemus ska förstå så hänvisar Jesus till ett kapitel som Nikodemus kan bra; Israels historia. I en tid då israeliterna vandrade i öknen och drabbats av olycka, död och förtvivlan genom en invasion av giftormar gav Gud, genom Mose, folket sin räddning, sin hjälp och försoning. Konkret fick de räddningen genom att se upp till en kopparorm som Mose låtit fästa på en pinne. Många måste då tyckt att det var en absurd lösning, vad hjälper det att se upp till en orm på en pinne? Men det gjorde det. Man fick bara ta emot det.
Jesus förklarar Guds försoning på samma sätt, Sonen kommer bli uppspikad på ett kors och ni får se upp till honom, ta emot det- det ger evigt liv. Ni kan inte göra mer.
I dagens evangelietext hittar vi den vers som kallas för ”Lilla Bibeln” en sammanfattning av vad kristen tro är: Så älskade Gud världen att han gav oss sin ende son, för att de som tror på honom inte ska gå under utan ha evigt liv.
Gud kommer till vår värld, genom sin son Jesus, inte för att döma världen och oss, utan för att visa på vägen till gemenskap och försoning i våra liv på alla plan.
Jesus vill vara en Desmond Toto för oss som visar på möjligheter till ny gemenskap – med oss själv och vår historia, med andra och med Gud.
Försoning är ett mäktigt ord. Ett ord som vi inte uttalar så ofta, men som vi nog mera frimodigt borde tala om. Och i min värld är försoning allting kopplat till en person; Jesus Kristus, försonaren som vill hjälpa oss att försonas med vår egen historia, som ger råd om hur vi kan försonas med våra medmänniskor och som är den som försonar, läker och upprättar gemenskapen med Gud – genom att vi får lyfta blicken och ta emot det Gud gett oss; Jesus själv.