Jag får förmånen att ofta träffa familjer som vill att deras barns ska döpas. Ja, det är oftast barn. Ibland är det en ungdom eller en vuxen, men oftast är det ett barn som man vill ska döpas. Vi stämmer möte och så pratar vi om dopet och dopgudstjänsten. Jag brukar gå igenom hur en dopgudstjänsts fungerar och vilka moment den innehåller – både om dopet sker i söndagens församlingsgudstjänst eller vid en enskild dopgudstjänst. Vi pratar om vilka psalmer som ska sjungas, om det finns faddrar och om någon vill delta på något specifikt sätt i gudstjänsten med att läsa text eller sjunga något.
Så frågar jag om barnets namn. I dopgudstjänsten finns ett moment då jag frågar föräldrarna vilket namn de gett sitt barn. Det är viktig del – inte för att barnet i dopet får sitt namn, för så är det inte. Och det brukar jag berätta. Barnet får juridiskt sitt namn när föräldrarna skrivit på den blankett som handlar om namnförfrågan och staten godkänt den, och skickar en blankett åter på att namnet är godkänt. Det finns gott om namn som staten inte godkänner – förra veckan läste jag till exempel om att en familj nekats ge sin dotter namnet Lucifer – och det är jag tacksam för. Krasst sett är det i praktiken så att du får ditt namn när du börjar respondera på det. När du svarar på tilltal när någon säger ditt namn – då är det ditt.
Men vi nämner barnets namn i dopet för att markera vem det är som nu döps. Och vi nämner alla barnets namn i själva dopakten i samma mening som vi nämner hela Guds namn. Det finns något stort med det. Allt vad du är – hela du – alla dina namn innesluts i allt vad Gud är. En del har namn som vittnar om ens släkt och historia. En del har namn man skäms för. En del har namn som betyder något specifikt, kanske är det kopplat till en förhoppning eller förväntan– allt detta får vi lägga i Guds gemenskap, innesluta i Guds närvaro – det vi blir och det vi kommer från, det vi skäms för och det vi är stolta över. Och allt det ryms hos den Gud som är Fader, Son och Ande. Fadern - skaparen, universums upprätthållare, den majestätiske och evige. Sonen – den mänsklige, den försonande och den utgivande. Anden – tröstaren, utmanaren och livgivaren. Hela Gud innesluter hela dig i dopet. Dopklänningens vita stora dräkt blir bilden för detta – du är liten och får vila och trassla in dig i det stora som Gud är – hela du ryms gott och väl hos dopets Gud.
Så fortsätter vi att mata oss igenom dopagendan och kommer till denpunkt där trosbekännelsen står nedskriven. Där brukar jag stanna upp och berätta att här har kyrkan skrivit ner vad kyrkan tror på; en Gud som visar sig i fader, son och ande. En enda kyrka, möjligheten att få förlåtelse för sina synder, tron på uppståndelse från det döda och evigt liv efter döden. Så brukar jag fråga föräldrarna vad de tro på.
Det är alltid en spännande fråga. Något av en ödesstund-för man vet aldrig hur frågan ska landa eller vilka svar som kommer.
Många svenskar är ovana att svara på frågan vad man tror på. Man vrider på sig, skruvar lite på sig och vet inte vad man ska säga. Många ursäktar sig med att inte kunna något, och det är helt sant; många kan väldigt lite om kristen tro.
När jag var på Friskis för någon vecka sedan visades Klasskampen på TV. Just i det avsnittet var det Glenn Hysén som tävlade mot Caroline Af Ugglas. De fick olika frågor och om de själva inte kunde svara kunde de be sin gamla skolklass från högstadiet svara åt dem. Glenn fick frågan om hur många böcker Bibeln har. Han bollade direkt frågan till sina klasskompisar som enades om att Bibeln nog har 6 böcker. Programledaren meddelade att svaret var fel och att frågan gick över till Caroline af Ugglas. Hon ville inte heller svara utan lät sina gamla klasskompisar grubbla på frågan. Deras rekommendation till Caroline var tre. Tre kändes rätt för Caroline så hon svarade tre. Det var också fel. Caroline ångrade sig och svarade att ”just det ja, jag tänkte på antalet testamenten”. Vilket inte heller är tre. Rätt svar är 66 eller 77. För två generationer sedan hade hela svenska folket kunnat det svaret men det gör man inte idag, för man har inte kunskapen.
Många föräldrar är medvetna om sin låga kunskapsnivå och säger även ärligt att de ha dåligt med erfarenhet av gudstjänstliv. Jag brukar backa tillbaka och fråga igen:
- men vad tror ni på?
- Vi vet inte. Vi vill tro på en Gud, på att det här livet inte är allt, på någon som ger mening och på liv efter döden, men vi vet inte.
Det är ett ärligt svar och vittnar om längtan efter tro.
Många nämner att de vill döpa sina barn av tradition. Ibland har jag suckat över den meningen. Jag hade önskat att fler velat döpa sina barn utifrån sin tro istället, men jag har den senaste tiden omvärderat traditionen. Tradition är något starkt. Få saker blir just traditioner. Att tradera betyder att överlämna vidare till kommande generationer. När vi köper något på tradera – auktionsfirman på nätet – så handlar det just om detta; att något går från en hand till en annan hand, någon egendom till en annans. Det traderas vidare. I judisk historia har livserfarenhet, tro, kunskap och religiösa handlingar traderats från en generation till en annan i tusentals år. Det har gjorts via berättandet, delandet, ritualerna och livsstilar. Det har varit livsviktigt och meningsfullt och gjort att religionen överlevt i många generationer.
