Drygt 100 meter sydväst om S:t Olofs ruin alldeles invid Prästgatan, ser man ytterligare ett gråstenstorn. Det här är platsen för S:t Lars kyrkoruin från 1100- och 1200-talet. Vid första anblicken ser det bara ut som om det är resterna av kyrkans torn som finns synliga idag. Men så är det inte. Vid den stora runstenen på ruintomten kan man se en långsmal gräskulle, en förhöjning i marken som sträcker sig bort mot tornet. I den långsmala förhöjningen kan man skymta gråstenar. Det här är resterna av kyrkans nordmur. Tyvärr har man inte haft resurser att göra utgrävningar på platsen, men av storleken på tornet och de dolda murresterna i förhöjningen, kan man dra slutsatsen att det var en betydande kyrkobyggnad. Man kan räkna med att kyrkan har varit minst 25 meter lång. Dessutom har man från 1600-talet teckningar och ett kopparstick som visar att ruinerna av kyrkan på den tiden var av betydande storlek.
S:t Lars, helgonet
Helgonet Laurentius, Lars på svenska som kyrkan är invigd till, var ett av de viktigaste skyddshelgonen i början av den nordiska medeltiden. Domkyrkorna i Lund och gamla Uppsala var invigda till hans ära. Många äldre medeltida kyrkor, (före 1300-talet) har S:t Lars som skyddshelgon. Laurentius var en diakon (en fornkristen präst) som levde och arbetade i romarrikets huvudstad i slutet av 200-talet. Han föll offer för förföljelser mot de kristna och enligt legenden torterades han först genom att bli grillad levande men helades genom ett mirakel men blev slutligen halshuggen. När man ser bilder av helgonet Lars, så visas han därför oftast med ett miniatyrgrillgaller i sin hand.
Gravgårdar och kyrkogårdar
Utanför stadsområdets norra del, bl.a. i den kuperade terrängen norr om S:t Lars ligger ett band av begravningsplatser, s.k. gravgårdar. Dessa användes av stadens befolkning under övergången mellan sen vikingatid och tidig medeltid (900-/1000-talet) då man ännu inte verkar ha haft begravningar i stadsområdet. Intressant att notera är att dessa utgör bevis för att både kristna och ickekristna levde sida vid sida i det allra tidigaste Sigtuna eftersom begravningarna innehåller både individer som begravts enligt fornnordisk tradition med gravgåvor tillsammans med personer helt utan gravgåvor, som var den kristna traditionen.
Redan under 1000-talet började man dock begrava de som var kristna på kyrkogårdar som låg omkring kyrkorna.
Tornförsedda kyrkor
S:t Olof, S:t Lars och S:t Per samt den till namnet okända kungsgårds-/biskopskyrkan på Museitomten, har alla varit försedda med torn. Tornet är i medeltidens arkitektur ett tecken på makt och självständighet. Betydelsefulla kyrkor som domkyrkor och stadskyrkor försågs därför med ett torn som inte bara byggdes för att man skulle ha en plats för kyrkklockorna, utan också för att markera makt och prestige. Samma sak gäller de medeltida rådhusen i Europa. De är ofta försedda med torn, just för att visa stadens självständighet och makt. S:t Lars kyrka har troligtvis varit en av Sigtunas församlingskyrkor, d.v.s. delar av stadens befolkning, möjligen hela stadsbefolkningen, har här samlats till Gudstjänst under veckor och helgdagar.
Församlingskyrkor eller faktorikyrkor
De övriga kyrkorna i Sigtuna har antingen varit kungsgårdskyrkor (privatkyrka för kungen och hans uppvaktning), domkyrkor (avsedd för biskopen och hjälppräster, som t.ex. S:t Olof eller kungsgårds/biskopskyrkan på museitomten), eller köpmanskyrkor s.k. faktorikyrkor. Köpmans-/faktorikyrkorna byggdes och fungerade som privatkyrkor för köpmannagillen. Sådana organisationer bestod av köpmän från olika delar av Europa som handlade med utgångspunkt från bl.a. Sigtuna, som i tidig medeltid var en betydelsefull handelsstad. Ett annat exempel på en nordisk tidigmedeltida stad där det fanns köpmansgillen och faktorikyrkor är Visby på Gotland.
I Sigtuna vet vi genom runstensinskrifter, att det åtminstone fanns ett Frisergille en organisation för de köpmän som kom från Frisland, ett område vid södra Nordsjökusten nära gränsen mellan nuvarande Holland och Tyskland. Man tror också att det fanns ett ryskt köpmansgille och möjligtvis tillhörde någon av Sigtunas inte längre synliga medeltidskyrkor det ryska köpmansgillet. Man vet genom arkeologiska fynd och dokument att kontakterna till det ryska området var intensiva under framförallt 1000-talet och 1100-talet. Bland annat knöts kontakterna tidigt mellan Sigtuna/Sverige, den svenska kungaätten och de ryska furstarna i Novgorod och Kiev genom giftermålet mellan Olof Skötkonungs dotter Ingegerd och storfursten Jaroslav av Kiev/Novgorod. Ingegerd kallades som rysk storfurstinna Irina, och när hon blev änka gick hon i kloster och tog namnet Anna. Efter sin död upphöjdes hon till helgon i den ryskortodoxa kyrkan. Sedan 2018 finns i Mariakyrkan en stor ikon föreställande henne!