Gråtande står vi vid våra gravar.
Så gör också människor runt om i världen.
Gråtande efter en älskad, förälder, barn eller vän.
Och vi trodde nog aldrig det skulle hända.
Gud gråter.
För Gud har också förlorat ett barn.
Det trodde Gud nog aldrig skulle hända.
Vid graven gör vi som kvinnorna gjorde vid Guds sons grav.
Vi vårdar, sätter blommor. Tänder ljus.
Där och hemma.
Och vårdandet och ljuset vi tänt får bära bud om hopp.
Vad hopp är, vet vi just då sällan.
Kanske är det ljuset vi tänt och maten från grannen som är hopp.
Vi bär också gravar inom oss.
För det finns det, som kan innebära död, fast vi lever.
Det som kan ta bort en bit av våra liv, våra jag. Den jag är.
En kränkning, ett övergrepp, en oförrätt. I ord eller handling.
Eller den starka djupa rädslan inför: ska det bli krig, här?
Kanske inte idag eller ens imorgon utan en annan dag.
Men, det kommer en dag.
En dag i uppståndelsens ljus, då en kraft inifrån eller utifrån, säger till oss:
- Du ska leva nu. Graven finns kvar, men livet är öppnat och möjligt. Lev.
Så är påsken inte en historisk saga en gång vid en särskild tidpunkt.
Påsken är verkliga skeenden i mörker och ljus, i död och i liv, i varje tid.
Och nu är det vi, i vår tid det handlar om.
Och här och nu är den gråtande Guden med oss.
Nära.
Och om du undrar, hur nära,
skulle jag svara.
Lika nära som luften vi andas.
Välkommen till Uppenbarelsekyrkan i påsk!
Du hittar allt som händer här.
Kristina Ekhem
tf kyrkoherde