VECKANS KRÖNIKA
Ibland pratar jag med någon som vill gå ur. Men det är inte det vanligaste. Jag tror att människor kan ta ställning själva, och tänker att det är en av kyrkans uppgifter att ta människors beslut på allvar. Också beslut som vi inte tycker om.
En del av kyrkans djupaste själ är att vara till för andra och varandra. Det som vi sysslar med varje söndag är en liturgi.
Men liturgi är inte en gudstjänstordning utan kommer ifrån orden som har med folk och arbete att göra. Egentligen det som vi gör för det gemensammas bästa. Vi är till för varandra och lever tillsammans för att göra livet lättare att leva.
Gemensammas bästa
De som är starka i något stöder dem som är svaga i samma. Och befriande nog verkar det som om ingen är stark i allt och alla har en styrka i något.
En sorg i vår tid är att vi inte är så många som vill arbeta för det gemensammas bästa, vare sig i kyrkan, eller i vårt samhälle. Varför skall vi bidra till dem som inte klarar sig? Varför skall vi betala för dem som saboterat livet för sig själva? Varför skall vi...
Det finns många sådana varför-frågor som vi kan ställa. Många funderingar vi kan ha kring varför vi drabbats av orättvisa. Men ingen av dem bidrar till vare sig själsfrid, goda relationer eller ett gott samhälle.
Ett förankrat värde
Sant mänskligt är väl att ta hand om, bygga upp och hjälpa andra. I samhället och i kyrkan. Förr så tog de kristna ansvar för de delar av samhället som inte tog till vara alla resurser.
Utifrån ett perspektiv av alla människors höga värde, var och en är skapad till Guds avbild och likhet. Och människovärdet var inte garanterat av vår framgång, friskhet eller skönhet. Utan varje människas värde var förankrat i Gud.
Så är församlingarnas verksamhet också ett utlopp av söndagens liturgi. Där brödet bryts och vinet delas, till dem som vill ta emot. Därför fortsätter söndagens liturgi in i vår vardag. Alla soppluncher och barntimmar och mottagande av hjälpsökande och kafékvällar och bibelstudier och… För andras bästa.
Kyrkan det är vi. Och vi behöver din styrka, hur den än ser ut.
Av Rolf Wollert, präst i Sollebrunn med omnejd