Erik läspe och halte, som han kallas, hette egentligen Erik Eriksson, och var född 1216. Han dog den 2 februari 1250. Enligt Erikskrönikan var han halt och läspade, vilket lett till att han i senare litteratur kallats just ”Erik den läspe och halte”.
I Erikskrönikan står det:
Erik konunger var nokot swa läsper wid haltan thz war ok hans sidh. Han storkte gerna skäll ok räth ok älskade gerna sin eghin äät han hiolt hwsära ok ädela sidh ok bondom gaff han godhan friid. A alwora kunne han sik wel forsta mz torney kunne han ey mykit vmga.
Han var ende son till kung Erik Knutsson.
Erik, som föddes efter sin fars bortgång, utsågs till kung år 1222, efter den unge Johan Sverkerssons död. Redan år 1216, när Johan Sverkersson valdes, ville påven ha den då nyfödde Erik som svensk monark. Svenska stormän och adeln föredrog dock Johan, som vid tidpunkten var 15 år gammal, och därför myndig att fatta egna beslut.
Erik Eriksson störtades efter slaget vid Olustra år 1229 efter att ha varit omyndig kung i sju år. Sverige hade under den tiden styrts av ett råd, och det var från detta råd som Knut Holmgersson (även kallad ”Knut Långe”) tog makten.
År 1234 dog Knut Holmgersson och Erik Eriksson återvaldes som konung. Han regerade sedan oavbrutet fram till sin död, år 1250. Från Eriks tid som regent härstammar det första svenska kungliga vapnet, vilket är känt från 1224. Vapenbilden består av tre krönta leoparder.
Erik var gift med Katarina Sunesdotter (Bjälboätten), dotterdotter till Sverker d.y. Karlsson.
Hans jarlar var Ulf Fase, och under de sista åren, Birger Magnusson (Birger jarl), som var gift med Eriks syster, Ingeborg, och blev stamfar till folkungaätten (Bjälboätten).
Erik Eriksson dog barnlös och är begravd i Varnhems kloster.