Den fjärde söndagen i advent är Maria, Jesus mamma, dagens huvudperson. Vi vet inte så mycket om Maria. Från Bibeln vet vi att hon var trolovad, som är en mer juridisk bindande form av förlovning, med Josef. Vi vet att en ängel berättade för henne att hon skulle bära och föda Guds son och att hon sedan gjorde det i Betlehem. Vi vet att hon fick fly till Egypten med sin lilla familj, att hon uppfostrade Jesus i Nasaret och att hon sedan fanns med – lite på avstånd – under hela Jesus verksamma tid som vuxen. Vi läser att hon finns med då Jesus dör och att hon finns med vid den tomma graven. Sedan läser vi vidare att hon finns inkluderad i den grupp som samlas efter uppståndelsen och som blir embryot till den första kristna kyrkan. Vi anar att hon var ung då hon väntade Jesus och vi kan mellan raderna se en personlighet som präglas av tilltro till Gud, ödmjukhet, beslutsamhet och trofasthet.
Maria blir en förebild för hela den kristna kyrkan men också för varje troende. Man brukar ibland tala om tre delar av Marias uppdrag som är förebilder även för oss.
1. Hon tog emot Guds ord
2. Hon gestaltade Guds ord i sitt eget liv
3. Hon gav Guds ord vidare till andra.
Guds ord, säger jag, och menar Jesus. Jesus som omnämns som Ordet. Ordet var hos Gud och Ordet var Gud står det i Johannesprologen.
Maria tog emot Jesus. Vi får också göra det – ta emot Jesus i våra liv. Det kan vi göra på olika sätt. För en del människor är mötet med Jesus en omtumlande, livsavgörande upplevelse. Det är som om Jesus stövlar in i deras liv som en tornado som rör runt allt och man får en nystart i sitt liv och ett förändrat liv. För andra är detta att ta emot Jesus lite som när man lär små barn att äta ny mat – man tar emot det i smakportioner under en längre tid. Man smakar lite på Guds ord; genom människor, bön, bibelordet och framför allt i dop och nattvard och så inser man att man har en tro och en tillhörighet i den kristna familjen. Vi får ta emot Guds ord. Alla får det.
Maria gestaltade Jesus. Ja, hon lät Jesus bo i sitt liv. För Maria var det väldigt fysiskt och konkret, men för oss andra handlar det om att låta tron få tillträde till vår egen kropp, vår personlighet, vårt hjärta, vår humor och längtan. Jesus var oerhört vass i mötet med en del fariséer. Han kallade dem för vitmålade gravar, för han menade att de missat just den här punkten. De hade tagit emot Guds ord men Ordet hade inte påverka deras liv. De sa en sak men gjorde en annan. Vi vet alla vilken skillnad det är mellan att möta människor som vet vad de talar om av erfarenhet och de som bara kan kunskapen. Det kan gälla sorg, barnuppfostran eller träning, och det gäller även tro. Vi får förtroende för de som talar av erfarenhet eller empati.
En del teologer pratar om det fascinerande i att Gud valde Maria ”trots hennes mänsklighet och syndiga personlighet”. Jag tror inte det var så. Jag tror det var tvärtom; Gud valde Maria för att han ville att Jesus skulle präglas av hennes kropp och personlighet, precis som han vill att just din kropp och personlighet också ska få användas för att gestalta Jesus i vår tid. Vi är så olika. Någon gestaltar tron genom att fundera, forska och grubbla. Någon tvivlar sig fram till en tro. Någon målar och sjunger i sin gestaltning och andra gör saker för att gestalta tron – bygger eller hjälper. Att låta Ordet få ta plats i sin egen kropp och personlighet är en viktig del av processen. Maria är en förebild där.
Så gör Maria det sista; hon ger Jesus vidare till andra. Maria gör det blodigt, svettigt och fysiskt genom att föda Jesus till världen. Men vi kallas alla att ge Jesus till andra i missionsbefallningen; att gå ut och berätta om vår tro.
Jag tror att alla dessa tre delar är viktiga. Viktiga för vår egen relation till Gud och tillväxt, men också viktig när det gäller mission: uppdraget att föra tron vidare till andra. Vi förlorar något om vi plockar bort en bit.
Många troende har tagit del av del 1 och 2 men stannar där. Man har tagit emot Jesus – kanske i dopet och genom andras berättelser. Man har grubblat, funderat och bett, men man stannar där. Man vågar inte, vill inte berätta för andra, för det känns ovant eller lite otäckt. Man känner sig inte ”färdig nog” eller man vill inte verka påflugen. Jag tror att man behöver utmanas att faktiskt göra det. Annars blir vi lite som åtminstone jag känner mig på julaftons kväll – uppdästa i magen efter allt man tagit in i kroppen; mat och värme och stillasittande. Man behöver få röra på sig. För det händer något med oss när vi börjar berätta om vår tro – dels märker vi ofta att den vi talade med faktiskt är mer intresserad än vi trodde, och dels märker vi att vi själva kan mer än vi själva trodde.
Så finns det sammanhang i världen som går direkt på del 2. Man struntar i det första; detta att ta emot Guds ord. Det kan låta konstigt men det finns många rörelser där man inte talar om Jesus, men gärna pratar om vad man själv upplevt och deltagit i och sedan berättar om det vidare för andra. Det kan fungera jättebra om det rör sig om en ideologi eller ett koncept, men då är det inte att vara kyrka! För en kyrka är Jesus i centrum och det är livsviktigt att ta emot Jesus, Guds-Ordet, för en levande församling. Utan Jesus – ingen församling!
Men många av oss ligger nog i diket i mitten. Där vi utmanas att gestalta Guds Ord och låta det bli till vårt eget. En del har med sig erfarenheter från traditioner där man inte fick ifrågasätta, eller känna, eller ta plats med sin kropp eller sin glädje i tron, och det är jättetråkigt. Jag tror att det är viktigt att vi liksom idisslar över Guds-ordet och låter det ta form i oss på det sätt som vi är – inte som andra är och inte som nån annan tycker att det ska formas – utan på det sätt du är. På samma sätt som Maria bar Jesus i sitt liv – med de genuppsättningar och karaktärsdrag hon hade – vill Gud att vi bära Jesus i våra liv utifrån de vi är.
Maria – denna på många sätt mytomspunna kvinna – kan lära oss mycket och utmana oss att ta emot Guds ord, låta Guds ord gestaltas i våra egna liv och ge Guds ord vidare till andra.