Jag tycker idag att det är fantastiskt att människor idag vill fortsätta att ge sina barn traditionen av dop. Idag när vi byter telefon var tredje år, inte längre kan spela musik från 60-talet på maskiner i våra hem, när barnen inte kan läsa farföräldrarnas skrivstilsbrev och när så mycket från en och tvåa och tre generationer tillbaka är passé, så är fortfarande dopet – denna 2000 åriga rit – något man vill tradera vidare till kommande generation. Man vill ge sina barn detta – även om man själv inte har kunskapen, orden, erfarenheten eller hela bilden för det. Men man vill ge det till sina barn.
I en tid när föräldrar är rätt kräsna på vad man faktiskt ger till sina barn av näringsriktig kost, säkra bilstolar och trä istället för plast så vill man också ge dopet. Det gör mig glad.
Jag brukar berätta för föräldrarna att dopet inte kräver kunskap eller tro – varken av barnet eller dem, men att det finns ett viljebeslut kopplat till dopet. Vill ni att ert barn ska döpas till denna tro och leva med församlingen i Kristi gemenskap? Vill ni det? Här brukar de flesta sänka sina axlar och ärligt svara ja – ja, det vill vi.
Dopet handlar om att vilja tillhöra en gemenskap. Vilja kliva ombord på arken. Vilja låta sig utmanas, växa och brottas med de stora frågorna.
Att vara döpt handlar om att vara med i en gemenskap som tillsammans tror, tillsammans växer i tro och som hjälper varandra att tro. Ibland tvivlar du på delar i trosbekännelsen och någon annan får tro åt dig. Ibland är du stark i tro på en del och någon annan får vila i din tro. Tillsammans är vi kyrka – de döptas gemenskap – bär varandra och utmanar varandra.
I dopgudstjänsten sker själva dopakten efter detta. Vattnet hälls över det lilla barnets huvud. Vatten som har så många ansikten. Vattnet som vattnar en planta och ger näring. Vattnet som renar och tvättar rent sår och bakterier. Dopets vattenvirvlar runt i all detta. I dopvattnet vill Jesus tvätta ren oss från synd. Vi får syndernas förlåtelse när vi döps. I dopvattnet vattnar Guds ande oss med sin näring – vi får del av den helige ande när vi döps. En ande som vill att vi ska använda de gåvor Gud ger oss för sitt rikes bästa.
Dophandlingen är en båt som sjösätts i vattnet, på samma sätt som Noa byggde sin ark och sjösatte den till räddning för djur och människor i GT. När Noa samtalade med Gud så sa inte Gud att han skulle plocka bort regnet – det hade ju underlättat för alla – eller hur. Nej, Gud gav istället Noa ett uppdrag som erbjöd en räddning från vattnets dränkande effekter.
I dopet lovar Gud oss att vara med oss alla dagar till tidens slut. Gud lovar inte att vi aldrig kommer bli sjuka eller rädda. Gud lovar inte att vi kommer få ett perfekt liv utan ångest, cancer, mobbing och utsatthet.
Nej, tyvärr handlar inte dopet om det. Gud plockar inte bort det svåra i tillvaron när vi blir döpta. På samma sätt som Gud inte plockade bort regnet och vattnet för Noa. Istället erbjöd han Noa en båt – ark som kunde flyta på vattnet och rädda från vattnets dränkande effekt. I dopet plockar Gud inte bort ondskan runt oss men ger oss en räddning; sin son, Jesus, som en båt att förlita sig på, som räddar från synd och evig död.
I vårt pastorat sjunger vi alltid en enkel dop visa vid varje barn döpts i den treenige gudens namn. Texten går: NN, Gud han älskar dig. Där stoppar man in barnets namn. Kanske är det det allra viktigaste att förmedla vid ett dop – att Gud älskar dig. Gud är inte arg på dig. Gud är inte distanserad från dig. Gud är inte besviken på dig. Gud kräver inte av dig. Gud hotar dig inte. Gud hatar dig inte. Gud älskar dig. Och det gör Gud långt innan du ens kan tala, gå, baka, göra en PowerPoint, få ihop en budget, snickra en altan eller tjäna ihop en månadslön. Gud älskar dig för att du är du och för att du är Guds älskade barn.
I episteltexten har den etiopiske hovmannen fått hjälp att förstå detta. Filippos har förklarat för honom att Jesus dött för honom, att han är älskad av Gud, att någon redan dött för hans synder – detta trots allt han gjort och sagt, och själv nog inte kände sig förtjänt av det. När det går upp för honom blir det tydligt att han också vill tillhöra den gemenskap som finns kopplad till denna tro.
Han ser vattnet vid sjön och ber sin vagn att stanna: här finns vatten –är det något som hindrar att jag blir döpt? Nej, säger Filippos. Det är det inte. Det är inget som hindrar det – dopet är för dig, för alla. Gemenskapen med Gud finns tillgänglig för alla. Både vuxen och barn, du som kan sätta ord på din tro och du som inte har ord för det, du som vet hur många böcker som finns i bibeln och du som inte vet, du som brottas och du som vilar – för alla. - Dopet är tillgängligt för alla.
Du som ännu inte är döpt är välkommen till dopet. Du som är döpt – Gud påminner dig idag om att han älskar dig och att allt i dig innesluts i allt som är Gud. Inget finns utanför den gemenskapen. Ingenting.