Varför lever vi egentligen? Och varför finns döden? Jag tror att de flesta av oss har funderat på de här frågorna någon gång, och ibland kan de funderingarna bli ganska tunga.
Jag är inte säker på att mina svar på de frågorna är bättre än era, men jag tror ändå att vi lever för att Gud vill det, och att Gud har gett oss livet som en gåva. Den där gåvan är inte alltid så lätt att förstå, vissa dagar vill vi kanske inte ens ha den. Dessutom är det en gåva som bara är till låns. Vi vet inte hur länge lånet varar – vi vet inte hur långt vårt liv kommer att bli. Den enda tid vi vet att vi har är egentligen just nu.
Så vad gör vi av vårt ”nu”?
Ibland möter jag människor som fastnat så mycket i rädslan för döden att de nästan inte vågar leva. Och ibland är det livet som skrämmer oss mer än allt annat. Men jag tror att vi bara får ett liv. Och jag tror att Gud vill att vi ska leva det, och att vi ska göra det på ett så bra sätt som vi kan. För om vi blir för rädda för att leva, så missar vi väldigt mycket. Och den tiden som vi missar får vi inte tillbaka. Jag tänker att det är bättre att försöka och misslyckas än att inte våga försöka.
Sen tror inte jag att det tar slut när vi dör. Jag tror att det kommer något mer efter döden. Så egentligen kanske inte vår lånetid tar slut – lånet kanske uppgraderas istället. Bibeln talar ibland om livet efter detta, men egentligen inte så ofta. Bibeln talar mer om livet här och nu. Kanske för att det är mindre skillnad på liv och död för Gud än det är för oss – det låter så i dagens evangelietext: ”Gud är inte en gud för döda utan för levande, ty för honom är alla levande.” Vi vet ju egentligen inte hur stor skillnad det blir för oss heller, inte än. Men där vi befinner oss nu, så känns skillnaden ofta ganska stor.
Vi behöver inte bestämma just nu vad vi vill göra med resten av våra liv. Men vi behöver bestämma vad vi vill göra med ”just nu”.
Kan vi göra något som gör världen till en bättre plats för någon annan?
Kan vi göra något för att lära känna oss själva eller Gud bättre?