Vägen till korset
”Herre, du vandrar försoningens väg,
själv både flykting och fredlös.
Smärtornas gata med hetta och damm
drev dig din kärlek att gå.
Visa oss vägen, försoningens Herre.
Ge oss nu viljan att gå den.”
Kanske sjöng ni, som jag, psalm 738 igår på Palmsöndagen? Liksom orden i psalmen uttrycker, så hör vi varje palmsöndag om hur vägen till försoning går genom det alldeles vanliga livets väg. Vi vet ju vad veckan som kommer innehåller – svek, ensamhet, utsatthet – men också sällskap, bön, måltidsgemenskap. Precis så som våra liv ser ut.
Orden i psalmen blir därför så viktiga; Visa oss vägen, försoningens Herre. Ge oss nu viljan att gå den. För vägen till korset är också vägen till försoning och det är i många avseenden en svår väg, kanske den svåraste en människa kan vandra. Där möter det ofrånkomliga oss. Allt det som vi kanske inte vill tala om, se eller förstå. Vägen till korset kan bli en bild för den tid och stund då vi behöver försöka fatta mod att möta oss själva. Våga få syn på vidden av allt vi har gjort och bär på. Ställas inför det som inte blev som vi ville, eller hoppades. Det är svårt att möta sig själv där. Det är svårt att vara människa där, här i det som blivit mitt liv.
”Davids son, förbarma dig över mig!” Jesus stannade och sade: ”Kalla hit honom.” De gjorde det och sade till den blinde: ”Var lugn. Stig upp, han kallar på dig.” Då kastade han av sig manteln och sprang upp och kom fram till Jesus, och Jesus frågade honom: ”Vad vill du att jag skall göra för dig?” Den blinde sade: ”Rabbouni, gör så att jag kan se igen.”
Mark 10:48–52
Så kom han in i Jerusalem och gick till templet. Och när han hade sett på allt vände han tillbaka till Betania med de tolv, eftersom det redan var sent.
Mark 11:11
Jesus gör något viktigt i Palmsöndagens Markustext. Det står att han ”ser på allt” när han kommer in i templet. Om vi lånar bilden av templet och låter det vara en bild för oss, för våra liv, då är det till oss Jesus går. Då är det oss han ser. Och han ser på allt. Det måste betyda att han också ser på det jag har gjort, allt det där som gör så ont i mitt liv. Allt som jag vill blunda för, ta bort eller flytta undan. Det där som trots vad jag vill, inte försvinner från mig utan som för alltid kommer att finnas hos mig. Jesus ser på allt. Det finns en sak till som Jesus gör där i templet. Han fördömer inte. Han ser på allt utan att fördöma.
Några rader tidigare i texter säger en blind man till Jesus: ”Gör så att jag kan se igen!” Han är förtvivlad över att inte kunna se. Vad är det han inte kan se? Varför kan han inte? Orkar han inte? Samtidigt vill han se. Men han behöver hjälp. Kanske från någon som kan se på allt utan att fördöma?
Jesus hjälper honom att se. Han lyfter bort det som hindrar mannens syn, botar honom från hans blindhet. Om den syn mannen får är densamma som Jesus har: en syn som inte fördömer – då ber jag dig Gud: Gör så att jag kan se. Gör så att också jag kan se på allt utan att gå under i min kamp:
Hur ska jag våga möta mig själv? Verkligen se mig som den jag är, med det jag gjort, det jag som jag skäms över, inte tycker om och helst skulle vilja vara utan. Finns det verkligen en plats bortom fördömelsen där det går att mötas först, innan skammen lägger sig, innan skulden böjer mig?
Biskop Ulrica Fritzson
Frågor
Vilken väg går du just nu?
Vart leder den?
Vilken väg vill du gå?
Bön
Gud, möt mig med din blick som ser på allt utan att fördöma.
Gud, ge mig modet att se mig själv bortom fördömelse.
Gud, kan du gå vid min sida på vägen till korset?
Amen