Erik Knutsson, kung av Sverige 1208-1216. Son till kung Knut Eriksson av Sverige och dennes till namnet okända hustru, död 10 april 1216 i hastig feber på Näs borg på Visingsö. Begravd i Varnhems kyrka. Gift 1210 med Rikissa av Danmark, dotter till Valdemar I av Danmark och Sofia av Novgorod.
År 1205 undkom han från slaget vid Älgarås där hans tre bröder stupade. Vistades därefter tre år hos släktingar i Norge, återkom 1208 och besegrade Sverker i slaget vid Lena. Erik valdes till kung samma år, men kröningen ägde rum först i november 1210, det vill säga efter slaget vid Gestilren, då Sverkers trupper återigen besegrats och Sverker själv dödats.
Kung Eriks kröning är för övrigt den tidigast kända kröningen i Sverige och den utfördes av biskop Valerius, en tidigare anhängare av kung Sverker.
Under den tidigare delen av sin regeringstid hade kung Erik en jarl vid namn Folke, vars anhängare bland stormännen kom att kallas ”folkungar”. Denne Folke dog dock redan i slaget vid Gestilren i juli 1210.
Påven Innocentius III tog 1216 Sverige i beskydd och bekräftade kung Eriks besittningsrätt inte bara till Sverige, utan även till de områden han kunde vinna från hedningarna. Tidigare hade Innocentius III varit på kung Sverkers sida. Brevet hann dock inte nå kung Erik förrän han dött 10 april 1216.
Mycket lite är känt om kung Eriks regeringstid. I Västgötalagens kungalängd står dock att han var en ”god årkonung”, det vill säga att skördarna var goda under hans regeringstid. Baneret som kung Erik fört i slaget vid Gestilren förvarades hos lagman Eskil i Skara, som 1219 överlämnade det som hedersgåva till den gästande isländske lagsagesmannen Snorre Sturlasson.
Barn:
1. Sofia Eriksdotter av Sverige, död 1241. Gift med Henrik Burwin III av Rostock (von Mecklenburg-Rostock).
2. Ingeborg Eriksdotter av Sverige, gift med Birger jarl.
3. Erik Eriksson (även kallad Erik den läspe och halte), född 1216 efter faderns död.