År 1150 kom abboten Henrik och hans cistercienser-munkar till Varnhem. Placeringen av klostret i Varnhem vid Billingen var idealisk. Platsen låg enskilt, den fina åkermarken gav brödsäd och ängarna gav bete. Man kunde få sten, timmer, rent vatten och vattenkraft från berget och fisk från Vallesjöarna.
Cisterciensermunkarna var uppdelade i två grupper: Prästmunkar och Lekbröder. Prästmunkarna ansvarade för klostrets ledning och det "andliga arbetet". Lekbröderna var byggnadsarbetare, lantarbetare och hantverkare. Klostrets ledare, Abboten, valdes på livstid av klostrets egna medlemmar.
Klostret var självförsörjande och man hade en strikt uppdelning av dygnets timmar i andliga och kroppsliga aktiviteter, samt för vila.
Den tekniska kompetensen inom klostret var mycket hög. Här fanns separata vatten- och avloppssystem där vattnet rann med självtryck genom blyrör. Tvättrummet var försett med fönster och rinnande vatten och man hade också ett avancerat varmluftssystem.
Munkarna var också mycket kunniga inom jordbruk och trädgårdsskötsel, de var skrivkunniga och hade språkkunskaper och de förde med sig sin tids vetenskapliga läkekonst. Klostrets sjukstuga var öppen för den omgivande befolkningen och för resande som gästade klostret.
