Snygga fasader har jag predikat om förr, eller snarare om att jag tycker att snygga fasader är ganska meningslösa. Och då pratar jag inte om hus. För det hjälper ju inte att våra liv ser bra ut på utsidan om de inte är bra på insidan. Om stommen är dålig hjälper det ju inte om skalet är nymålat! Och ändå putsar vi ofta på de där fasaderna, istället för att ta tag i det som gör ont i oss. Och inte bara nu för tiden, utan i alla tider, verkar det som.
En del av de religiösa ledarna på Jesu tid var så måna om sina fasader att de till slut glömde bort vad som fanns på insidan, vad som verkligen var viktigt. Det blev viktigare för dem att vara fina och beundrade än att vara ärliga mot sig själva och mot Gud. Deras status var viktigare än både Gud och människorna omkring dem. Men det måste ju ha hunnit hända en hel del med mänskligheten på 2000 år, eller? Visst är vi väl bättre nu för tiden, eller? Eller kanske inte…
Jag undrar vad det bottnar i egentligen. Kommer det ur vår oro att inte duga som vi är? Ja, förmodligen. Och ju räddare vi är, desto mer bygger vi på fasaden. Och ju mer fasad vi bygger, desto svårare blir den att riva ner.
Men varför är vi så rädda för att inte duga? Varför tror vi så ofta att alla andra är bättre än vi? Varför verkar gräset vara grönare på den andra sidan?
Ibland blir kristendomen nån slags ”det är klart att du duger som du är”-mentalitet. Det låter ju fint och varmt och inkluderande. Men måste vi alltid duga? Nej, inte inför Gud! Om vi tror att vi alltid måste duga, så utmanövrerar vi kärleken. Kärleken och nåden.
Evangelium, det glada budskapet, handlar om att inte duga och att vara älskad ändå. Det handlar om villkorslös kärlek som inte behöver några fasader. Vi kan inte för-tjäna Guds kärlek, men han älskar oss i alla fall! Jag tror egentligen inte att vi kan förtjäna någon kärlek vi får. Tänk efter lite – hur många älskar du för att de förtjänar det?
Därmed inte sagt att vi inte ska jobba på våra relationer. Vi behöver vårda våra relationer, både dem med varandra och vår relation med Gud.
Men inför Gud behöver vi inte duga! Och om vi kan börja acceptera det, så kanske vi kan sluta putsa på våra fasader. Och om vi inte lägger en massa tid på de där fasaderna kan vi istället börja lyssna till Guds röst, Guds röst som talar i våra hjärtan.
Då kanske vi kan närma oss varandra med både den sorg och den glädje som våra liv rymmer, istället för att tävla om att vara perfekta. Då behöver vi inte trycka ner någon annan för att känna oss större. Istället kan vi dela varandras lidande och varandras glädje. Då kan vi dela tro och liv.
Så sluta försöka vara någon som du inte är!
Var nöjd med att vara du!
För du är älskad!