Jag tror - hjälp min otro

Predikan tredje söndagen i fastan 2020

I en gammal saga fanns en gång en grym trollkarl som förklätt sig till mjölnare. Han fångade unga pojkar till slavarbete i sin kvarn. En av dem var Kaleb som hade en flickvän som han älskade. Men en kväll kom han inte tillbaka till henne som han skulle. Inte heller nästa kväll hörde flickan något ifrån honom. Hon började leta, frågade alla hon mötte, började misstänka att något hänt honom.

På nätterna slet pojkarna hårt. På dagarna var de fria och kunde ta sig ut. Men trollkarlens förbannelse förvandlade dem till korpar, ingen kände igen dem. Varje ledig dag flög Kaleb till staden och såg sin flicka men kunde inte ge sig till känna.

Så en morgon hittade flickan kvarnen och knackade på. Trollkarlen öppnade och flickan berättade att hon sökte sin älskade och hon anade att han skadat honom. Trollkarlen fascinerades över hennes iver och gav henne en möjlighet att rädda sin vän. Om hon misslyckades skulle hon dock själv bli en korp.

Trollkarlen befallde korparna att sätta sig på sina pinnar och befallde flickan att peka ut vem som var Kaleb. Hon flämtade till, hur skulle hon kunna det? Sakta rörde hon sig fram och tillbaka framför dem. Studerade noga. Och till sist pekade hon på en korp och sa: Kaleb! I samma stund löstes förbannelsen. Trollkarlen gick upp i rök och alla pojkarna blev människor igen.

När Kaleb blev ensam med sin flicka måste han fråga: ”Så fantastiskt, hur kunde du känna igen mig?” Och flickan svarade ”Det gjorde jag inte, men jag kände din rädsla.”

 Jag kände din rädsla.

De senaste veckorna har i vår värld präglats ovanligt mycket av rädsla. Vi är rädda för virus, för varandra-för någon kanske har viruset och smittar. Vi är rädda för vad viruset ska påverka världsekonomin, vår framtid och våra resor.

 Vi är rädda för stängda gränser och öppna gränser, för människor vid gränserna och för vad som händer oss om vi väljer att öppna gränserna och vilka vi blir om vi inte öppnar gränserna. Vi är rädda för våra egna handlingar – plötsligt hamstrar jag extra toapapper och pasta fastän jag litar på att det kommer finnas. Och så är vi rädda för allt annat utanför det: att bli gamla, att misslyckas, att göra bort sig, klimatet och inte minst döden. 

 I sagan blir det tydligt att rädsla känns. Andra uppfattar rädsla. Jag kände din rädsla. Rädsla påverkar oss och vår omgivning. Rädslan får oss att agera – och det kan vara både bra och dåliga saker.

I evangelietexten möter vi en far. Han är desperat och rädd. Han är rädd för sin sons liv. Så många gånger har det varit nära att sonen dött på olika sätt utifrån de krafter som drar i honom. Idag hade vi klassat sonens sjukdomsbild som kanske epilepsi eller ångest.  En förälders omsorg över sitt barn kan vara enormt starkt. Pappan är rädd. Rädd om sitt barn och rädd för att sonen ska lida och dö. I sin rädsla dras mannen till Jesus.

Vi vet inget om mannens namn eller titel, om han är jude eller hedning, rik eller fattig, om han följt Jesus tidigare eller om detta är första gången han dyker upp. Markus beskriver honom till och med så enkelt som en man, en i mängden. Inte namngiven, en helt vanlig Svensson.

I sin rädsla kommer han till Jesus. Och ett samtal förs mellan Jesus och mannen. Det samtalet landar i en bön: Förbarma dig över oss, om du kan.

OSS- pappan inkluderar sig själv i problemet. Det är inte bara sonen som behöver Jesus hjälp. Han är själv indragen i detta, precis som en förälder alltid är. Pappan lider med sonen. Sonens problem är hans. Hjälp oss, är mannens bön.

OM du kan, är den ärliga bönen som mannen sätter ord på. I år har pojken haft problem. Vi kan ana att han sökt vård på många ställen tidigare men ingen har kunnat hjälpa. Jesus är den sista lösningen hittills. Lyckas inte Jesus kommer han gå vidare. Kanske har många tidigare försökt ge råd och tips och lockbeten och nu är han luttrad. Han köper inte allt rakt av utan måste ärligt säga: om du kan.

Orden verkar provocera Jesus. Ja, faktiskt. Om jag kan?  Snart kommer andra människor använda samma om: Om du är Guds son, så ta dig ner från korset och hjälp oss.  Men det är en tid kvar till det. Istället är det som om Jesus suckar: Ni förstår inte vem ni har framför er. Snart kommer jag visa er att jag kan krossa döden och uppstå. Snart kommer jag visa er att jag kan ge er av min helige ande, men visst – ni fattar inte det än. Allt det sammanfattas istället i orden: Allt är möjligt för det som tror.

