Anja Örn, Storsäterns kapell

Anja Örn

– Den som förlorar sin älv, förlorar en del av sig själv, säger Anja Örn. Hon lever och verkar där Stora Luleälv möter havet. I många år har hon rest uppströms längs älven, funderat på människans relation till naturen och landskapet. Hon har stått på platser med förunderligt sköna vyer – och blivit varse att mycket av det som vi tror är natur, är skapat av människan.
– Var börjar och slutar en älv, undrar hon. Och vad är en älv? Räcker det med en rännil eller torrfåra, när fria, friska, flödande vattenfall har byggts bort och letts om till kraftverk som – i och för sig – tillför människan och samhället nyttigheter?
 
I Storsäterns kapell visar Anja Örn imaginära forsar – hennes egna fantasier om de livfulla vattenflöden som en gång fanns. Strax intill kapellet rinner ån Grövlan som i lekande, om än små, forsar för vatten från Grövelsjön och dess källor till Storån och vidare till Österdalälven. Längre söderut reser sig Sveriges högsta damm, 125 meter hög, vid Trängslets kraftverk. Trängseldammen, som skapades åren 1955-1960, har en strandlinje på över tio mil. Människorna från byar och skogsgårdar här, bär samma berättelse som dem som på andra håll har förlorat sin älvs naturliga lopp.
 
Anja Örn har sökt i dokumentationen kring sin älv. Den beskrivs ha haft de underbaraste av vattenfall. Målare och fotografer sändes ut för att skildra dess vilda, kraftfulla flöden. I nationalromantisk anda förmedlas stolthet över naturens mäktighet – och i nästa andetag omtalas potentialen i att ta tillvara vattnets kraft.
– När försvinner minnet av en älv, undrar konstnären? Är det när älven tystnar? Eller när landskapet är förändrat och kartan har ritats om?
 
I verk av olika slag – skulpturer, filmer, installationer – undersöker Anja Örn människans skuld i landskapet. Finns den, undrar hon och tänker att den ger sig till känna som en ångest eller oro när vi inte kan förstå och läsa de historiska lagren i naturen. Landskapet blir flyktigt och svårt att tycka om. Och hur känns det att tysta en fors? Kan det vara som att sluta andas, väldigt långsamt? Som en klangbotten i hennes arbete finns frågan; vems minnen och bilder av den orörda naturen blir bevarade? Finns här samma koloniala perspektiv som i exploateringen av naturresurserna?
 
I Sjätte sinnet träder Till minnet av en älv fram i skulptural form. Till verket finns också en film, med samma titel, att se via stiftets webbplats. Till minnet av en älv är också inköpt av Moderna Museet.

Storsäterns kapell

Form följer funktion myntade den amerikanske arkitekten Louis Sullivan redan 1896. Han menade att så länge arkitekten kunde finna byggnadens inneboende funktion, så skulle formen ge sig själv. En byggnads yttre skulle som en följd av detta sålunda avspegla dess inre. Kanske var uppdraget att uppföra Storsäterns kapell därför mycket enkelt för arkitekterna Jack Hansson och Gösta Lilliemarck. 

Vilka yttre uttryck tar sig då ett rum för andakt i en svensk fjällmiljö? Någonting jordnära, sprunget direkt ur marken är det första som slår an. Den centralt placerade ingången utan betydande trappsteg, visar oss att gränsen för det som är utanför och det som finns innan-för är mycket tunn, att tillgången till rummet är allas. Tak och fasad är klädda i spån utan markerade övergångar eller listverk, precis som om den omgivande tallskogen fjällat av sig. Byggnaden har med sitt högresta sadeltak också en tydlig strävan uppåt. Vapenhuset följer på långhusets spetsform som ytterligare accentueras av en centralt placerad takryttare. Längs långsidorna fortsätter taksparrarna som strävor ända ner i marken, men det tycks oss inte som att det är för att klara en tyngd ovanifrån, utan som att sparrarna ska fungera som jordankare för att hindra kapellet från att lyfta och sväva i väg. 

Sitt slutna intryck till trots inträder man i en luftig byggnad med friliggande takstolar för att kunna skapa maximal höjd. De rytmiskt fördelade ljusinsläppen skapar inte bara ljus och rymd, utan gör besökaren medveten om och närvarande i den omgivande naturen. Interiören är annars sparsmakad och enkel. Ett effektfullt placerat korfönster fungerar som enda utsmyckning. Genom fönstret får betraktaren ett panorama över ett fjällandskap som förändras i takt med väder och årstid. En tavla som inrymmer allt det man kan uppleva genom glasrutan hade aldrig kunnat målas, att det himmelska endast är en armslängd bort.