Vårda själen

Frågorna är ibland svindlande stora, men vi har också hela livet på oss att fundera.

Tänk dig att alla tänkbara svar på dessa frågor finns utritade på en karta – en livskarta. När du vandrar genom livet behöver du hantera olika situationer och välja hur du förflyttar dig på kartan.

När du är nyfiken och öppen för de stora frågorna stärker du dig själv. Du bygger en inre kompass: Du lär dig vad som är viktigt för dig, hur du ska förhålla dig till andra människor och var du hämtar kraft. Du stärker det som kallas för din existentiella hälsa.

Med en stärkt existentiell hälsa blir det lättare att välja vilka steg du ska ta. Och när du möter motgångar i livet eller när omvärlden är orolig – då har du en inre trygghet och en känsla av mening som hjälper dig att stå stadigt.

Några sätt att stärka din existentiella hälsa är att

• umgås med människor eller djur som låter dig vara dig själv och känna gemenskap
• reflektera över livets stora frågor som varför vi finns och om det finns någon högre makt – läs, prata med andra och fundera själv
• ge dig tid att känna efter vad som ger dig mening i livet, vad som känns rätt och bra på riktigt
• var i naturen och upplev hur du är en del av allt som lever
• fundera över vad som ger dig trygghet – det kan till exempel vara vissa platser, vissa personer, en tradition i din familj, en tro på något större eller att hålla på med en viss aktivitet
• öva dig på att vara här och nu genom att lägga ned mobiltelefonen en stund, se dig omkring och ta några djupa andetag.

Läs en novell om två unga människor som ser på världen med olika ögon och hur förundran kan väcka något inom oss.

Jag hade sett ut genom fönstret och suckat

Halv nio gick jag ut från mitt rum och möttes av Robin som väntade i korridoren. Vi tog sällskap, precis som vanligt. Jag hade redan sett snön genom fönstret och suckat. Nu gick vi den långa och jobbiga vintern till mötes.

Vi tog halvtrappan ner och sedan tog Robin sats och skjutsade med båda händerna upp ytterdörren, så att vi kunde kliva ut på trappavsatsen sida vid sida. Därifrån tog jag de tre trappstegen i ett enda snabbt steg ner på gatan, men märkte sedan att Robin stod kvar. Robin hade ett leende över ansiktet och svepte med blicken från höger till vänster.

– Wow, så vackert! Är det inte otroligt?

Jag följde hens blick.

– Jag ser snö, konstaterade jag.

– Gör du? frågade Robin med förvåning i rösten.

Och fortsatte sedan:

– Jag blir alldeles lycklig av det jag ser. Det är så vackert, hela landskapet. Är det inte förunderligt?

Förunderligt? Jag kunde knappt ordet.

– Nej, nu är det är mörkt, kallt och pest, svarade jag. 

Så tog också Robin ett hopp ner för avsatsen och vi gick för att möta dagen.

Vi hade så mycket att prata om

Jag tänkte inte mer på det som kan vara förunderligt förrän en kväll några månader senare, när Robin och jag promenerade långt från campus. Vi hade så mycket att prata om när det gällde Robin och hens identitet. Det var en jobbig period hen gick igenom.

Vi vandrade genom en park och när vi nästan nått dess ände slog vi oss ner på en bänk. Det var mörkt omkring oss. Det var fortfarande långt kvar till ljusa och ljumma kvällar. Ändå, med varma kläder hade vi det ganska bra. Vi satt båda stilla och tänkte på det vi alldeles nyss hade pratat om. Plötsligt vred Robin på huvudet och tittade rakt på mig.

– Hör du tystnaden? Visst är den speciell?

– Ja, svarade jag. Inte en endaste bil hörs.

– Att sitta här med dig, i tystnaden - det får mig att känna … förundran. Förundran inför livet. Förstår du vad jag menar? 

Jag log åt Robin. Nu pratade hen om det igen – förundran och att något är förunderligt. Men den här gången sade jag inte emot. Det var något speciellt med tystnaden.

Det var inte längre som förr

Den våren, efter examen, skildes vi åt. Jag flyttade hem till mamma en tid. Robin och jag fortsatte att höras, men det var inte som förr, när vi hade levt våra liv sida vid sida. Pratat om allt det viktiga. 

Så en morgon var det min mammas födelsedag och jag gick ut på altanen, med en enda liten rabatt. Jag ville hitta några blommor att sätta i en vas. 

Jag satte mig på huk intill ett sjok med vildvuxna blommor vars stjälkar trasslade in sig i varandra. Blommorna var små och blå. Jag kände igen dem och vissta att de hade det märkliga namnet förgätmigej, som betyder "glöm mig inte". Märkligt hur de kunde vara så många och så perfekta, varenda en. Jag lät blicken vila på dem och fylldes av en känsla av något storslaget. 

– Wow, sa jag för mig själv. 

Jag sa det om de små blå blommorna. Men egentligen tror jag att jag också sa det om den känsla jag just upplevde. Jag tror det var förundran jag kände.

Text: Anna

Det kan kännas svårt att trösta, för det är otydligt vad man egentligen ska göra. Vi kan ju sällan ta bort orsaken till sorgen.

