Ibland om vårarna händer det att jag och min familj tar en tur till Beijers hamn och vandrar i naturen. Och när jag hör fågelsången utbrister ja: Åh, va härligt det är att höra fåglarna kvittra! Då brukar min man säga: ja, den har en vacker harmoni koltrasten, men gulsparvens tjatter kan man bli lite less på!
För mig är det bara en hög fåglar som sjunger, men han, som fågelskådare, har övat upp sina öron till att i den ljudmattan kunna uppfatta koltrasten och gulsparven. När vi sedan går närmre och ser fåglarna utbrister jag kanske: Åh, vad söta de är, de där små ”pippi-birdsen”.
Ja, den är fin den där juvinila stenknäcken, säger han. De är fina de små tättingarna. Det är lite speciellt att få se dem innan de börjar rugga. Och så står jag där igen och undrar. För mig är det en fågel i mängden av fåglar. För honom, som tränat upp sitt öga att se de enskilda arterna är det en helt annan sak.
Vi ser det våra ögon är upptränade att se och vi hör det vi tränat upp vår hörsel att lyssna efter. Det vet varje småbarnsmamma som kan avläsa varje gny från det lilla barnet. Skillnaden på trivsel-gny, ont-i – magen gny och hunger-gny är ofattbar för alla andra, men hon hör dem.
Idag läser vi om två fantastiska människor; Symeon och Hanna.
Vi vet inte mycket om Symeon mer än att han var en from man – troligtvis till åren kommen. Han förbereder sig för döden. Vi vet också att han vid något tillfälle i livet fått det uppenbarat för sig av Gud att han inte kommer att dö förrän han sett Guds ljus, Guds Messias. Tänk att veta det – att veta att jag kommer att få se Guds Messias! Vad skulle du göra om du fick det tilltalet? Kanske leta?! Leta, söka efter honom.
Jag tror att Symeon gjort det under en lång tid. Han har gått till templet ofta och i bön, scannat av med sin blick, sin hörsel vad som händer. Frågat Gud- är det han? Eller han? Symeon levde liksom vi, i en lite isolerad värld. Han har inte tillgång till flyg eller tåg, så om Guds ljus skulle bli synligt för honom måste Gud visa det för honom i hans närhet. Symeon blev bra på att se människor. Han blev bra på att läsa av skeenden i templet, som en fågelskådare kan läsa av fåglarnas läten och en mamma förstå sitt barns gny. Så när Maria och Josef en dag klev in i templet – helt i sin egen värld – ser Symeon det ingen annan ser; Guds ljus i mörkret. Andra ser en familj likt andra. Andra ser ett barn i mängden, men Symeon ser Guds ljus, Guds Messias.
Vad är du bra på att se eller höra? Vad är dina ögon och öron skärpta mot? En del av oss har lärt våra ögon att se mörker. Vi vill bara se elände och smärta och då ser vi det överallt. Då missar vi ljuset när det dyker upp för ljuset kanske är så svagt i början att det inte märks för alla, som ett litet vanligt barn i mängden. En del väljer att se mörker och betona mörkret även när hela himlen är solig och ljus för att det är det man tränat sitt öga att se. Jag tror att Symeon vill uppmuntra oss att se ljuset, och att träna oss på att se ljus. Vi kan träna oss på att se ljus i vardagen. Även om Aktuellt är fyllt av negativa nyheter, om vaccinet försenas, om det är svinkallt ute så finns det ljus någonstans! Vi kan träna våra ögon att se ljuset och utmana oss att tala om ljuset istället för att grotta in oss i mörkret.
På samma sätt kan vi träna oss i att se vad Gud gör. Många människor säger att de gärna skulle tro på Gud om de bara fick se Gud eller vad Gud gör. Jag tänker att det kan vara lite som när jag rör mig i fågelmarker – jag ser inte den unika dvärgsparven - fastän den finns där mitt framför mina ögon, för jag tar den för givet eller tror att det är en vanlig gråsparv. Man är inte van att tänka att Gud finns framför ögonen och därför ser man inte Gud.
Om Hanna läser vi att hon var 84 år gammal och att hon mer eller mindre levt sitt liv i templet – i bön och i omsorg om människor. Även hon har präglats av tron och av Gud. Hon har lärt sig se Gud mitt i det vanliga och de ovanliga, precis som en fågelskådare lär sig urskilja dvärgsparvar från gul- och gråsparvar. Även hon ser den dagen i Jesus det som evigheten ser; Guds ljus för människorna! Och hon börjar prisa Gud för det! Och inte bara det – hon vänder sig om och börjar berätta för alla i templet om barnet. Hon håller inte tyst utan sprudlar över med glädje om det ljus som detta barn kommer ge världen.
Det är två pensionärer som står som huvudpersoner i dagens texter. Två personer som inte längre är yrkesaktiva och som säkert har en del krämpor. Detta är viktigt att belysa i en tid då vi under ett år nu isolerat många äldre och i en tid då äldres kunskap och erfarenhet sorteras bort på arbetsmarknaden. Symeon och Hanna – tillhör den lilla skaran av människor som först av alla – tillsammans med änglar och herdar – ser Guds ljus och berättar för andra om det. Jag tänker att det kan få vara en påminnelse till dig som inte heller längre är så ung: Gud har ingen åldersgräns för Guds gemenskap, Gudsupplevelser eller mission– varken uppåt eller neråt. Gud vill få ge även dig som börjat se sämre, av sitt ljus och även du som är till åren kommen får vända dig om och berätta om din tro för andra.
Personligen har jag tänkt mycket på hur det var för Josef och Maria den där dagen. Det står att de förvånades över att Symeon profeterade över Jesus med ord om att han är Guds frälsning och ett ljus för folket. Jag tänker; hur kommer det sig att de blev förvånade av det? Maria visste ju mycket väl att barnet hon födde var Guds. Både hon och Josef hade fått änglabesök som berättat att Jesus skulle bli Guds frälsare och såväl herdar och vise män hade hyllat honom med de orden. Varför var de så förvånade då?
Ja, kanske hade de glömt det! Kanske hade vardagens pusslande med blöjbyte, matlagning, disk och jobb gjort att glömt detta fantastiska! Kanske hade de stressat till templet den här dagen och oroat sig över om de skulle hitta några duvor att offra den här dagen och om de hade råd med det? Kanske hade de börjat tvivla på vad de varit med om eller kanske tänkte de att det som de fått uppleva bara var för dem, privat? Men nu står Symeon där och påminner dem om det som de innerst inne vet- att Jesus är Guds son och att Gud har stora planer för den son som de bär fram. Jag tror att de behövde påminnas om det!
Jag är så tacksam för många människor som jag möter i bl.a. kyrkan, och ofta är de äldre än mig, som påminner mig om saker. Påminner mig om tron, om Gudsmöten, om kallelse och tilltal som blivit bortglömda för att livet fyllts med annat. Vi behöver likt Symeon påminna varandra om detta– och framför allt gäller det kanske dig som kommit upp i åren – du har en uppgift att uppmuntra och påminna oss som är yngre- och vi blir glada av det!
Gud välsigne dig!