Familj
Information saknas.
Gravplats: NO1 0643-0645
Kuriosa:
I VLT 5 dec 1975, berättar Ing-Britt Carlsson att hon när hon var 28 år gammal, upplevt sin egen (Annas) begravning 1875, lutandes mot ett träd. Hon har in i den minsta detalj kunnat redogöra för ritual och miljö. Hon kommer ihåg hur hon tänkte: ”Hur kan detta vara möjligt. Här står jag, och tittar på min kropp där nere. Borde jag inte gå fram till de andra människorna vid graven och ta farväl av mej själv?”
1975 besökte Ing-Britt och hennes man Norrby kyrkogård. Vad som hände berättas i artikeln.
Artikel i VLT, se bild längre ner. Artikelns text:
Ing-Britt är säker på att hon levt som Anna Mathilda i Sala
Hon minns sin begravning i Norrby för 100 år sedan
Många människor är bergfast övertygade om att deras stund på jorden inte är så kort. De tror med andra ord på reinkarnation (återfödelse). Anden kan efter den lekamliga döden leva vidare i en annan människa. Ing-Britt Carlsson, Göteborg, är säker på att hon i en tidigare tillvaro var Anna Mathilda i Sala, död som 14-åring 1875! Hon har t.o.m. upplevt sin egen begravning. Häromdagen berättade hon inför Västerås spiritualistiska förening om sina ockulta upplevelser, och vi lämnar ordet till henne:
Redan som barn såg och hörde jag saker och ting. Jag trodde alla gjorde detsamma, men efterhand lärde jag mig att behålla upplevelserna för mig själv. Nu vet jag att man gå tillbaka i sitt undermedvetna. Alla våra erfarenheter och kunskaper från föregående liv har lagrats i själen.
När jag ser tillbaka på min barndom kan jag inte skilja på mina och Anna Mathildas minnen. Enligt en minnesbild från åtta-årsåldern lekte min bror och jag i en talldunge i Småland. Där hittade jag en hel hög blänkande silverkulor. Anna Mathilda hade väl varit vid Sala silvergruva tillsammans med sina föräldrar.
KLAR MINNESBILD
Som 23-åring återupplevde jag min egen, eller om ni så vill Anna Mathildas begravning. Jag berättade om händelsen för min man och beskrev både ritual och miljö in i minsta detalj. Under gravsättningen hade jag fylld av förundran stått med händerna bakom ryggen, lutad mot ett träd. Ett annat träd skymde mitt ansikte.
Hur kan detta vara möjligt, tänkte jag. Här står jag, och ändå ligger min kropp där nere. Borde jag inte gå fram till de andra människorna vid graven och ta farväl av mig själv…?
Åren gick, och jag blev van vid att då och då vara någon annan. Så fick jag höra talas om spiritualismen och om medier, som kan berätta om föregående liv. Jag tog kontakt med Astrid Gillmark i Uppsala, och hon berättade om den lilla staden Sala och om mina föräldrar, som hade det gott ekonomiskt ställt. Hon såg oss åka efter parhästar, som hade täcken och bjällerkransar. Min far var klädd i vargskinnspäls. Vidare såg mediet mig dö ung och att min far hade något med kyrkan att göra. Min föregångares namn kände jag inte till, men min man och jag for till Sala på vinst och förlust. Jag visste ju hur Anna Mathildas gravkulle såg ut.
VID NORRBY KYRKA
Först stannade vi vid Kristina kyrka, men där fanns ingen grav, som överensstämde med min minnesbild. Vi fortsatte sökande och kom i skymningen till Norrby kyrka strax utanför staden. Jag tog min man i handen, och vi gick in på kyrkogården. Sedan minns jag inget mer förrän jag stod på min kulle och lutade mig mot det träd, som jag stått vid på min begravningsdag 1875. Men min man stod kvar vid kyrkogårdsgrinden. ”Någon tog bort din hand från mig, och om det så gällt livet kunde jag inte röra mig. Jag såg dig gå rakt mot graven, ibland med en skugga vid sidan…”
På gravstenen kunde jag läsa Anna Mathilda f. 6/5 1861, död 28/10 1875. Då vi lämnade kyrkogården såg jag en byväg, som ledde till ett stort hus på en höjd. Jag fick genast klart för mig att jag bott där i min tidigare tillvaro.
FRÅN MITT HEM
Vi övernattade i ett privatrum i det fullbelagda järnvägshotellet. Där fanns möbler från 1800-talet. Jag gick rakt fram till en bokhylla, där det stod en dopskål, som jag tog mellan mina händer. Jag har senare fått reda på att den ursprungligen fanns i Anna Mathildas hem. Dagen därpå köpte jag en blomma till min och mina föräldrars grav och besökte även min förra barndoms trädgård. Det var en förunderlig upplevelse, fylld av vemodsfylld längtan. Jag förstod att det hade känts svårt för 14-åringen Anna Mathilda att lämna detta hem…
Detta var ett sammandrag av Ing-Britt Carlssons upplevelser i Sala. Själv finner hon inte fenomenet på något sätt övernaturligt. Det finns ännu mycket mellan himmel och jord, som inte är utforskat. Den lekamliga döden innebär inte slutet för anden. Den byter bara kropp. För att komma sanningen på spåren måste vi återuppväcka de krafter, som finns inom oss.
TIDIGARE LIV I ENGLAND
- Jag vet att jag i slutet av 1700-talet eller början av 1800-talet levde i England. Liksom i Norrby dog jag i unga år i lungturberkulos.
- Har du inte haft TBC i ditt 1900-talsliv?
- Nej, men i barndomen hade jag svaga lungor. Att jag inte dog ung den här gången kan bero på den medicinska forskningens framsteg…
Ing-Britt Carlsson är mycket balanserad och harmonisk och utstrålar lugn och förtröstan. En gladlynt och lättpratade göteborgska. Men hon är medial alltså synsk.
- Det där ”sjätte sinnet” har jag haft mycket nytta av. Man ser strax vad folk går för och kan även placera dem i rätt miljö trots att man inte känner dem. När jag jobbade som expedit i en möbelaffär förvånade jag ofta kunderna genom att föreslå lämpliga möbler och färger till deras vardagsrum. Jag behövde bara se på dem för att få klart för mig hur deras hem var inredda.
Diktverk:
Mediet har observerat
att vårt liv är komplicerat.
Sanningen är ofta skymd men
svaret kan vi få från rymnden.
FJODOR
