Fattigdom
Det var för många år sedan. Erik och jag och våra barn bodde i Botswana, ett av de rikare länderna i SA, även om ekonomiska skillnaderna mellan Sverige och Botswana fortfarande är mycket stora.
Jag hade just hämtat Casper, vår yngste son i skolan i Botswana. Vägen vi körde på var knagglig och grusig. Lite längre fram stod en klunga människor som sökte skugga. Det var mitt på dagen och det var väldigt varmt. Casper var sex år vid det tillfället. Och så säger han plötsligt;
Mamma, mamma, kör inte på dom människorna där framme.
Nej det ska jag inte göra. Varför skulle jag göra det? Och jag undrade varför han sa så till mig, det var ju självklart att jag inte skulle köra på ngn.
Nej, bra mamma – för de har redan ett så svårt liv.
Den fattiga änkan
Jag tänkte på hans iakttagelse om hur vi människor lever och har det, när jag läste om änkan i vår text idag. Redan 6 år, så såg han så tydligt skillnaderna vi lever under och vad livsförutsättningarna gör med oss människor.
Är det för att änkan, som Casper sa, redan har ett så svårt liv – som Jesus lyfter fram henne som ett exempel i vår text? Att hennes gåva blir så mycket större, när den handlar om att hon faktiskt ger av det absolut sista och enda hon har?
I texten står det att hon skänkte en skärv/lepton. En lepton är två halva Prutah. Och en Prutah brukar översättas med ett mynt av mycket litet värde. Faktiskt det minsta som fanns vid den tiden. 1/64 av vad en daglönare på den tiden tjänade. Om vi översätter det till dagens penningvärde skulle det kanske vara (750/dag =11kr)
Ja det är ju naturligtvis inte så mycket. Eller helt enkelt – otroligt lite. I en engelsk bibelkommentar står det: ”a lepthon is close to, but a bit greater than zero”. Helt enkelt nästan ingenting. Och hon skänker det ändå. Kanske det var det sista hon hade att köpa mat för.
Så vad vill Jesus säga oss?
Jag tror – som jag alltid gör med Jesu ord – att de både går att läsa precis som de står. Ja hon ger faktiskt enormt mycket när hon get ALLT. I jämförelse med den som ”bara” ger av sitt överflöd.
I Uppsala i söndags var jag på väg in i Domkyrkan till en otroligt pampig gudstjänst och utanför satt en man och räckte fram sin hand för att be om en slant. Jag gav honom 40 kronor. Jag gav, som Jesus säger av mitt överflöd.
Fattigdom är svårt, det är kamp, det är att vända på slantarna, kämpa för sina liv. Och ofta hör det samman med hur de av oss som är rika lever. Så det är viktigt det Jesus ber oss att se.
Samtidigt säger Jesus också ngt annat - som vi behöver få syn på utan att trivialisera den fattiga änkans kamp och gåva.
Den andres ansikte och rikedom som inte har med rikedom att göra
”Det kommer en dag när det där inte fungerar längre” – de orden fick jag höra för många år sedan när jag studerade. Jag hade precis trätt in i filosoferna Emmanuel Levinas och Martin Bubers filosofiska världar och jag var såååå fascinerad. Den andres ansikte kommer vi aldrig undan, inte i längden om vi vill bevara oss som människor – menar Levinas. Och Buber lyfter som ingen annan fram Den andre, Duet, utan vilket mitt Jag inte kan finnas eller utvecklas. Inte i längden.
Och så denna irriterande kommentar; ”Det kommer en dag när det där inte fungerar längre”.
Och ibland undrar jag faktiskt om de kanske ändå hade rätt. Det är så mycket idag som stjäl våra mänskliga kontaktytor. Härförleden satt jag i en telefonkö och i ett av valen fick jag frågan: ”vill du ha en mänsklig kontakt tryck 8?”
Vad svarar man på det?
Jag klamrar mig ändå fast vid detta att det måste vara så att det som sker i mötet med den andres ansikte är och förblir det som gör oss mänskliga.
När Jesus säger att änkan gav av det hon hade att leva på så tror jag att han både talar om den reella fattigdomen – men också om att rikedom inte har med rikedom att göra. Inte heller med fattigdom. Utan med något helt annat.
4 minuter – att ta emot världen i den andre – de sköra trådarna som binder oss samman
För ett tag sedan såg jag en kortfilm som handlade om vad som händer med oss när vi ser varandra i ögonen under fyra minuter. Filmen heter #LookBeyondBorders, ”Se bortom gränserna” och är framtagen av Amnesty International.
