Varje drottning skall ha sitt palats. Det var nog så äktamannen Christian Fredrik
Wiborg tänkte, då han 1964 fann bostaden åt sin älskade i San Franciscos Marina
district. Strax utanför dörren ligger en av de vackraste platserna i staden, Palace
of Fine Arts, med sina praktfulla byggnader från världsutställningen 1915. I
parken som omger palatset har Lisa suttit många gånger och sett svanarna
simma förbi i den vackra dammen. Där har hon kunnat ladda sina batterier
mellan de många göromålen som aktiv föreningskvinna.
- Finessen i livet är att dela med andra av det man har fått. Min gåva är att jag
tycker om att vara ute bland folk. Ser jag någon som står ensam, går jag bort och
försöker inkludera dem i gemenskapen. Jag har aldrig varit rädd för människor,
de må vara vanligt folk eller kungligheter. Så jag har fått leva ett otroligt
spännande liv, säger hon.
Svensk uppväxt
Att engagera sig och ta ansvar var något Lisa Gustafsson lärde sig som ung
hemma i Örebro. Där var hon bland annat med i Unglottorna, en frivillig
stödorganisation för det svenska försvaret som organiserade allehanda
aktiviteter, kurser och sociala tillställningar. Lisa utmärkte sig bland annat för
sin begåvning när det gäller att sälja lotter. Ett år blev hon korad till Sveriges
bästa lottförsäljare och fick komma till Stockholm och ta emot första priset av
självaste drottning Louise.
- Det var mycket högtidligt och en stor upplevelse för en ung flicka, minns hon.
En annan uppgift hon ofta utförde i Unglottorna var att ta sig an disken. Rollen
som diskdam har sedan följt henne, och det är också den hon intar när Tabitha,
den Norska sjömanskyrkans kvinnogrupp, arrangerar julbasar.
- Någon har sagt att jag är som potatisen, jag kan användas till allt. Det tar jag
som en stor komplimang, säger hon. Någon måste ju diska och det är helt okej för
mig. Jag tar också gärna jobbet med att sopa trottoaren utanför lägenheten där
jag bor, tillfogar hon.
Efter hand fick hon också olika ledaruppdrag i Unglottorna. Då hon kom till USA
hade hon fått föreningsarbete i blodet så till den grad, att det var helt naturligt
att engagera sig även i det främmande landet.
Först England, så USA
Då hon var 27 år gammal och arbetade i en bank i Örebro, fick hon ett års
stipendium för att resa till London och studera. Men sin öppna inställning för vad
som kunde möta hamnade hon i en vänkrets som verkligen levde livet i
världsmetropolen. Hon fick smaka på en värld som hon knappt visste existerade,
och det blev svårt att slå sig till ro i Örebro efter det.
Det hade varit en flickdröm att komma till Atlanta i Georgia för att se var platsen
för handlingen i ”Borta med vinden” var förlagd. En familj erbjöd sig att följa med
om de samtidigt fick ta henne med och visa henne Florida. Lisa fick köra, men de
hade så brått att komma till Atlanta, att hon fick en fortkörningsbot – den enda
hon har fått i hela sitt liv! Och det är det enda hon minns av den turen.
Från Florida reste hon vidare på egen hand med en Greyhoundbuss via Chicago
till Kalifornien. Då hon fick se panoramautsikten över San Francisco, blev hon
helt bergtagen och utbrast: ”Här är det jag skall bo!”
Young Scandinavians Club
Hon fick arbete på banken American Trust Company – numera Wells Fargo – på
225 Market Street. Genom det svenska konsulatet fick hon kontakter och vänner,
och hon blev medlem i Young Scandinavians Club. Då som nu lade hon vikt vid
att klä sig elegant, och hon fick många kavaljerer i den nya staden. Då hon en
gång blev medbjuden på en tur upp till Mount Tamalpais, gav hon sig i väg i
högklackat.
- Jag var ny i landet och visste ju knappt vad en ”hike” var för något, ler hon.
I Young Scandinavians Club stod det dåligt till med luciafirandet. På det hela
taget var inte luciatraditionen särskilt stark i USA på den tiden. Det fick Lisa lust
att göra något åt. 1957 organiserade hon det första luciatåget, och det blev en
succé som hon bara kunde drömma om. Föräldrar strömmade till och frågade om
deras barn fick vara med. Luciakören kom med i TV och fick uppdrag på
nobelfester och i en rad andra sammanhang. Efter över femtio år lever
luciafirandet i högsta välmåga som en årlig höjdpunkt i SWEA, Young
Scandinavians Club och på Sjömanskyrkan. Varje år är det Lisa som kröner årets
utvalda Lucia, som blir förärad ett halsband av orientaliska pärlor som ett minne
av den stora dagen. (Idag får Lucia en dopdroppe från Svenska kyrkan i utlandet.
Övers. anm.)
1961 valdes Lisa till Young Scandinavians Clubs första kvinnliga ordförande, ett
uppdrag hon innehade under flera år. Bland mycket annat arrangerade klubben
dans med orkester två gånger i månaden.
- Det var en enorm efterfrågan på sociala tillställningar under den tiden. Upp till
300 personer kunde möta upp, berättar hon. Någon av dem som läser detta
rodnar kanske lätt, för det var många unga som fann varandra på dessa danser!
