Vi samlas ute på Skogsö kyrkogård i Saltsjöbaden vid Baggensstäket i allhelgonatid. En högtid när vi minns våra nära och kära. De som inte längre lever. Vi smyckar våra gravar. Vi tänder ljus. Vi låter ljusens lågor i tusental lysa upp mörk allhelgonatid. Ljusens lågor värmer oss utifrån och in.
Skogsö kapell är en plats för gudstjänst. Det är även platsen för avsked. Under närmare hundra år har många avsked ägt rum där. Ibland har det skett helt stilla. Ibland har avskedet ägt rum i kretsen av många. Oavsett sammanhanget är en sak gemensam. Alla har de varit där för att säga tack. Alla har de tagit farväl. Alla har försökt gå vidare. De har överlämnat den de älskar i Guds händer.
Begravningsgudstjänsten är en gräns. En gräns mellan nuet och något kommande. Kapellet här är en gränsstation. Kanske är det en lotsstation, om du så vill. Detta blir extra tydligt på Skogsö kyrkogård. Kyrkogården ligger naturskönt vid vattnet. Vattnet utgör en sådan tydlig gräns. Vattnet är en symbol för kaos. Vattnet är symbolen för liv. Vattnet är symbol för resan vidare bortom horisonten. Vattnet är symbolen för färden mot en hamn. Ett gränsland. En strand. Ett nu. Något bortom… Nere vid minneslunden vill jag sjunga orden av Ylva Eggehorn:
Var inte rädd.
Det finns en mörklagd hamn,
du ser den inte nu,
men färdas dit…
Begravningsgudstjänstens farväl är aldrig hopplöst. Avskedet är aldrig tomt. Döden är inte svart. Känslornas förtvivlan är en gräns. Det är gräns mot en fortsättning. Det är en strand inför en resa över vattnet. Det är en horisont mot en hamn. En famn av nåd.
En dag är vi vid denna livets gränsstation. Tron vill förmedla att där ser vi ett slut. Där finns en fortsättning. Allt levande ska möta döden. Döden är början på en förutsättning för en fortsättning. Förutsättningen för ett liv bortom tid och rum – en fortsättning. Jesus sa: Jag är uppståndelsen och livet.
När vi tänder våra ljus i allhelgonatid kanske vi tänder ett ljus i en ljusbärare i kyrka. Kanske i ett kapell. Kanske tänder vi ett ljus vid graven på kyrkogården. Kanske tänder vi ett ljus vid stranden invid det mörka vattnet. När vi tänder våra ljus viskar Jesus orden: Jag är världens ljus …
Låt oss be med biskop Caroline Krooks ord:
Herre, var hos alla som sörjer.
Hjälp oss att tacksamt ta vara på våra goda minnen
och utan rädsla blicka mot framtiden.
Herre, bevara mig från bitterhetens tagg,
Hjälp mig att leva för de levande den tid jag har kvar.
Tack för att du blev människa för vår skull,
för att du var bland oss,
som så ofta vandrar i mörker och dödsskugga.
Efter det finns ingen riktig ensamhet mer:
någonstans i mörkret finns du,
någonstans hör du all gråt,
någonstans lyssnar du. Amen.