Gud - Fader, Son och Ande

I vems namn har ni gjort detta? I episteltexten slängs vi in i ett allvarligt sammanhang. Lärjungarna Petrus och Johannes har häktats och nu kallas de in för att höras. Och det är inte vilka som helst som möter upp dem och vill höra vad de har att säga till sitt försvar. Nä, det är högt uppsatta politiker och ledare i Jerusalem. Högsta styret – kanske hela kommunledningen. Och inte nog med det; det religiösa ledarskapet är där också; de äldste och skriftlärde, och som det inte räckte så har man även kallat in översteprästen själv; Hannas och en hög av pampar inom det religiösa artilleriet; Alexandros, Kajafas, Jonatas och fler. Man kan fundera på om det verkligen är en schysst utfrågning. Två stackars lärjungar utan advokater eller ombud, och minst ett dussin högt uppsatta pampar som kritisk vill sätta dit dem. I vems namn har ni gjort detta?

Frågan gäller mandat. Vem har gett er tillåtelse? I vems auktoritet har ni agerat? Vem är ytterst ansvarig för detta? Vem betalar för detta? Man vill ha någon att hänga ut, och man anar att dessa två fiskare knappast själva kan ha åstadkommit den uppståndelse som skett. Det måste ligga någon annan makt bakom. I vems namn har ni gjort detta? Frågan hänger kvar i salen.

Vad är det Johannes och Petrus gjort? Har de rånat en butik, misshandlat en polis eller twittrat politiska åsikter som uppmuntrar till demonstrationer och våld? Nej, de har undervisat och botat en sjuk.

Efter pingstdagen har något hänt med de tidigare tystlåtna, blyga lärjungarna. Den Petrus som förnekat att han känt Jesus och den Johannes som lugnt bara följt i Jesu fotspår har fått en ny frimodighet. När den Helige Ande drabbade dem på pingstdagen inspirerades Petrus till att kliva fram på podiet och tala och nu har de även frimodigt talat till individer och predikat om Jesus i ord och handling.

En dag passerar de Sköna porten i Jerusalem. Där sitter, som så ofta, en man och tigger. Han är lam och några vänner har även denna dag burit fram honom till porten för att han ska kunna tigga om pengar av förbipasserade. Johannes och Petrus ser honom. Ja, de ser honom. Inte som många andra som ser och går förbi. Nej, de möter hans blick. De uppmanar honom att se på dem. Och när han börjar be om en slant säger de burdust; ”nä, silver och guld det har vi inte”. Men de stannar inte där. Istället fortsätter de; ”men det vi har – det vill vi ge dig”. Och så säger de orden: ”I Jesu Kristi, nasaréns namn, stig upp och gå.”

Och så sträcker sig Petrus efter mannens högra hand och hjälper honom upp på ostadiga ben. Och genast får benen styrka och han kan stå själv. Han hoppar upp, går och börjar prisa Gud för det som hänt.

Efter den här händelsen blir Petrus än mer frimodig och börjar predika för folk och när andra ser att den lame mannen kan gå blir de nyfikna och ansluter till lärjungarna, och nu har den första kyrkan växt till en skara av drygt 5000 pers.

Perus och Johannes fängslas för att de undervisar och predikar och gör en lam man frisk. De får sitta i häktet en natt och sedan är det dags för den här hearingen. Och frågan som ställs är: I vems namn har ni agerat?

Petrus fylls åter av Helig ande och börjar predika. Han irriterar sig över det faktum att de häktas för att de gjort något gott. Och han markerar att de har rätt i att de själva inte har makt att göra det som hänt, utan att de agerat i Jesus namn. Den Jesus som översteprästerna själva låtit korsfästa och dö, men som har uppstått och som har makt att möta människor på olika sätt. Han som ger frälsning; Jesus.

Det som händer vid pingsten är att Gud utrustar sitt folk med sin ande. Anden kan påverka oss alla på olika sätt men Anden kallar oss att gå ut och berätta om Guds verk. Genom de uppdrag vi har, de gåvor vi har, i den tid vi lever i. Vi får mandat, auktoritet, från Jesus. Det är i hans namn vi går. Att vara en kristen är att följa Kristus. Det är lite som följa John – man går efter Kristus och ser och gör lika som honom. Det Jesus sa- det säger vi. Det Jesus gjorde – det gör vi. Det är vårt uppdrag. När Petrus och Johannes blev fyllda av Guds ande tog de verkligen Jesus på orden och sträckte ut händer till människor som de kanske själva tidigare inte ens skulle ha sett, men som de, efter att vandrat med Jesus i några år, lärt sig att se- med Jesus ögon. De talade till mannen och gav dem det de hade- sin frälsare. Och undret händer - inte tack vare dem, utan genom den som har makten, auktoriteten, mandatet; Jesus.

I vems namn? Jo, i Jesus namn.

När hela högen av högt uppsatta gubbar hört Petrus och Johannes entusiasm och vältaliga predikan blir de stumma. De tappar hakan. Ja, jag tror det var många tappade hakor där inne.

De var inte beredda på dessa svar. De trodde att Petrus och Johannes skulle krympa ihop och stamma i bävan inför den skara av uppsatta män som allvarligt frågade dem, men tji fick de. Lukas skriver att de förundrades över att dessa män som var olärda kunde tala så starkt. De var olärda. Icke skolade, ej belästa. Det grekiska ordet som används för olärda är faktiskt idiotos. De var” idioter”. Inte kan väl en idiot säga något så berörande?

Det blir för en stund väldigt förvirrande i rättssalen, och man ber Johannes och Petrus lämna salen. Vad ska vi göra med dessa? Vi kan inte förneka att något stort har hänt, men vi kan väl ändå inte heller låta den här läran sprida sig vidare. Vad händer då?

De kallar in lärjungarna och meddelar sitt beslut: Vårt beslut är att ni kan gå om ni lovar att inte längre tala eller agera i Jesu namn.

Jag tror att Petrus hade velat kalla översteprästerna för idioter vid det tillfället! Orden slog lärjungarna i magen och de besvarade direkt; vi kan inte tiga med det vi har sett och hört – det är inte rätt inför Gud. Och p g a rädsla för folket så släpps lärjungarna.

Den här dagen är den heliga trefaldighets dag, men den kallas även för missionsdagen. Många prästvigningar sker en dag som denna, då vi uppmuntras av Petrus och Johannes att inte tiga om det vi sett och hört utan dela vidare till andra.

Vi uppmuntras att låta Guds Ande leda våra tankar och vårt agerande, precis som det ledde Petrus och Johannes, så att de såg mannen med nya ögon. Kanske hade de sett honom varje dag, men den här dagen såg de honom på ett nytt sätt. De fylldes av Faderns kärlek till mannen och vågade tro och ville ge av det som de hade.

Vi uppmuntras att tala om Jesus till andra. Även om vi är idioter, olärda, eller om vi känner oss som idioter när vi försöker sätta ord på vår tro. För det händer något när vi idioter talar om Jesus – andra berörs, och inser att vi är inga idioter och han vi följer- är ingen idiot! Vi har något som andra också vill ha.

Vi uppmuntras att inte vara rädda för förföljelse som kommer komma utan markera att vi går i Jesu namn, I Jesu kraft.

Och vi uppmuntras slutligen att göra som den botade f d lame mannen: resa oss upp och prisa Gud. För allt vad Gud gör och gjort.

Sussie Kårlin är kyrkoherde i Ryssby-Åby pastorat