De t var också under Lisas tid som ordförande som klubben skaffade stugorna i
Lear Lake och Lake Tahoe, ställen som har etablerat sig som grundstenar i
klubbens verksamhet. Det är inte utan orsak som hon är hedersmedlem på
livstid.
Hon fick efter hand ett betydande nätverk som hon kunde dra växlar på. Hon
hade god kontakt med diplomater som hon bjöd med på fester och tillställningar
i klubbens regi. Själv blev hon inviterad till så gott som allt som bjöds av officiella
mottagningar och fester i den skandinaviska miljön.
Mr Wiborg
I januari 1964 blev hon inbjuden till att möta en delegation med kronprins
Harald i spetsen i World Trade Center. Där blev hon presenterad för den norske
skeppsmäklaren Christian Fredrik Wiborg. Han kom från en redarfamilj och hade
varit med i Kompani Linge under andra världskriget. De föll pladask för varandra
och gifte sig redan 19 juni samma år. De femton åren som de fick tillsammans,
för Chris gick bort 1979, betecknar Lisa som sina lyckligaste.
- Vi var det perfekta teamet och fick uppleva otroligt mycket spännande
tillsammans, säger hon.
Inom mannens firma hade Lisa en rad representationsuppdrag och rollen som
värdinna och guide för besökande affärsfolk med fruar. Hon höll nära kontakt
med stadens diplomater och ordnade återkommande internationella luncher för
diplomatfruar.
Halvt norsk
Genom mannen kom hon också på allvar med i de norska sammanhangen i Bay
Area.
- Man tog emot mig med öppna armar. Jag blev rätt och slätt adopterad av
norrmännen! hävdar hon och visar stolt fram diplomet som bevisar att hon blev
dubbad till ”Riddare av den Gyllne Fisken” år 1979.
Förutom Fiskeklubbens medalj har hon fått en utmärkelse av Tabitha, där hon
har varit medlem sedan 1964. På sjömanskyrkan har hon varit medlem av både
det svenska och norska kyrkorådet.
En förbindelselänk
För den svenska församlingen har hon använt sitt kontaktnät till att skaffa
sponsorer och få folk till att ta ansvar för kyrkkaffen.
Inom den svenska miljön har hon engagerat sig i det mesta som finns: SWEA,
Svenska klubben, Svenska Handelskammaren och tidningen
Västkusten/Nordstjärnan. Hon har stått i spetsen för en rad officiella
arrangemang och tagit emot flera kungliga delegationer. Extra speciellt var det
kanske då hon år 1974 fick hålla tal till kung Carl XVI Gustaf och överräcka en
förlovningsgåva å den svenska kolonins vägnar. Hon har även visats den stora
äran att bli utnämnd till Kommendör av första klassen av Kungliga Vasaorden.
Med sin utåtriktade och inkluderande stil, och med sin självskrivna plats i både
de norska och svenska sammanhangen, har Lisa blivit den som alla känner i båda
lägren. Därmed har hon varit det personifierade klistret mellan de två
kolonierna. Hon har varit en taleskvinna för det norsk-svenska samarbetet och
kunnat skapa entusiasm och begeistring för idén genom att gå före med sitt goda
exempel.
Sjömanskyrkan
Enligt Lisas mening är Sjömanskyrkan den plats där det norsk-svenska
samarbetet kommer allra bäst till uttryck.
- På kyrkan samarbetar man kring arrangemang för studenter, au pairer och
barnfamiljer. Man firar både norsk och svensk jul. Det skulle vara fint om vi gick
mer på varandras gudstjänster också, säger hon.
Kyrkan på Hyde Street har en ovärderlig betydelse för både norrmän och
svenskar. Det är viktigt att vi alla bidrar till att vi kan behålla kyrkan och
verksamheten för kommande tider, menar hon.
- Är det skillnad på norrmän och svenskar?
- Jag tycker inte det är någon stor skillnad på oss. Men norrmän är väldigt envisa.
Men förresten, det är ju svenskarna också, det måste vi nog erkänna.
Det kommer ett omisskännligt Lisa-skratt.
- Det allra mesta har vi gemensamt. Därför skall vi hålla ihop, avslutar hon.
Några höjdpunkter i Lisas liv
1925: Föds i Örebro
1952: Får stipendium för studier i England
1954: Emigrerar till USA
1957: Startar med Lucia. Gift med Arne Rolf Gille
1960: Värdinna under OS i Squaw Valley
1961: Första kvinnliga ordförande i YSC
1964: Gift med Christian Fredrik Wiborg, norsk skeppsmäklare
1974: Utnämnd till Kommendör av första klassen av Kungliga Vasaorden
1976: Håller tal och överlämnar en förlovningsgåva till kung Carl XVI Gustaf
1979: Maken Christian Fredrik avlider
1989: Måste evakueras efter jordskalvet i San Francisco
1989: Inbjuds att delta i Nobelfesten i Stockholm
2000: Mottar Award of Merit från Swedish Council of America
2009: Still going strong
Ur Fra Kirkebakken, utgiven av Norska sjömanskyrkan i San Francisco 2009
Med tillstånd av författaren. Översättning Jan Sjöberg