Vi har fått ett ärende – att vara alldeles vanliga människor med varandra
”Jag har två armar, säger Gud. Med den ena famnar jag himmelen. Med den andra famnar jag jorden och havet”
Det är Emilia Fogelklou som citerar den heliga Birgitta och lyfter fram hur Birgitta nästan dagligen påminde sig själv om denna visshet eller löfte när hon tänkte på sina brister, sin otålighet, sin häftighet, skärpa, högfärd etcetera.
Trots allt detta var hon medveten om att ha fått ett ärende. Och det måste ju, som hon skriver, uträttas.
Jag tycker detta är så fint. För det talar så mycket om nåd och så lite om prestation. Vi har ett ärende att uträtta, trots våra brister. Eller är det kanske tack vare att vi är som vi är?
Vi har så lätt och är så snabba att lägga prestation och bedömningar på varandra och oss själva. Det är ett hårt klimat vi lever i, både i våra mellanmänskliga relationer i den vanliga vardagen och i världen. Det är så få platser vi verkligen för en dialog med varandra. Och jag tycker det är allvarligt.
Emilia Fogelklou talar om fred när hon skriver detta. Fred som alltid måste börja i det lilla, i vardagen, med och av den allra vanligaste människan, som också är titeln på en av hennes skrifter.
I en tid när gemenskap ofta uppfattas som något vi ska och bör välja – baserat på likheter, bekvämlighet eller tillhörighet behöver vi påminna varandra om att en kristen gemenskap inte handlar om vilka vi trivs med, utan om vilka Gud har fört oss samman med. Vi är givna varandra, inte för att vi alltid är lika, utan för att vårt uppdrag är att dela liv med varandra.
Fokus har flyttats
Jag undrar också om det är detta som Jesus talar med översteprästerna och de skriftlärda om på tempelplatsen. Om deras ärende. Det som måste uträttas. Och om hur fokus har flyttats från bönens omsorg om medmänniskan - till ägandets möjligheter till makt och rikedom.
I verserna alldeles innan vår ev text har Jesus farit ut mot dem när han ser hur bönens utrymme fått ge vika till förmån för allt som såldes på den plats som skulle vara bönens, hur fokus skiftat från det ärende som ska uträttas till det ägande som istället tagit plats.
Översteprästerna och de skriftlärda frågar om auktoritet. De verkar vilja ha bevis på och skäl för med vilken fullmakt Jesus kan säga det han säger. Och han ger dem inte detta. Han ger dem inga bevis.
Han understryker inte deras uppdrag med sin auktoritet. Kanske för att han vet att varje människas uppdrag, det vi alla har att uträtta, alltid är förbundet med den frihet, det JA som rymmer både vårt ansvar och vår kallelse.
FN andaktsrummet - Hur ska vi använda den? Ansvaret
I FNs högkvarter i NY finns ett andaktsrum som Dag Hammarskjöld har utformat.
Det är mycket avskalat. I mitten står en stor sten av järnmalm. Om denna sten skriver DH så här:
Stenens material leder våra tankar till nödvändigheten av att välja mellan förstörelse och uppbyggnad, mellan krig och fred. Av järn har människan smitt sina svärd, av järn har hon också gjort sina plogbillar. Av järn har hon byggt tankar, men av järn har hon likaså byggt bostäder åt människor. Järnmalmsblocket är en del av den rikedom vi har ärvt på vår jord. Hur ska vi använda den?
Här tror jag att Jesus ber fariséerna och de skriftlärda att ställa sig: Med frågan för ögonen – hur ska vi använda den auktoritet vi fått, den makt vi har, det ansvar som åvilar oss som människor? Hur lyder vår kallelse i vår tid? Hur ska vi svara an på det som sker i vår värld, med Guds fred och framtid för ögonen?
Här står ju också vi.
Mitt i en värld som inte bara rustar för krig. Men som också för krig på så många platser.
Jag tänkte i söndags när jag predikade vid BV mässan i Hemsjö i Alingsås pastorat, och läste texten om hur Jesus rider in i Jerusalem – vad skulle han säga i år, när han ser all den förödelse och förstörelse som pågår där varje dag, hur länge skulle han stanna och gråta på andra sidan innan han red in i staden detta året? Skulle han också be följet att gå med honom till Gaza och Västbanken för att gråta?
Var är du Gud? Hur gör du Gud? I den värld som är så trasig. Hur ska jag göra? Vad är rätt och vad är fel? Gör jag tillräckligt eller inte? Detta är så svårt tycker jag.
Kanske är det därför Jesus svarar översteprästerna och de skriftlärda som han gör - ”om ni inte svarar på detta, så svarar jag inte på er fråga”… Inte surt eller nonchalant - utan för att svaret om auktoriteten och uppdraget alltid ligger i våra händer.
Med det uppdrag vi alla fått – följer alltid ett ansvar som ingen annan kan axla än vi själva var och en utifrån den plats vi befinner oss på och i relation till dom människor vi möter. Och frågan som alltid, i allt vi gör och har att uträtta är: hur känner vi igen och svarar på Guds kallelse i relation till det som sker?
