Nomadskoleboken

”När jag var åtta år lämnade jag mitt hem och har ännu inte kommit tillbaka” – Minnesbilder från samernas skoltid är titeln på boken om nomadskolorna. Boken är ett initiativ efter samtal mellan företrädare för det samiska kyrkolivet och kyrkliga ledare. Syftet är att dokumentera och synliggöra kyrkans roll i den koloniala historien och det förtryck som utövats mot samerna genom nomadskolesystemet, särskilt perioden 1910–1950.

Äldre samer berättar om sin skoltid

I boken är det tio äldre samers berättelser om hur det var att gå i nomadskola, arbetsstuga och hushållskåta som står i centrum. En av de före detta eleverna berättar:

”Nog behandlades samerna som hundar. Skicka oss till Jukkasjärvi där vi inte ens hade en säng eller ett bord!”

Skoleleven Per Gustav Sparrock kunde inte minnas något som var roligt under sin tid i nomadskolan. Läraren slog honom så illa att ena trumhinnan sprack.

Renskötarbarn fick undervisning i vandrande skolor

1913–1916 kom nomadskolereformen, som slog fast att barn till renskötande samer skulle undervisas i vandrande skolor som följde samerna i deras flyttningar, och i fasta skolor från fjärde klass. Undervisningen ägde främst rum i tältkåtor.

Denna så kallade ”lapp-ska-vara-lapp”-politik skiljde på renskötande samer och bofasta samer. I myndigheternas ögon var de äkta samerna de som var fjällrenskötande.

De mer bofasta renskötarna, som höll till i skogslandet, fick gå i arbetsstugor, eftersom de i myndigheternas ögon inte betraktades som ”riktiga nomader”. Samer utan koppling till renskötseln sågs av myndigheterna inte som samer och fick gå i vanliga folkskolor.

Fostran till goda nomader

– Tanken bakom systemet var att myndigheterna menade att de renskötande samerna riskerade att assimileras i vanliga folkskolan och dö ut. Barnen behövde därför gå i en egen skola för att fostras till att bli goda nomader, renskötare. De inte bara skiljdes från sina föräldrar och hem under långa tider, utan ofta bodde de inackorderade i bondbyar som låg långt borta och isolerade, säger Kaisa Huuva, handläggare för samiska frågor vid kyrkokansliet i Uppsala och en av redaktörerna bakom boken. 

”Vinterskolan i Jukkasjärvi började i november och höll på fram till slutet av april. Vi fick inte åka hem över julen och vi hade ingen ledighet”, berättar Susanna Huuva i boken. Vid knappt sex års ålder lämnades hon till skolan. 

Undermålig undervisning och aga

Undervisningen var i regel på svenska. Berättelserna vittnar om hårda lärare, där aga var vanligt. Förhållandena kunde vara mycket enkla.  Vintertid fick barnen sova på risbädd i kåtan, med sanitära problem och arbete som var kännbart för barnen.

Snart kom också kritik och motstånd mot nomadskolesystemet från samer och lärare, bland annat om den undermåliga undervisningen vid den vandrande skolan. På flera platser i Västerbotten stod kåtorna tomma då föräldrarna vägrade att skicka sina barn till skolan. Det var svårt för lärarna att undervisa när barnen inte förstod svenska. En del barn förlorade sitt modersmål och sin kultur.

Det var också svårt för de samiska barn som fick gå i arbetsstuga och i folkskola. Oftast var de barnen i minoritet och kunde bli mobbade för att de var samer. Eftersom alla barn i nomadskolan var samer blev de inte mobbade på grund av sitt ursprung. Mobbing skedde på en strukturell nivå som sanktionerades av myndigheterna.

En del människor har ljusa minnen av nomadskolan och har trivts bra. Bland annat säger den 90-åriga Susanna Huuva i boken:
”Nog har vi haft det tungt. Men vi klagade inte. --- Husmor sov med oss i kåtan, och hon var jämt där. Hon var en trygghet för oss, och det är fina minnen”.

