Diakoni 2.0

Staffan Braugenhardt var Diakonikretsens vice ordförande mellan 2010 och 2024. Han är väl insatt i varför kretsen en gång i tiden grundades. 
–När församlingen grundades ingick inte diakoni i kyrkans verksamhet. Man fick inte ägna sig åt det. Det var kommunen som skötte det. Nils Widner, som var församlingens första kyrkoherde, bildade då Diakonikretsen. Det första uppdraget var att samla in pengar och anställa en församlingssyster, en typ av diakon på den tiden. Eftersom diakonikretsen inte fick vara en del av församlingen skapade man en egen organisation med en styrelse och med kyrkoherden som ordförande. På så sätt kopplade man det till församlingen. Diakonin var alltså delvis outsourcad, på armslängds avstånd, men ändå kopplad till församlingen. Så har det hållit på i över hundra år nu, säger Staffan Braugenhardt.  

Det är inte särskilt vanligt att diakoni bedrivs på detta sätt. När Staffan Braugenhardt 2010 blev engagerad i Diakonikretsen blev han överraskad av en del av det man gjorde. 
–Det var en del saker jag inte kände till, till exempel visste jag inte om de aktiviteter man hade på seniorcentret Sjötäppan, som att man spelade Bingo. Jag tyckte det lät konstigt, men jag förstod efter ett tag att det är bra för att träna hjärnan och för att något händer. Sedan kompletterade vi församlingen lite grann genom att gradvis ta över stödet för kyrktaxi, familjerådgivning och andra saker. 

Hur kommer Diakonikretsen att omorganiseras och varför vill man göra förändringen?
–Det är egentligen två parallella händelser som lett fram till beslutet. När Carina Nilsson var präst här med diakonalt ansvar påtalade hon problemet med att diakonin inte fullt ut var en del av församlingens grundläggande uppgift.  
–Det andra var att när Stockholms stift tittade på församlingsinstruktionen (ett styrdokument för församlingens verksamhet) såg man, att det fanns ganska lite om diakoni samt att vi inte hade någon diakon. Vi hade samtidigt börjat samtala om det verkligen var rätt modell vi hade. När stiftet kom med sina frågor tog vi det som att de efterfrågade en förändring. 
–Kyrkoherde Lars Viper tog upp frågan i kyrkorådet och sedan beslöt kyrkofullmäktige att diakonin ska behandlas i församlingen, precis som de tre andra verksamheterna, mission, gudstjänst och undervisning. Från och med nu har man budgeterat en halv diakontjänst, sommaraktiviteter för ungdomar och en del annat. 

Diakonikretsen kommer inte att försvinna när diakonin inlemmas i församlingens verksamhet, men den får en annan funktion än tidigare. 
–Den kommer att finnas kvar som en insamlingskrets som samlar in pengar, kommer med diakonala initiativ och ”jagar” frivilliga. Det kommer att bli lättare och tydligare när diakonin kommer ingå i församlingens ekonomi och i församlingens planer, där det styrs och följs upp. 

Organisationen för diakonin kommer alltså att förändras när församlingen tar över ansvaret för vad som ska göras. Men vilka behov av diakoni finns det egentligen i Saltsjöbaden?
–Man säger ibland att Saltsjöbaden är ett så rikt samhälle att det inte finns några problem här. Men det finns många diakonala behov och flera är svåra att komma åt. Det kan vara par där den ene är sjuk eller dement, eller där någon har dött. Den typen av samtal man har då är viktiga, tror jag. Vi har ju inte några soppkök, men vi har sopplunchen och den kommer att fortsätta. Diakoni är ett ganska vitt begrepp, som egentligen betyder att tjäna. I kyrkospråk är det helt enkelt kyrkans sociala arbete. Frågar man en normal svensk vad som är kyrkans viktigaste uppgift blir svaret ofta ”socialt arbete”. Det är därför viktigt att den sköts väl och blir tydlig för dem som bor och vistas i Saltsjöbaden, säger Staffan Braugenhardt.     

Text och foto: Arne Hyckenberg