Hjälplösheten vi hamnar i gör ofta att vi undviker hela situationen. Det är inte alls konstigt att det blir så. Men det är tragiskt, eftersom det egentligen inte måste vara så svårt.

Det hjälper sällan att säga något överslätande, som att ”det går över” eller ”sådant är livet”. Däremot hjälper det att vara där. Man kan tro att det är svårt, men det handlar om att finnas där och dela.

För vad är det egentligen en tröstande förälder eller vän gör? Om det handlar om ett litet barn tar föräldern upp det lilla barnet i famnen, försöker förstå vad som har hänt och finns med i smärtan. 

Dela smärtan med en vän – det tröstar

Det är den närvaron som egentligen är själva trösten. Det finns något oerhört tröstande i att få dela sin smärta med en vän, även om den vännen samtidigt känner sig förtvivlat otillräcklig.  

Så när du låter någon annan dela sin oro med dig – då ger du tröst. Och när du själv delar din oro med någon annan – då får du tröst. Ibland är du tröstaren, ibland behöver du tröst.

Jag känner mig ensam ibland. Det gör väl du också? Alla känner sig ju ensamma då och då.

Att vara för sig själv behöver inte vara dåligt. Vi behöver egen tid för att vila, tänka ostört och hämta kraft. Men när vi inte väljer ensamheten själva och när vi känner oss ensamma under lång tid, kan vi må väldigt dåligt.

Ensamheten kan börja på olika sätt. Ibland har vi inte vänner eller en familj som förstår oss, eller som finns nära oss. Ibland känner vi oss ensamma, fast vi har människor omkring oss. 

Vi kan känna oss annorlunda eller vara deprimerade, och drar oss undan andra, fast vi inte vill det. Vi kan ha flyttat eller hamnat utanför gemenskapen på jobbet eller i skolan. 

Många gånger skäms vi för ensamheten

Ensamhet kan ge oss en känsla av tomhet och av att vara osynlig. Det är också vanligt att skämmas och vara rädd för att andra ska märka hur ensamma vi faktiskt är. Då kan det var viktigt att påminna sig om att ensamhet är väldigt vanligt. 

Det är jobbigt att vara ensam, eftersom vi människor har utvecklats för att överleva i grupp. Tänk dig hur svårt det skulle vara för en ensam person att överleva på savannen, bland rovdjur och brist på mat och skydd. Det är naturligt att vi vill tillhöra en flock och när vi inte gör det känner vi stress.  

Det går att bryta ensamheten

Jag vet inte om just du vill ha råd, men här får du några att plocka från, om du vill.

1. Ta första steget – trots att det är svårt
Särskilt om du har varit ensam länge kan det kännas stelt och nästan omöjligt att gå fram till någon och börja prata. Men troligen är det ändå du själv som behöver ta första steget mot att bryta din ensamhet. Vänner dyker ju sällan upp ur tomma intet. 

Gör något litet, som att säga hej till en granne eller någon i affären varje dag. Efter ett tag kanske du kan växla några ord till. Med initiativ till väldigt enkla småprat kan du vänja dig vid att prata med människor du möter. Det kan låta löjligt, men möten i vardagen är faktiskt lika viktiga för vår hälsa som att motionera eller låta bli att röka.

2. Hitta likasinnade
Ett vanligt råd för att bryta ensamhet är att hitta någon grupp med personer som har samma intressen som du – det finns grupper för allt från löpning och rollspel till virkning.  

3. Bli volontär
Ett annat bra sätt är att bli volontär någonstans där det behövs. När du engagerar dig för något du har gemensamt med andra är det lättare att börja prata och få kontakt. Fråga om du kan hjälpa till i en second-hand-butik, på ett kafé för personer i utsatthet eller i en kyrka i närheten. Du kan också engagera dig politiskt eller till exempel i en klimatgrupp. 

4. Flytta ihop
Att flytta in i ett kollektiv eller en studentkorridor passar inte alla, men för en del kan det ge vänner för livet. 

5. Återuppta en gammal kontakt
Kanske finns det någon du umgicks med tidigare, men har tappat kontakten med? Den personen kanske skulle bli glad om du hör av dig och frågar om ni ska ses. 

6. Hitta gemenskap i kyrkan
Själv har jag erfarenhet av att hitta gemenskap  i Svenska kyrkan. Här finns samtalsgrupper, körer och gudstjänster där du kan få kontakt med andra. Ofta behövs det ideella som vill hjälpa till som konfirmandledare, barnledare, fikafixare eller gudstjänstvärd. 

I kyrkan kan du också få tid för samtal med en präst eller en diakon. Att prata med någon och sätta ord på det som är svårt brukar hjälpa. På webbsidan Prata med någon hittar du kontaktvägar 

Om du vill kan du också prova att utforska din tro. Kristen tro handlar om att var och en är älskad och sedd av Gud. Den som är kristen ingår i en familj som finns över hela världen och genom generationerna, ända tillbaka till de första lärjungarna. Därför kan det kännas mindre ensamt att ha en tro. 

Håll ut

Ge inte upp om det tar tid. Du kanske inte får en vän eller en partner för livet på en gång, men sakta kan du bryta din ensamhet. Och efterhand kan du ha samlat på dig människor som du kan komma närmare och ha roligt ihop med. 

Marit, präst