Konfirmationens tre K: Kompisar, kul och kraft.

”Han har öppnat pärleporten, så att jag kan komma in.”
Klockan är tio på fredagsförmiddagen och sången hörs långt ut på kyrkbacken. Sommarkonfirmanderna, som kom hem från lägret på Gransnäs stiftsgård i Småland häromdagen, ska öva inför konfirmationsgudstjänsten och har börjat dagen med en andakt.

De sitter framme vid altarringen och sjunger alla verserna i den gamla väckelsepsalmen. De trycker i från tårna till ledaren Jonnys riviga gitarrkomp.
En av ungdomarna ber en bön och så tar Karin Aldén, präst i Saltsjöbadens församling, över. Det är mycket som ska hinnas med idag. 
– Vi ska öva på processionen och gå igenom hela gudstjänsten, säger Karin. 
Hennes röst ekar mellan de höga valven och Olle Hjortzbergs färgstarka målningar i den svala kyrksalen.
– Ingen ska vara nervös. Det här kommer gå så bra! 

Efter lunch ska de hinna med en kort pilgrimsvandring i närheten och när de kommer tillbaka ska de äta pizza ihop. 
– Jag mår jättebra, jag är helt slut! 
William Christiansson Molin är trött och nöjd. Om han ska sätta ett betyg, får lägret 8,5 på en tiogradig skala. Först och främst för gemenskapen.
– Vi har lärt känna varandra riktigt bra. Det finns folk här som jag känt sen lågstadiet men aldrig riktigt pratat med. Nu känner man alla. Men det skulle ha varit längre och fler deltagare.
Då hade det blivit full pott.
Att lära känna nya kompisar var en av anledningarna till att William ville konfirmera sig. En annan var farmor.
– Hon är troende och jag har alltid sett upp till henne, hon är så glad och positiv.
De arton konfirmanderna och lägerledarna har levt med varandra dygnet runt i fjorton dagar. Väckning klockan 8.00. Andakt före frukost. Ett undervisningspass och sedan ett snabbdopp innan lunch. Nytt teoripass och därefter ”MackOlympics”, alltså diverse tävlingar. 45 minuter mobiltid och så kvällsmat, läger- eld och några timmars sömn innan en ny dag grytt.
– Vi har varit indelade i fyra basgrupper och tävlat varje dag, blindfotboll, kajak och sandslottsbygge, berättar William.

Nya vänner, lekar och tävlingar, lägereld och för lite sömn. Det är vanliga inslag på vilket läger som helst. Vad är det som gör konfirmationslägret speciellt?
– Vi kom varandra så nära för att folk vågade vara sårbara, säger Annika Wieksten och berättar att de använder armbandet ”Frälsarkransen” i undervisningen.
Frälsarkransens arton pärlor står för olika saker att stanna upp inför och reflektera kring. De har samtalat om den stora guldfärgade Gudspärlan, ökenpärlan, den blå bekymmerslöshetspärlan, den mindre vita jag-pärlan, tystnadens pärlor, hemlighetspärlorna, kärlekens pärlor, uppståndelsepärlan, doppärlan och om nattens pärla – den som symboliserar sorg, ångest, rädsla och övergivenhet. Känslor som vi människor oundvikligen möter i livet.
– Vi fick skriva ner tankar och sådant som påverkat oss i en anteckningsbok, Trösteboken. Den dagen vi talade om Nattens pärla så delade folk med sig av sådant de skrivit, sådant som varit svårt, och alla fanns där för varandra. Man gör många roliga aktiviteter på lägret, men det är viktigt att också prata allvar, säger Annika.

På varje läger finns det utöver de ansvariga ledarna en grupp unga ledare som konfirmerat sig tidigare år. De går en kort ledarutbildning i församlingens regi och är med och planerar kommande läger.
– Det är lärorikt. Det får mig att gå lite utanför min komfortzon att ställa mig framför folk till exempel. Och så gillar jag ledargänget, säger Linn Ekström som är konfaledare för tredje året i rad. 
Måns Hallander som gör sin andra sommar som ledare håller med, gemenskapen är drivkraften. 
– Och så är det är en nyttig upplevelse och bra att ha på CV:t.

De unga ledarna har en viktig roll. Ibland tycker konfirmanderna att det är enklare att gå till någon av dem än till de vuxna för att prata om de känner sig nere, märker Måns och Linn. De unga ledarna kan också inspirera och hålla ångan uppe.
– Om vi är peppade och glada till allt vi gör på lägret så hänger alla på, säger Måns.
Man behöver inte ha en färdig tro på Gud för att vara med på konfirmationsläger. Det går bra att vara med och ta det som ett tillfälle att fundera på Gud, livet och sin egen plats i världen. 
– Min tro har ändrats mycket. Jag tyckte det här var så falskt och ologiskt förut, men nu tror jag på att det finns en kraft, säger Måns.
William säger att han fått en annan syn på kristendomen. 
– Det finns inte bara ett sätt att tro, det är mer öppet, och man får ha sin egen bild av Gud, säger William.
Annika håller med – tron ser inte lika ut för alla. Gud kan vara en kraft som ger dig själv kraft, säger hon. 
Vad ger det henne att tro?
– Hopp. Jag blir positiv. Jag kanske inte kommer gå oftare på gudstjänster, men jag vill vara medlem för att jag respekterar det kyrkan gör.

Svenska kyrkans ärkebiskop Antje Jackelén brukar tala om att vi behöver grundkunskap om livet, men också avgrundskunskap. ”Om vi inte lär oss något om de svåraste existentiella frågorna är det svårt att lyckas med konsten att vara människa” har hon skrivit i Expressen. Konfirmationsundervisningen ska lära ut grunderna i kristen tro och ge verktyg för att växa som människor.
– Det är viktigt att konfirmanderna får med sig bibelberättelserna och förstår vem Jesus är. Det är grunden för vår gudsbild. Det som händer under tiden är att de får beröra livet som helhet, allt från larv och skratt till tårar och sorg. Bönen, sången och att dela tystnad med varandra blir verktyg som de kan ta med sig vidare i livet, säger Karin Aldén.
I början var det en del som ”lallade” när det var dags för bön och andakt, men efter ett tag försvann känslan av att det var pinsamt och alla tog det på allvar, säger Annika. 
Linn konstaterar: 
– Man lär man sig uppskatta tystnaden här. Att det kan vara skönt. Man tar tre djupa andetag och känner att allt inte behöver hända nu på en gång.

I församlingshemmet är det full fart. Ljumma sommarvindar drar in genom öppna fönster. Några dukar fram tacos till lunch, andra sitter och skriver. Skratt och glada röster blandas med musiken som strömmar ur högtalarna. I entrén provar några kåporna de ska ha på sig på söndagen.
– Hur lång är du? säger Karin Aldén och tittar på Axel Lindqvist vars dräkt slutar en bit upp på smal-
benen.
– 1,89 tror jag.
– Du har nog vuxit lite till under sommaren. Vi hämtar en annan som du kan prova!

Konfirmationen är en tillväxttid både i centimeter och mognad. Vad är viktigast att konfirmanderna tar med sig från den här tiden? Karin svarar utan betänketid.
– Det är den kristna människosynen, att de känner sig älskade och utvalda. Att de behövs i den här världen. Inte för vad de presterar utan för vad de är, som människor.