När TV:n är på hemma hos oss nu för tiden så är det oftast barnprogram på. Favoriten just nu heter ”Bluey” och handlar om en familj, ja en hundfamilj egentligen, som hittar på allt möjligt galet och roligt tillsammans. En gång leker familjen taxi – äldsta dottern är taxichaufför, pappan och lillasyster åker med, men vill åt olika håll, och mamman är GPS. En GPS som kanske inte alltid leder rätt, utan som kör lite vilse och hellre vill åka till djurparken än dit kunderna vill, för hon vill så gärna se pingvinerna.
Nu undrar ni kanske varför jag står här och pratar om barnprogram och konstiga GPS:er, och det är en bra fråga. Idag är temat ”Vägen till livet”. Och bara det temat kan man ju fundera på en bra stund. För var går egentligen den vägen, och hur hittar vi den? Går det att missa den? Livet har vi väl redan?
Ja, och nej, tror jag. Ja, vi har livet den tiden vi har fått, men ibland glömmer vi bort att det är en gåva och att det är något stort. Det är skillnad på att vara vid liv och att faktiskt leva. Alltför ofta trillar åren bara på utan att vi funderar på vad vi gör av dem. Det är så mycket som händer under tiden att vi sällan hinner stanna upp och känna efter. Och då undrar jag om inte livet går iväg utan att vi riktigt är med.
Och det är inte så enkelt att vi bara kan programmera GPS:en att leda oss på rätt väg i livet, för nån sån GPS har vi inte. Däremot finns det ibland mycket som vill leda oss vilse – det finns ju en massa reklamskyltar längs vägen som tycker att vi ska svänga av eller stanna där vi inte borde. Som vill få oss att tro att det är där vi ska spendera vår tid, vår kraft eller våra pengar. Plus att vardagens bekymmer ibland fyller upp all vår tid och alla våra tankar.
Vi har ingen GPS som vi kan ställa in på ett mål. Fast på ett sätt har vi ändå en GPS som kan leda oss rätt, fast det är inte vi som bestämmer riktningen. Vi har ju faktiskt någon som visar vägen, någon som vill hjälpa oss att hitta rätt och att stanna upp och se livet och allt vi fått – Jesus! Han säger inte ”Vid trafikljuset sväng höger” men om vi tar oss tid att lyssna så är hans råd faktiskt bättre, om än inte fullt så tydliga alla gånger.
Om vi vågar följa den GPS:en så hamnar vi kanske inte alltid precis där vi har tänkt oss. Ibland leder den oss på andra vägar än dem som vi kan se. Kanske oftast inte till djurparken, som i barnprogrammet, eller kanske precis dit för att vi ska stanna upp och se världen, vad vet jag?
Ibland kan livet kanske kännas som om vi sitter i en taxi där alla vill åt olika håll, men kanske är vårt mål då större än att få alla att hinna fram i tid. Kanske är målet att vi ska hitta en gemensam väg – ett gemensamt mål. Även om vi ibland kommer från olika håll och önskar olika saker så kan vi faktiskt hitta möjligheter att jobba mot samma mål, trots att vi arbetar på olika sätt.
Och kanske ska vi ibland strunta i att ha bråttom. Ja, jag vet att det är lättare sagt än gjort, men vi kanske inte behöver vara stressade riktigt så ofta som vi är. För om vi bara stressar igenom livet så kommer vi dels att missa vad vår GPS, alltså Jesus, vill säga oss. Och dels som kommer vi att vakna en dag och inse att livet gått ifrån oss. Att vi har kört för fort och missat avfarten som vi borde tagit, trots att GPS:en skrikit ”gör en u-sväng om möjligt” väldigt länge. Att vägen till livet gick nån helt annanstans än där vi befann oss.
Så tänk om vi skulle våga lita på att Jesus leder oss rätt, även om vi inte kan se vägen själva. Och tänk om vi skulle våga stanna upp lite oftare, och se på det vi har medan vi har det, och faktiskt passa på att njuta lite av livet även om det inte blev som vi trodde.