Vi blir till som subjekt
Den litauisk/franske religionsfilosofen Emanuel Lévinas skriver om hur ansvaret och människoblivandet hör samman. I ansvarstagandet ligger varje människas möjligheter till subjektsblivande.
Kallelsen ligger gömd i det ansikte som varje människa vi möter uppenbarar för oss. Ansiktet som ytterst säger ”du ska inte döda, du får inte förstöra liv”. Och där har vi valet som Lévinas säger - att svara an, ta ansvar och bjuda in den andre i vårt hem, i vårt liv - eller stänga vår dörr i en etisk förkastlig egoism.
Lévinas kunde aldrig komma över att hans lärare Martin Heidegger aldrig tog avstånd från den nazistiska ideologin, eller lämnade partiet ens efter krigsslutet. När ingen längre s.a.s. var tvingad att tillhöra det nazistiska partiet. För honom var det ofattbart att någon kunde hålla fast vid detta även efter sanningen hade kommit ut.
Lika ofattbart som det är idag att höra om hur denna ideologi växer i världen.
Hela L familj utrotades under andra världskriget. Och hela hans filosofi cirklar kring detta – att vi aldrig får reducera den andre till ett ting, någon vi kan behärska, äga eller tro oss veta allt om.
För det drabbar oss själva.
Precis som fikonträdet så vissnar vi som människor när vi möter varandra som ting.
Detta som biskop Budde så otroligt viktigt och vackert gjorde när hon bad president Trump att visa barmhärtighet.
Hon adresserade den egoism som nu, precis som då breder ut sig och lockar oss att se bort från vår medmänniska för att enbart se till oss själva.
Och hennes ord trängde igenom allt brus runt om i hela världen med en otrolig kraft. Kanske för att hon adresserade den kallelse som är nedlagd i oss alla, den som är förbunden med storheten i Guds kärlek:
– Vi har nämligen ingen annan kallelse än att älska personen vi har framför oss.
Så fort någon vill alliera tron med politisk, religiös eller ekonomisk makt, så har vi tappat det. Det berättar palmsöndagens ingång till vår stilla vecka, med all önskvärd tydlighet för oss.
Vi har inte en Gud som triumferar sig igenom denna veckan, eller som jublar över sina egna landvinningar. Vi har inte en Gud som allierar sig med styrka, hälsa och framgång, ingen Gud vi kan föra krig med.
Vi har en Gud som navigerar mot nådens port. Det var med all sannolikhet dit han var på väg i söndags. Nådens port, Gyllenen porten, som också kallas barmhärtighetens port.
För vid den porten möts vi alla - med vår häftighet, otålighet, skriftlärda, överstepräster, församlingsbor, medborgare, papperslösa, spetälska, invandrare, änkor, faderlösa, män, kvinnor, binära, icke-binära, unga gamla – vi alla - skapade till Guds avbild.
Det är där, vid nådens port, vid barmhärtighetens port som vi möter den där kärleken som aldrig svek. Som inte kan svika någon enda av oss, hur mycket vi än själva svikit och hamnat långt utanför vårt uppdrag som människor.
Kärleken som är öm mot det som blivit fel, mot det som är mörkt och svårt, kärleken som ser att du och jag behöver varandra, trots vår häftighet och otålighet - för utan varandra, på egen hand kan vi inte bli människor.
Kärleken som bär barmhärtighet också till mig när jag går bedrövad bort och inser att det finns inget perfekt fundament jag kan stå på, inte ens ett nålsöga jag kan smita igenom, det enda som finns är således barmhärtighet… OCH kärleken som söker och väntar och tror och lyssnar efter mig var jag än befinner mig.
En Gud som famnar himmelen och jorden och allt däremellan. Ridande på en lånad åsna. Det är så vår Gud kommer. Med ett enda ärende – omsluta oss med en kärlek som aldrig sviker.
Den SA teologen Deniese Ackerman skriver i boken ”Surprised by the man on the borrowed donkey” att ”The glory to God is the human person fully alive”. Guds ära framträder i varje människa som lever.
Vi har en Gud som vill att vi alla, fully alive, ska kunna sitta tillsammans under våra fikonträd och våra vinstockar och att ingenting ska hota oss där. Det är så Guds ära visar sig. I sinnebilden för fred. Och för Guds kärlek.
Att sitta under ett fikonträd är i den rabbinska traditionen en bild både för fred och för lärande och läsande. Och för mottagande av vårt uppdrag. Fikonträdet som bild uppmanar oss att tränga innanför fruktens skal, att tränga innanför lövverket. Vad vi möter kan överrumpla, tränga innanför våra skal, vända upp och ner på våra föreställningar.
Det är där vi tillsammans ska sitta och samtala och förstå det uppdrag vi fått. Inte i den perfekta gemenskapen, så som vi tycker att den borde vara, utan i den gemenskap som ges oss, sådan den är, omsluten av Guds barmhärtighet. Det är först när vi släpper våra ideal om hur en gemenskap borde vara, som vi kan ta emot den som den faktiskt är - som en gåva.
För där är vi alla utrustade med ett ärende, trots vår häftighet…eller är det kanske tack vare? - samtala, vända och vrida på skrifterna, utmana varandra och respektera varandra så att vi tillsammans och med hela vårt väsen kan svara – tala Herre, dina tjänare hör…