Det finns mycket i vår värld som förenar människor. Vi kan göra grupper för en massa saker: Vi som är Norrlänningar. Vi som är Moderater. Vi som är veganer. Vi som är Saabägare, blåögda, tvåspråkiga, glutenintoleranta, Iphone användare, markägare, vänsterhänta, ja, det finns massor av nämnare som kan förena människor. Men samtidigt som dessa nämnare förenar människor, så skapar de automatiskt ett utanförskap för de som inte är vänsterhänta, tvåspråkiga norrlänningar. Det blir ofta automatiskt så. Men det finns en sak som vi människor alla har gemensamt. Och det är att vi är någons barn. Vi har alla varit barn och vi är alla någons barn. En del vet kanske inte vem som är deras föräldrar och en del minns inte sin barndom, eller vill inte minnas den, men alla har vi varit barn och är någons barn. Barnaskap förenar oss alla.
Och därför är det så häftigt att när Gud ska försöka hitta en bild som vi alla människor kan försöka relatera till – oavsett när vi lever i tiden eller var på jorden – så använder Gud bilden av barnaskap och föräldraskap. Vi är Guds barn. Och det betyder att Gud är vår himmelska förälder.
Vi är Guds barn. Du är Guds barn. Sug på den meningen en stund. Den säger mycket. Du är Guds barn. Du är inte ”Guds barnbarn”, och du ska inte säga om dig själv att ”du inte varit Guds bästa barn”. Du är Guds barn!
Skillnad mellan slav och barn
När Paulus i Galaterbrevet 4: 4-7 skriver om detta fokuserar han på två saker; först att det finns en skillnad mellan slaven och barnet. I den tiden, och tyvärr även i vår tid, fanns det hushåll med slavar. Där blev det så tydligt att barnet var fritt och slaven var bunden. Slaven skulle passa upp och betjäna, medan barnet fick leka och bygga gemenskap. Slaven fick inte komma in i finrummet och skulle inte störa herrskapet, medan barnet fick röra sig fritt i huset och prata med föräldrarna som man ville. Paulus vill lyfta fram att vår relation till Gud får vara barnets relation – inte tjänarens.
Det är relevant! Jag tror många genom tiderna tänkt sig Gud som en översittare-Herre som ska betjänas och man själv bara är en slav under Guds fötter. Men Bibelns budskap är helt det motsatta: Vi får komma till Gud som när ett barn kommer till sin föräldrar!
Och ni vet hur det kan vara; barnet är på strålande humör och springer in i pappas famn och kramas. Eller barnet är på uruselt humör och slår på pappa med en osthyvel som man hittade i köket. Barnet skriker irriterat när något är fel eller skickar ett varmt hjärta på sms som tack. Slaven skulle aldrig komma på att vara känslomässigt involverad. Slaven skulle aldrig låta maskerna falla utan stretar på. Barnet gör det automatiskt. Vi får komma till Gud, som Guds barn, utan masker, utan krav – bara skrika, gråta, skratta och bubbla över till Gud.
Ba-Ba
Den andra biten Paulus lyfter fram är det enormt stora i att vi får säga Abba Fader till Gud. Abba är inte en popgrupp eller en sillsort, utan det hebreiska ordet för pappa. Eller egentligen är det inte ens det, utan det är en ännu barnsligare form av ordet pappa. Mera som Ba- Ba. Det är det läte som de allra yngsta barnen uttalar till sina föräldrar: Ba- ba.
Ba- Ba: för att uttrycka uppmärksamhet till den som finns runt en.
Ba- Ba: för att visa att här är jag och här är du.
Ba- Ba: för att bygga gemenskap med den andra parten.
Ba- Ba: för att markera missnöje eller behov av mat eller ny blöja.
Eller Ba- Ba bara för att sjunga och vara livsglad.
Och alla föräldrar som hör sitt barn säga Ba- Ba, blir överlyckliga. Det väcker nåt i hjärtat – en kommunikation mellan två individer.
Paulus markerar att vi, som Guds barn, får komma till Gud med vårt Ba- Ba. Ba- Ba är de enklaste orden, men också fyllda av det ärligaste hjärtat.
Baba- betyder att vi kan komma med allt till Gud, vår förälder. Vi tror ibland att bön måste vara så välformulerad och politisk korrekt. Men bön är att komma till Gud med sitt Ba- Ba. Och kanske bara sjunga på de orden en stund – vara i Guds närhet. Eller uttrycka sitt missnöje med hur livet blivit, vad man uppfattar som orättvist och varför man gråter. Eller skratta och hoppa och studsa och berätta vad man är glad över. Vi är Guds barn och vi får umgås med Gud som barn umgås.
Att göra som pappa gör, säga som pappa säger
I Bibeln nämns oerhört många barn. Det är par som får barn och par som kämpar för att få barn. Det är Mose som räddas som barn och det är Guds son som föds som ett barn. Jesus tar barnen i famnen och välsignar dem. Han trycker undan lärjungarna när de vill att barnen ska lämna Jesus. Låt barnen komma till mig, säger Jesus. Jag tänker att han, precis som andra barn, ibland säger sånt som han hört sin pappa säga. Ni vet, man tar ju så lätt över sina föräldrars ordmelodi, dialekt, skämt och ordval. Säkert har Jesus hört sin himmelske fader säga det åtskilliga gånger: Låt barnen komma till mig, så orden bara kommer ur Jesus mun – så naturligt. För Gud är barn alltid välkomna in i Guds famn – oavsett om de är nyfödda, trotsiga, smutsiga, tystlåtna eller passerat både 30 eller 80 eller 100 år. Alla är vi Guds barn!
Barnets sanna väl
Lina Sandell, som skrivit många kända psalmer, fascinerades ofta av just detta faktum: att vi är Guds barn och att Gud är som en trygg faders- eller moders gestalt i våra liv. Bred dina vida vingar, psalm 190, handlar om fågelmammans omsorg om sina ungar. Hon som brer sina vingar över ungarna i boet. Och i psalm 248, Tryggare kan ingen vara, skriver Lina om sina egna erfarenheter av att Gud går in och bär henne, som en himmelsk pappa, när hennes egen pappa tragiskt omkommit i en båtolycka. Tryggare kan ingen vara än Guds lilla barnaskara. Jag tänker att Guds barnaskara inte är liten, men hon har sant i att vi kan vara trygga när vi har faderns omsorg om oss. Han, vår vän för andra vänner, sina barns bekymmer känner och hans mål är blott det ena: barnets sanna väl, allena.
Amen.