Predikan söndagen före pingst
Vi lägger mycket tid på att vänta, eller hur? Man väntar på bussen och man väntar på att klockan ska gå. Man väntar på att barnen ska leka färdigt så man kan åka i väg med bilen. Jag väntar på att tonåringen ska spela klart vid datorn så att han kan komma och äta med oss andra. Man väntar på att datorn ska vakna till liv, på grönt ljus i trafiken eller på ett telefonsamtal. En del väntar på uppehållstillstånd. En hel värld väntar på ett vaccin. Vi lägger mycket tid på att vänta.
Och de flesta av oss tycker nog oftast att väntan är onödig och jobbig, stressande och något av ondo. Livet skulle bli bättre om vi slapp vänta. Saker skulle gå fortare. Vi skulle hinna med mera. Den här söndagen är en tid mitt inne i väntan. Lärjungarna har sett Jesus lämna dem på Kristi himmelsfärds dag och Jesus hade bett dem vänta på den Helige Ande som skulle komma – någon gång! Vi firar nästa vecka pingstdagen och vi kan i efterhand se att väntan inte var så lång, men det visste inte de då. De väntade!
Man kan fundera på detta. Vi måste naturligt vänta på vår tur i kön men måste vi vänta på Gud? Det verkar konstigt. Jag tror många med mig innerst inne tänker att det här med väntan- det är en produkt av syndafallet. Man behövde nog inte vänta i paradiset! Alltså ska vi väl inte behöva vänta på Gud? Eller?
Jo, Bibeln är full av väntan! Människor som får vänta på Guds ingripande, Guds röst och mänskliga skeenden. Människor som får vänta länge för att få barn, få tillgång till sitt land, få frihet från fångenskap och få uppleva gudsnärhet. Det kommer inte automatiskt bara för att Gud finns med i spelet.
I den gammaltestamentliga texten idag möter vi Elia. Elia har lovats att få ett möte med Herren Gud. Han går ut och väntar på Gud, och säkert har han en bild av hur häftigt detta möte ska bli! Så kommer en stark storm som klyver berget – wow – vilken kraft! Jag kan ana att Elia är nöjd, eller? Nej, han insåg att Gud inte var i denna kraftutgjutelse. Elia får vänta. Sedan kommer ett jordskalv som säkert drar iväg högt på richterskalan, men, Elia får tungt konstatera att Herren inte var i det heller. Elia får vänta. Så kommer eld. Eld, denna starka kraft som kan förtära, men Elia konstaterar att Herren var inte i elden heller.
Ibland när vi väntar på Gud så har vi en bild, som vi själva skapat oss – kanske från fantasi, längtan, andras berättelser eller film- om hur Gud ska komma. Vi väntar oss eld, dom och storhet. Upprättelse, under eller skrivna ord på väggen. Dunder och dån. Men Gud låter oss vänta.
Varför låter Gud oss vänta? Kanske för att det händer saker i väntan!
Medan vi sitter isolerade och begränsade i väntan på ett vaccin mot Corona händer det massor med saker: Forskare grubblar, experimenterar och sliter sina hår, labbassistenter arbetar dygnet runt, städare sopar upp i korridorerna och modiga frivilliga anmäler sig som testpersoner och accepterar biverkningar i sina kroppar för att det en dag ska finnas ett vaccin. Det händer saker i väntan.
Och medan jag väntar på att sonen ska komma ner och äta med mig ser jag för 10:e gången den vissna begonian i köksfönstret. Den som borde ha fått vatten för flera dagar sedan, och nu när jag har tid, i väntan, hämtar jag vatten och ger den en skvätt, och jag nästan ser hur den återfår sina krafter på några minuter.
Och medan jag väntar på grönt ljus i bilkön händer det något med mig. Jag andas, tankarna glider iväg och kanske hittar tillbaka till ett minne jag glömt men som jag blir glad åt.
Väntan är alltså inte av ondo. Det finns en process, ett agerande, en kreativitet och ett härdande i väntan. Ett skapande och en gemenskap i väntan. Jag skulle faktiskt tro att vi kommer att få vänta i himlen också!
Lärjungarna skulle vänta på Guds helige Ande, utan att veta vem de väntar på. Det är som när man stämt möte med någon på en tågstation och men vet inte hur den personen ser ut. Det är lite nervöst, förvirrat och oroligt. För Elia blev mötet med Herren inte alls som han tänkt sig det. Herren var inte i elden – även om Gud kan vara ett starkt brinnande ljus. Herren var inte i stormen – även om Gud skapar med sin vind. Herren var inte i jordbävningen- även om marken skakar när han låter sin son dö. Herren valde i den stunden, för Elia, att visa sig i en stilla susning.
Den stilla susningen, som inte är mycket att berätta om i TV- soffor och på första sidorna i tidningen. Den stilla susningen som för andra går obemärkt förbi, men som för Elia blev ett tilltal, en beröring, en bekräftelse. Något så starkt att han måste gömma sitt ansikte. Kanske kommer tårarna. Gud mötte honom på ett sätt som han behövde – inte som han hade förväntat sig eller önskat – men som han behövde. Och jag tror att Elia i efterhand skulle säga att det var värt att vänta på. Vi väntar på Gud den här söndagen i kyrkoåret.
En utmaning är just detta att tillåta oss att vänta på Gud. Psaltarens författare sätter ord på frustrationen i väntan i psalm 13: ”Hur länge ska du glömma mig, Herre? Hur länge ska du dölja ditt ansikte? Hur länge skall tankarna mala och mitt hjärta ängslas dag efter dag?” Vi är inte de första i världshistorien att vänta på Gud! Många andra har väntat tidigare.
I de nyare bibelöversättningarna översätts många gånger ”vänta” med ”lita”. Jag kan förstå det. Att lita på Gud är att vänta, men i flera bibelverser gillar jag bättre den äldre översättningarna, för väntan är viktig att uttala. Vänta är ibland lättare att göra än att lita – även i tron.
”Vänta på Herren, han skall hjälpa dig” står det i Ordspråksboken 20:22 och i Jesaja 40: 31 stod det i den äldre översättningen: ”De som väntar på Herren ska få ny kraft”.
Jag gillar inte att vänta, men jag gillar att ordet vänta finns där bland bibelorden. Ibland är det lättare att vänta på Gud än att lita på Gud. Vänta – som i att bussen kommer att komma – jag får bara vänta. Vänta – i att Gud kommer att möta mig. Gud kommer att hjälpa. Gud kommer att upprätta sitt rike – jag får bara vänta. Det är också tro!
Vi väntar på Gud – kyrkoårsmässigt. Men samtidigt är Gud redan här, med sin Ande, med sin närvaro, i våra liv – kanske i elden, stormen och jordbävningen, men också ofta i den stilla susningen.
“Wait for the Lord, his day is near. Wait for the Lord- be strong, take heart” (Taizesång)