Enskilda samtal

Någon att tala med

När det är något som tynger oss är det oftast en stor hjälp bara att få lätta sitt hjärta för någon. I prästens och diakonens uppdrag ingår att bjuda in till själavårdande samtal och ta emot dem som anmäler att de vill ha samtal. Präster och diakoner är vana att möta människor i nöd och är särskilt utbildade för att kunna ge det stöd och den hjälp olika människor behöver.

Du måste inte tillhöra Svenska kyrkan för att få själavård, utan alla är välkomna. När som helst på dygnet kan man nå jourhavande präst om man ringer 112. Inom Svenska kyrkan finns även högt kvalificerade psykoterapeuter, till exempel på S:t Lukasstiftelsen, som ger själavård. Det är inte heller givet att samtalet måste handla om tro eller andlighet, även om sådana frågor ligger till grund för själavården. Man kan lika gärna be om själavård när det känns svårt i livet, när man kommit i kris eller har något särskilt problem.

Själavård är kyrkans omsorg om den enskilda människan och hans eller hennes andliga välbefinnande. Den kommer till uttryck i gudstjänsten men även i många andra kyrkliga sammanhang.

I den allmänna själavården, medmänniska till medmänniska, kan alla bidra. Mötet i syföreningen kan vara själavårdande, precis på samma sätt som ett samtal mellan två kyrkobesökare kan vara det.

Tystnadsplikten är absolut

Enligt kyrkoordningen har prästen absolut tystnadsplikt för allt som yttras vid bikt eller enskild själavård. Det är den starkaste formen av tystnadsplikt och innebär att prästen under inga omständigheter får yppa något av det som sagts. Man kan bekänna de grövsta synder för en präst, utan att det får avslöjas i domstol. Enligt lag kan en domstol aldrig höra en präst som vittne om sådant som framkommit vid bikt och enskild själavård.

Från början var tystnadsplikten enbart knuten till bikten. Numera gäller den absoluta tystnadsplikten både bikt och enskild själavård.

Enskild själavård

De själavårdande samtalen förs inom en kristen ram, men det är konfidentens behov som avgör hur själavården gestaltar sig. Det är inte givet att själasörjaren säger något om Gud under samtalet. Kanske kommer det med tiden, kanske inte. De flesta som får själavård står ändå kyrkan nära och vill tala om tro och tvivel och få andlig vägledning.

Bikt

Själavården kan leda fram till bikt, dvs. att man bekänner sina synder inför Gud med prästen som vittne. Bikten är ett viktigt instrument i själavården, precis som samtalet och bönen. Av samtalet får själasörjaren klart för sig om konfidenten behöver och är hjälpt av att få bikta sig. Att bära på skuldkänslor betyder ju inte alltid att man har en skuld att be om förlåtelse för.

Bikten är ett sätt att få förlåtelse, att försonas med Gud och med sig själv. Som regel tar vi emot förlåtelsen för våra synder när vi ensamma ber till Gud, eller när vi deltar i högmässan på söndagen. Men ibland kan det hjälpa att få uttala min bekännelse för någon och få höra Guds förlåtelse uttalas för just mig. Våra synder skiljer oss från Gud och bikten är en möjlighet att visa ånger, få förlåtelse och att förena oss med Gud igen.

Många förknippar bikten med den romersk-katolska kyrkan och tror inte att den har någon plats i Svenska kyrkan. Så är det inte. Även om man i Svenska kyrkan inte använder sig av särskilda biktstolar, erbjuder många kyrkor tillfälle att anonymt tala med präst och bikta sig utan föregående tidsbeställning.

Martin Luther avskaffade inte bikten. Det som avskaffades vid reformationen var bikttvånget. Det skall alltid vara helt frivilligt att bikta sig. Ett själavårdssamtal är inte detsamma som bikt, och behöver inte heller leda fram till bikt.