De orden i sig verkar få igång pappan. OM det är det som krävs, att tro, så vill jag tro. Han ropar ut: jag tror, som förhoppningsvis vilken pappa som helst skulle göra om det är det som krävs för att ens barn ska bli frisk. Men tillägger, så ärligt, hjälp min otro.

För där kommer hans ärliga hjärta in. Jag tror ropar rösten. Hjälp min otro, bromsar samvetet, för det finns där. Osäkerheten, naivitet, erfarenheterna från förr som spökar då pojken inte blev frisk. Det ligger och bromsar tron. Hjälp min otro.

Den här okända icke namngivna mannens ord har blivit bevingade i kristen historia, för hans ord kan så lätt bli våra egna. Jag tror – hjälp min otro.

Inom mig finns båda delarna- den sida som tror Jesus och den sida som har svårt att tro. Min längtan och mina besvikelser. Mitt hopp – och mina erfarenheter. Förvissning och tvivel. De går hand i hand med varandra och gör också att jag mitt i allt kan vara ärlig.

Det är ett ärligt möte som sker där- mitt i röran av människor som strömmar till och en son som mår dåligt. Ett ärligt möte mellan Jesus och en pappa, mellan Guds son och en troende som tvivlar på sin tro.

Jesus kräver inte av pappan att skärpa sig och sluta tvivla. Istället rör han vid pojken och han blir frisk.

Jag kände din rädsla. Kanske hade Jesus kunnat sagt de orden till pappan också. Jag kände den rädsla du bar på, risken att förlora din enda son. Jag kände den och jag mötte den.

 Jag känner din rädsla är ord som jag tror Jesus vill förmedla till oss idag också.

Jesus sa ofta: Känn ingen oro, tappa inte modet, var inte rädd. Var inte rädd omnämns mer än 80 gånger i Bibeln. Varför det? För att vi så ofta är rädda och för att vi behöver höra orden.

Lärjungarna var inga supermän. De blev också rädda. När Jesus dött låste de in sig av rädsla. Som kristna får vi vara rädda. Vi ska inte ge avkall på våra känslor eller försöka bli känslokalla. Frågan är bara vad vi gör av vår rädsla. Den okände mannen gick till Jesus med sin rädsla. Och inkluderade både den som var sjuk och sig själv i sin bön till Gud.

Ett litet barn kommer kanske tassande sent på kvällen in till föräldrarnas säng och säger att hen inte kan sova.

-  Jag är rädd.

-  Vad är du rädd för, undrar föräldern.

-  Jag är rädd för stormen där ute. Det låter så läskigt.

- Ja, men stormen påverkar inte oss här inne. Den bara låter och den kommer vara över i morron.

- Men så är jag rädd för spöket i garderoben också.

-  Ja, men vet du, spöken finns fakist inte. Bara i vår fantasti. Vi hängde ju in kläder i din garderob i morse och då fanns det inga spöken, eller hur.

- Nä, men så är jag rädd för döden också. Jag är rädd att ni ska dö.

- Ja, det förstår jag. Döden har vi inte koll på som stormen och döden kan vi inte trolla bort som spöken, men vill du ligga här hos oss i natt och känna att vi finns här oss dig.

- Ja.

Vi får göra det samma idag. Vi får komma till Gud med vår rädsla.

Gud, jag kommer tassande till dig ikväll. Jag är rädd. Jag är rädd för den nya Coronaviruset och jag är rädd för min hälsa och ekonomi. Jag är rädd för hur mina barn ska beröras i framtiden och för världen. Hjälp oss. Jag tror Jesus – men hjälp min otro.

Så är det som om Gud säger, vill du komma och lägga dig här hos mig, i min famn så kan vi prata om det här och jag kan få bära dig?

Gud som är kärlek omsluter oss i sin kärlek. Johannes skriver: ”rädsla finns inte i kärleken, utan den fullkomliga kärleken fördriver rädslan”. Det är Gud som är den fullkomliga kärleken och kan fördriva rädslan på samma sätt som att stormen, spöken och till och med döden kan blir mindre läskiga i föräldrarnas säng.  

Rädsla är inget att skämmas över. Rädsla är ingen dödssynd. Rädsla är oerhört mänskligt, men rädsla förlamar, förminskar och skadar. Därför är det viktigt att vi gör vår rädsla synlig, delar den med varandra och delar den med Gud. För rädslan förminskas i mötet med kärleken. Rädsla finns inte i kärleken. Och när vi ger Gud vår rädsla vill han likt en älskade förälder ge av sin frid tillbaka. Amen.

Kyrkoherde Sussie Kårlin 2020