Matilda Haritz Svenson, Våmhus kyrka

Matilda Haritz Svenson

Vid besöken i Våmhus möter Matilda Haritz Svenson den levande traditionen med bomärken. Bomärken och kyrkans egna kulturhistoriska uttryck är tankar som hon – I kyrkan finns spår av människor som har verkat långt före oss, säger Matilda Haritz Svenson. Jag känner ödmjukhet inför det arbete som utfördes när den restes, och respekt för kyrkofriden som fanns förr. I Våmhus kyrka finns brudkronan, formad av hårkullor i unikt konsthantverk, bomärken finns på en matta i sakristian och jag anar inspiration från socknens korgarbeten i räcket uppe vid orgeln. 
 
Matilda Harliz Svenson arbetar i lera som bränns i vedeldad ugn ute på gården. Hennes skulpturer får på magiska sätt liv – genom ljuset som letar sig fram i hålrum, genom rörelser som sätts i gång när besökaren drar ett snöre, genom samspel med gestaltningar i form av dans och teater. Under sommaren med Sjätte sinnet blir också kyrkans andakter och musik parter i dialogen.
 
Redan i vapenhuset väntar skulpturer, i ett stort tittskåp. Där står gestalter – var och en med sitt unika uttryck, sin pondus, sin undran. Några ruvar på en hemlighet, att de faktiskt kan röra på sig. Kanske kommer rörelsen till i växelverkan med en besökare som vevar eller drar via ett handtag. Installationen lockar oss alla till delaktighet i själva verket. Som ackompanjemang finns det fantastiska medeltida taket som sparades när det gamla kapellet revs och togs tillvara i det nya, mäktiga kyrkobygget.
 
Matilda Haritz Svensons skulpturer finns också i kyrkorummets djupa, färgade fönsternischer. Det är former som öppnar sig och kan sila solens strålar. Kanske leds tanken till byggnader och därmed bomärkena som konstnären har iakttagit i omgivande bygd.
 
Sommaren med Sjätte sinnet i Våmhus börjar med skolbarnens äventyr i Att rymma med en cirkus. Det är Matilda Haritz Svensons lekfulla cirkusföreställning om några skulpturers längtan att frigöra sig från sina fasta former – och ett fascinerande exempel på hur gränsöverskridande konstnären verkar. I nästa steg välkomnas barnen – och förstås alla intresserade vuxna – till kyrkan, där samtidskonsten möter både dem och bygdens kulturhistoriska arv.
 
En glad bäck heter Marita Haritz Svensons konstnärliga gestaltning på en innergård i nya Karolinska sjukhuset i Solna. I kraftfältet mellan lekfullhet och allvar skapar hon konst som engagerar och berör.

Våmhus kyrka

Våmhus kyrka är ett barn av sin tid. I en bygd med gamla anor, är den ett bra exempel för den brytningstid som infann sig årtiondena omkring år 1800. Det är i arkitekturen som brytningstiden materialiseras och får kropp. I arkitekturhistorien brukar man dela in kyrkobyggnadskonsten i ett antal olika tidsperioder, där varje period skiljer sig från den föregående genom form och funktion. Respektive tidsperiods formspråk kommer av samhällsförändringar och ändrat liturgiskt bruk. Våmhus kyrka uppförs 1780–1794 och ersätter då en mindre kyrka från 1635. Dess tillkomst infaller under nyklassicismen (1760–1860), som stilmässigt går tillbaka till antiken och ska ses som en motreaktion till barockens och rokokons överdekorerade rum. 

Nationen är då stadd i rejäl tillväxt. Mellan 1760–1860 ökar befolkningen från 1,9 miljoner till 3,8 miljoner och det är främst på landsbygden ökningen sker. Av de drygt 700 nya kyrkor som uppförs i Sverige för att husera den växande befolkningen byggs 23 i Dalarna, en ökning med 41 %. Husförhörslängderna visar att läskunnigheten var allmän redan omkring 1760, men att åtminstone 90 % kunde läsa år 1800. I gudstjänstordningen får predikan en allt större vikt. Det talade och det lästa gör kyrkorummet till en lärosal och ett auditorium. Det gör också att de äldre kyrkorna, med små fönster och dålig belysning, snabbt blir obrukbara för den nya ordningen.

I Våmhus kyrka, liksom de otaliga systerkyrkor som samtidigt byggs runt om i Sverige, förkroppsligas de nya idealen. Den stora byggnadsvolymen utmärks av väl tilltagna fönster, av fasadens släta och odekorerade putsytor, det brutna valmade taket och ett torn med huv eller lanternin. Schemat går igen i alla kyrkor från tiden. Ibland återfinns en rusticering kring portalen, hörnkedjor eller lisener som rytmiskt delar in fasaden.

Invändigt flödar det himmelska ljuset in genom fönstren och ut över bänkhavet. Här skulle ordets kraft verka utan att störas, varför väggar och tak är rena utan distraherande dekor eller bildmotiv. Som för att extra förtydliga de nya idealen är dekor endast samlad till kyrkorummets tre brännpunkter, altaret med dess prydnad, predikstolen och orgeln. I Våmhus är allting unikt, men tittar vi noga känner vi genast igen dess 700 syskon runt om i Sverige.