Jesus får som 12-åring följa med till Jerusalem för att fira påsk. Efter högtiden vänder Josef och Maria hemåt, och det tar en hel dag innan de inser att Jesus inte är med dem. Det kan kännas lite galet för oss idag att de inte hade koll på sitt barn, men på den tiden så var en 12-årig kille på gränsen mellan barn och vuxen. Han kunde därför välja om han ville resa längst fram i det stora följet, tillsammans med männen, eller längst bak med kvinnor och barn. Eftersom det var många som reste hade män och kvinnor förmodligen inte mycket kontakt med varandra under själva resan, utan först på kvällen när det var dags att slå läger. Och då var Jesus inte där.
Och de börjar leta. Jag kan nästan känna paniken i magen – tänk att inte kunna hitta sitt barn! Tänk alla skuldkänslor och alla galna tankar som dyker upp i huvudet – vad kan egentligen ha hänt? Josef och Maria letar sig hela vägen tillbaka till Jerusalem och först efter tre dagar (och förmodligen tre sömnlösa nätter) hittar de Jesus, där han sitter i lugn och ro i templet bland lärarna och lyssnar och ställer kloka frågor. Och lärarna kör inte bort honom utan lyssnar uppmärksamt och häpnar över hans förstånd och över de svar han ger.
När Josef och Maria äntligen hittar Jesus så reagerar de som oroliga föräldrar brukar göra. Det som kommer först är inte glädjen över att ha hittat sitt barn utan ilskan och förebråelserna – Var har du varit? Förstår du inte hur oroliga vi har varit? Och Jesus svarar lugnt: Visste ni inte att jag måste vara hos min Fader?
Men det tar ett tag innan Josef och Maria förstår vad Jesus menar.
Ibland tänker jag att det är fantastiskt vad vi kan vänja oss vid. Nästan oavsett hur vårt liv ser ut så blir det till slut vardag, och vi funderar inte alltid så mycket på saker som vi levt med länge. Jag tänker att varken Maria eller Josef kan ha missat att Jesus är Guds son, det är ju ändå rätt speciella omständigheter när Jesus föds, liksom. Men uppenbarligen blir även ett gudomligt barn en del av vardagen.
Så funderar jag lite – kan det gudomliga bli så vardagligt i våra liv också att vi liksom glömmer bort att det finns där? Jag tror det. För egentligen behöver vi bara öppna ögonen eller öronen för att se och höra allt det gudomliga som Gud har gett oss; naturen, fågelsången, solen, regnet, stjärnorna, goda vänner, kärlek, familj. Och egentligen kommer varje barn från Gud, även om Jesus gjorde det på ett lite annat sätt än de flesta. Men minns vi det i morgonstressen innan skolan eller kvällsstöket när allt måste ordnas? Eller när samtalen inte finns eller alltid verkar handla om något helt oviktigt?
Men inte bara barnen kommer från Gud. Vi är alla, du och jag och till och med de vi har svårt för, Guds älskade barn! Gud finns i var och en av oss, och om vi behandlar varandra illa så behandlar vi också Gud illa.
Ett nytt år har precis börjat. Ett år som vi har större förhoppningar på än vi brukar ha, tror jag. Men kanske kan vi göra mer än att hoppas på att livet ska återgå till det normala och det gamla vanliga. Kanske kan vi också använda det till att öppna våra ögon för det gudomliga. Det gudomliga i naturen, i varandra och i oss själva.
För det finns där om vi vågar se det. Och om vi vågar se det och släppa fram Gud i oss och i varandra, så tror jag att vi kan vara med och göra världen bättre än den var innan.