Vår historia
Så vitt vi vet är Sigtuna från sin allra första tid vid slutet av 900-talet en kristen stad. Gråstenskyrkorna byggdes under en period från slutet av 1000-talet till mitten av 1100-talet. Hittills har man inte funnit spår av träkyrkor, som skulle ha föregått stenkyrkorna.
Det kan dock ha funnits byggnader, som rymt många människor. Vid utgrävningar har man sett en stadsplan med långa smala tomter, som sträckte sig mellan Stora gatan och Prästgatan. Lämningar av husgrunder visar att till varje gård hörde ett större hus, en ”hall”. De stormän som tidvis bodde i Sigtuna för att vara nära kungen, hade en sådan hall för sin ”representation”. Där kan man ha firat gudstjänster till dess att stenkyrkorna blev byggda.
Med tiden fanns inte mindre än åtta kyrkor. Somliga av dessa var gårdskyrkor eller privata kapell. Synen på gudstjänster och församling ändrades radikalt på 1200-talet så att det vid varje mässa måste finnas en grupp människor, en församling, närvarande. Följden blev att några övertaliga kyrkor revs på 1300-talet. Kvar blev S:t Pers kyrka vid Prästgården, S:t Lars kyrka, som ligger bakom rådhuset och S:t Olovs kyrka på kyrkogården.
S:t Nicolaus fungerade också fram till reformationen, sannolikt var den privat under hela medeltiden.På 1200-talet gjordes en indelning så att man fick tre församlingar med var sin kyrka. S:t Per skulle betjäna området västerut från Sigtuna stad. S:t Lars blev stadskyrkan och S:t Olov blev kyrka för dem som bodde på ömse sidor om Garnsviken, d v s Wenngarn, Munkholmen och Til.
Vi känner till namn och årtal på de allra flesta av Sigtunas kyrkoherdar. Serien börjar med Johannes 1304, Andreas 1329, Johannes 1330 och Nicolaus. Mariakyrkan byggdes på 1200-talet som klosterkyrka för dominikanerna. Många männniskor från hela den omkringliggande trakten sökte sig till bröderna, till deras gudstjänster och undervisning. Vid reformationen omkring 1530 bestämdes att de tre församlingskyrkorna skulle stängas och få förfalla. Klosterbyggnaderna revs och bröderna drevs iväg från Sigtuna.
Mariakyrkan blev församlingskyrka för Sigtuna, S:t Olov och S:t Per. En av de första lutherska prästerna var Olaus Olai Helsingius, som tillträdde tjänsten 1589. Före honom hade flera präster betjänat Sigtuna under kortare tid. Olaus Olai kom med sin stora familj och bosatte sig i prästgården, som då också var en lantgård. Hans tid i Sigtuna fick ett brått slut då han själv och de flesta i hans familj dog i pesten sommaren 1603.
Bland hans efterträdare i senare tid kan nämnas de som sigtunabor ännu kommer ihåg: Eric Boon 1929-1956, Einar Råberger 1956-1969, Gunnar Weman 1969-1985, Arved Arfvedsson 1985-1989 , Per Larsson 1989-1998, Mikael Klefbeck 1998-2011 och Benny Helgesson 2011 - 2012. Lars Johansson blev den fyrtiosjätte i ordningen av de kyrkoherdar i Sigtuna vi känner till namnet.
Åren närmast efter reformationen vet vi inte mycket om. Sigtuna beskrivs som en liten fattig, bortglömd stad, mer lik en bondby. Befolkningen uppgår under långa tider till omkring 400 personer, av vilka många har svårt att försörja sig. Att underhålla en medeltidskyrka var betungande. På 1600-talet uppmanade Kongl Majestät sigtunaborna att underhålla kyrkan och år 1641 ger regeringen pengar till en restaurering. Det är befogat att kalla de åtgärder som vidtogs i slutet av 1700-talet för en restaurering. Kyrkan vitkalkades invändigt, det medeltida altarskåpet flyttades till en sidovägg i koret och en stor altarprydnad, som kom att täcka hela väggen bakom altaret, skänktes till kyrkan.
En ny orgel, byggd av Olov Hedlund, inköptes. Dess fasad finns kvar och ingår i den nuvarande orgeln, byggd år 2000.I slutet av 1800-talet stod man inför en ny nödvändig restaurering. En stor spricka i kortaket, trasiga kyrkbänkar och en bristfällig uppvärmning pockade på åtgärder. Tillkallade arkitekter och antikvarier kom överens med kyrkorådet om att man skulle återställa det gamla kyrkorummet. Teglet i väggar och pelare blev åter synligt, det stora altarskåpet fördes tillbaka till altarväggen, ny uppvärmningsanordning och nya bänkar anskaffades och sprickan i kortaket lagades nödtorftigt.
Den senaste restaureringen 1966-71 innebar ganska sparsamma förändringar av interiören, men gjorde Mariakyrkan till ett flexibelt och väl fungerande gudstjänstrum. En stor del av åtgärderna rörde nu grundförstärkning, isolering, uppvärmning, högtalaranläggning och belysning. En församlings historia är en historia om verksamhet av mångskiftande slag och om människor som har haft ansvar i denna. Mindre framträdande, men ändå det allra viktigaste, det som alltsammans är till för, är det som händer i människornas hjärtan och det finns inte nedskrivet på papper. Det är en hemlighet mellan Gud och den enskilda människan. Men även i den historien är vi alla inlemmade och kan bara glädjas och tacka för att vi fått ta emot ett rikt arv att ge vidare.
Sammanställt av Kerstin Storm