Från början var kistorna enkla, men senare kom de att målas i olika färger, där en äldre människa fick svart kista medan avlidna barn kunde begravas i en vit, blå eller gul kista.
Så länge dödsfallen skedde inom hemmet, vilket var det allra vanligaste under tiden fram till 1900-talets början, var det familj, bekanta eller grannar som gjorde kroppen klar för begravningen. Och det var mycket som skulle hinnas med
Den avlidne kläddes med ett enkelt lakan och vita strumpor. Äldre kunde få handskar och de yngre blommor i händerna. Över ansiktet lades en tunn vit duk, en svetteduk. Senare blev det vanligare med riktiga kläder. Män lades i skjortor och kvinnor i linnen. En ung kvinna kunde läggas i sin brudklänning eller i sin konfirmationsklänning. En psalmbok lades ofta med i kistan tillsammans med gamla brev, porträtt, pengar eller till och med brännvin.
Kistan lades ofta i ett uthus dit grannar kunde komma för att säga farväl. Även här var vidskepligheten stark i folktron. Folk kom för att få bot för sina sjukdomar, och den döde ombads att ta med sig sjukdomen till graven. Det lades även granris vid den dödes bostad med spetsarna mot kyrkogården för att hindra hen att komma tillbaka. På väg till kyrkan bars alltid kistan så den avlidne hade fötterna mot kyrkan, också för att hen inte skulle gå igen.
Begravningen ägde ofta rum på söndagar strax innan den ordinarie gudstjänsten. Det lästes några psalmer och sedan jordfästes kistan i graven. Mat och dryck förtärdes under hela tiden från bärningen till jordfästningen. Även efter begravningen förtärdes mat och dryck. Särskilt gravöl och brännvin förtärdes i stor skala, och länge var det vanligt med särskild begravningskonfekt, sötsaker som sveptes i särskilt svart och vitt papper och dekorerades med änglar och kors.
De första begravningsbyråerna
I dag är det sällsynt att en avliden tas om hand av anhöriga inför begravningen. Den yrkeskår av begravningsentreprenörer vi har nu för tiden växte fram under det tidiga 1900-talet. Utvecklingen gick snabbast i de stora städerna, där befolkningen ökade och trångboddheten var stor. Många människor kom till staden utan familj som nätverk och stöd.
En annan stor bidragande orsak var den epidemi av den influensa som kallades för Spanska sjukan, som drabbade Europa vid första världskrigets slut.
Så många människor dog på så kort tid, och även om sjukdomen inte alltid hade dödlig utgång, var många anhöriga sjuka själva. Ett behov uppstod snabbt av begravningsbyårer som kunde hjälpa till med allt praktiskt inför en begravning.
Sara Gramt/Verbum
