Fastan kommer efter fastlagen och sträcker sig 40 vardagar framåt från askonsdag till och med påskafton. Söndagarna är inte fastedagar.
Fastan förknippas med bot och bättring. Man ska pröva sitt liv, och försaka av sitt eget till förmån för dem som lider nöd.
Förr var det inte ovanligt att man klädde sig "i säck och aska" (bar mycket enkla kläder och ritade ett kors med aska i pannan eller strödde aska i håret). Detta lever kvar i askonsdagsmässan ceremoni med att teckna ett kors av sot.
Lugna dagar
Under fastan skulle man inte äta kött eller fläsk. Därför åts mycket fisk, ofta lutfisk eller kabeljo, i stället. Man fick inte hålla fester eller ställa till oväsen.
I dag tillämpas dessa regler inte på samma sätt, men för många kristna finns de med som en del av livsföringen.
Seden att fasta är urgammal. Jesus drog sig undan i bön och fasta. Det var helt självklart i urkyrkan att vissa perioder av livet anslogs till fasta. Onsdagar och fredagar var tidigt fastedagarna framför andra.
Så småningom avsattes vissa tider av året till fasta. Från 400-talet kan man urskilja seden att fasta 40 dagar före påsk.
Fasta i vår tid
Fastan avskaffades officiellt efter reformationen. Men många seder och bruk lever kvar fast i förändrad form. Fastan kan fortfarande vara en tid av bot och eftertanke.
Att fasta - inte tillfredsställa magens behov, kan för en del vara en hjälp att förstå att vi inte behöver tillfredsställa allt som vi önskar och strävar efter. Man kan göra fastetiden till en övning i andlighet och eftertanke.
Fastan kan också betraktas som en tid av solidaritet med världens svältande. Att fasta och avstå från det man har lust till innebär också att vi tänker på att "människan ska leva inte enbart av bröd utan av varje ord som utgår ur Guds mun." (Matt 4:4)
Det är inte maten som gör att vi lever. För att leva, och leva även då vi dör, måste vi ta emot livet av Gud.
Källor: Nordiska museets webbplats och Tradition och liv av Martin Modeus (Verbums förlag)