VECKANS KRÖNIKA
Sverige är ett av världens mest valfria länder. Vi kan välja skola, vårdcentral, trossamfund och rader av andra saker. En samhällsforskare skulle säga att detta är ett resultat av den individualisering som varit en av västvärldens ledande trender under senare år.
Vi kan tycka bättre eller sämre om den utvecklingen. Men vi blundar ofta för att frågan inte bara är politisk, utan faktiskt handlar om livsåskådning.
Någon bättre
Här om dagen läste jag ett reportage om nätdejting. Den intervjuade kvinnan berättade om ett antal möten med män som datorernas algoritmer ansåg passande. Men nej, det hade inte blivit mer än en eller möjligen några träffar med de utvalda.
– Kanske är det nackdelen med nätdejtingen, konstaterade hon. Det finns så mycket att välja på att man alltid undrar om det inte finns någon bättre därute.
Kärleken som konsumtionsvara, där man letar i hyllorna efter bästa exemplaret, precis som i fruktdisken.
Alla ska leverera
Samma förhållande smyger sig in på många områden i tillvaron. Vi har blivit konsumenter där kommunen, staten eller regionen har blivit tjänstesäljare. Det är symptomatiskt hur ofta ordet ”leverera” numera förekommer i samhällsdebatten.
När vi blir konsumenter är individens önskemål alltid utgångspunkten. Men om varje individ ska maximera sitt eget utbyte blir det ett dåligt samhälle.
Välja att avstå
Ett samhälle byggs snarare på insikten om att vi ibland måste avstå saker, för att uppnå högsta sammanlagda lycka. Om en enda festdeltagare äter upp hela tårtan blir det ju inte lika roligt för de andra.
– Jaha ännu en folkhemsromantiker, suckar säkert någon läsare som tycker sig ana en dröm om statliga monopol.
Inte alls, men vi behöver insikten att samhällen, och för den delen församlingar, förutsätter engagemang och empati. Ska valfriheten gå att kombinera med ett gott liv för alla krävs det insikten att vi är något mer än konsumenter. Att vi rentav är medmänniskor.
Av Sven-Erik Falk, Skara