Barnen skildes från föräldrarna

Det svåraste var nog hemlängtan - längtan efter föräldrar, syskon, det hemvanda. Lars Levi Sunna talar om sorgen:

”Hemlängtan känns ju som en slags sorg; längtan kom som attacker och var svåra att hantera. --- Vad som stör mig mest, och många andra, är den förlorade barndomen. All den tid som vi inte var med våra föräldrar. Vi har bara fått träffa dem under korta lovstunder. Ingenting kan ersätta den förlusten.”

– Det är värt att poängtera att alla som har gått i nomadskola, arbetsstuga eller i hushållskåta inte har blivit utsatta för kränkande behandling.  Det är många som trivts, upplevt gemenskap och fått vänner för livet. Det är själva tankesättet och politiken bakom nomadskolan och att den samiska gruppen skiljdes ut som vi idag kan fördöma och förhålla oss kritiska mot. Politiken kan man säga är kränkande eftersom man våldför sig mot ett helt folk.

Nomadskolebarnen äger sin egen berättelse

Kaisa Huuva anser att det är särskilt illa är det när den riktas mot barnen. De mest försvarslösa, som omöjligen kunde stå emot ett helt utbildningssystem med främmande värderingar och språk.

- Vi har inte i projektet värderat människors upplevelser av sin skolgång. Många har negativa erfarenheter medan det finns andra som har positiva upplevelser. Det finns inte en sanning om nomadskolan. De människor som har gått i nomadskolan äger sin egen upplevelse och sanning om hur det var, säger Kaisa Huuva.

Boken beskriver också hur stat och kyrka genom utbildningssystemet försökt assimilera och kolonisera den samiska befolkningen.

– Nomadskolesystemet var själva verkställandet av den koloniala politik som fördes mot samer på den tiden. Det finns all anledning att fördöma och vara kritisk mot den. Den byggde på en idé om vad ”en äkta” same är som inte stämmer med verkligheten. Det var ideologiskt motiverade övergrepp som allmänt handlar om att man såg ned på samer, säger Kaisa Huuva.

Kyrkan ansvarade länge för all skolverksamhet, som nomadskolan.  År 1917 blev staten huvudman. Stiftens domkapitel hade dock tillsynsplikt för nomadskolan.

Kyrkliga företrädare stod för rasism

Representanter för kyrkan som biskop Olof Bergqvist och kyrkoherden Vitalis Karnell var med om att utforma nomadskolereformen. Bergqvist skriver i sitt herdabrev från 1904:

”Hvad nomadlapparna angår, har erfarenheten gifvit vid handen, att det icke länder dem till fromma, om man söker bibringa dem någon högre civilisation.”

Vitalis Karnell myntade begreppet ”att inte ta lappen ur lappen”. Rasbiologiska idéer rådde och samer ansågs vara en lägre stående ras.

– I den tidens samhälle var det en legitim sanning att vissa folk var mer utvecklade än andra. Samer, judar, romer och utomeuropeiska folk betraktades som lägre stående ”raser”, som man uttryckte det. Detta synsätt fanns också inom kyrkan och bland de kyrkliga ledarna. Det var därför man kunde genomföra ett sådant projekt. Kyrkans agerande måste förstås utifrån sin samtid, menar Kaisa Huuva. 

Synliggöra de koloniala strukturerna

Ett av syftena med boken är att dekolonisera genom att bryta ned och synliggöra de koloniala strukturerna.  Ett exempel är skolsystemet som samerna utsattes för. Samer får makten över berättelser och beskrivningar om samer.

Ett annat syfte med boken är att Svenska kyrkan vill granska sig och se på sig själv med en ”samisk blick”. I boken finns berättelser som inte tidigare har varit allmänt kända i Sverige. Genom boken vill Svenska kyrkan ta ansvar för sin del av historien och synliggöra sin skuld i koloniseringen av samerna. 

av Roland Asplund 

Artiklar om boken

Nomadskoleboken utkom 2016. I samband med bokrelease höll biskop Eva Nordung Byström talet "Kan sorg ärvas?" (pdf 3 sidor)

Läs boken om nomadskolorna

Beställ boken från Svenska kyrkans webbshop.

Ladda ner boken (pdf, 250 sidor, 7 MB).