Två människor som inte känner varandra och som kommer från olika sammanhang sätter sig mitt emot varandra och blundar. Efter ett litet tag öppnar de ögonen och tittar på varandra i just fyra minuter. Det är ganska lång tid om man ska se på varandra hela tiden. Efter ett litet tag händer någonting. En gräns eller yta passeras, det stereotypa försvinner och kontakt uppstår.
Någon grät, andra log, skrattade, ett par såg blyga ut. Alla delade inte samma språk, men försökte ändå kortfattat säga något till varandra. Om sina liv, ålder, ensamhet, längtan. Filmen slutade med att de reste sig upp och tog varandra i handen, kramade om varandra. Det berörde mig djupt.
Martin Buber säger; den som vänder sig till en annan människa och öppnar sig för henne, mottar världen i henne - detta som jag fick höra att – ”det ska komma en tid då det inte gäller längre”.
Är det så?
Att det inte betyder ngt att vända sig till en annan människa, att verkligen se henne som den hon är, i allt det som är hennes liv.
Inte om man får tro profetorden.
Om man läser den GT texten från Jes, så kan man vid första anblick vid den texten uppfattas som en enorm kravlista; gör så, gör inte så – och när du gjort det så kommer Gud att komma dig nära…
Men så finns det några få rader i mitten av texten som kastar omkull alla försök till moralism och krav:
Då bryter gryningsljuset fram för dig, och dina sår skall genast läkas.
Och lite längre fram:
Då ska ljus bryta fram för dig i mörkret, din natt bli strålande dag
Jag tror inte Jesaja (förf) skriver inte en morallista, jag tror han beskriver mänsklig transformation. Förändring. Ett hopp som vi alla bär i våra händer.
Att vända sig till den andra människan och motta världen i henne är inte något man ska! Som ännu en punkt på listan med allt som behöver göras.
Det är något man kan.
Det är just det som gör oss till människor. Att vi kan välja det.
Och det kan förändra allt.
När en av våra stora folkkyrkoteologer, Gustaf Wingren beskriver detta så använder han ordet hänvändelse. Jag tycker det är så fint, även om det är lite gammeldags. Att vända sig hän till ngn. Att vända sig – både till sin medmänniska och till Gud - för att man behöver något. Ytterst handlar detta om tro. Själva hänvändelsen är tro, säger han.
Vågar vi som kristna och som kyrka den tron? Som säger att ingen kravlista i världen kan få oss att komma närmare varandra? Eller närmare Gud?
Den där tron som säger att vi är rättfärdiga utan att göra något. Vågar vi det i relation till statistiken, till gtj deltagande, till allt det där som stavas ”bör” och ”skall” och ”måste”. I relation till all prestation och alla positioner?
Vågar vi ge det vi har att leva av? Och möta varandra där?
Vågar vi leva som kyrka och kristna så? Så vi delar vår tro, delar vårt liv?
Beroende av varandra och av Gud?
Jag kan bara gå till mig själv - vågar jag den tron - som kräver mitt fulla beroende? Av er, av Gud? Vågar jag den tron som finns i änkans gest?
Att ge allt det där som jag har att leva av? Som har burit mig genom livet. Tänk om det inte räcker, inte är tillräckligt bra och ordentligt?
Tänk om jag gör fel…Tänk om saker inte blir som folk förväntar sig?
Och i nästan andetag inser jag – det kommer att bli både fel och så som folk inte förväntar sig.
Vill prata med henne
Jag har tänkt många ggr de senaste veckorna att jag skulle vilja sitta ner med den där änkan och höra om hennes liv - hur hon kunde prioritera så där. Om hennes mod. Om vad det innebar för just henne att ge av sitt liv.
För jag tycker att det är så befriande och viktigt att Jesus lyfter fram henne som ett föredöme – det räcker med nästan ingenting! Och det som vi räknar för ingenting – det lyfter Jesus ofta fram som det största i Guds ögon. Jag tror vi behöver påminna oss om det.
Så många ggr jag varit ute o pratat och berättat om de här finfina som utgör en ev luth kyrka folkkyrka – där vi alla, döpta och troende har ett uppdrag – att dela och berätta om evangeliet – så att det kan komma ut i varenda kapillär…
Och så förstår jag att det finns så mycket tankar som handlar om att ”det där lilla som jag har att komma med, det är inte nog, det räcker inte”. Bättre att ngn annan tar den bollen, som är mer kunnig, en som har krage, vet mer, kan mer.
Men NEJ – det är inte det Jesus säger. Han säger – ge av ditt liv. Dela det som gör att du tror och lever. Det är inte positionerna vi ska ge varandra, det är livet vi ska ge varandra! Både av våra egna liv och av det som kan skapa livsförutsättningar för oss alla. Vi är nämligen varandras dagliga bröd.
Modet att ta emot lerkärlet
En av mina favoritteologer, John W de Gruchy från SA som under lång tid engagerat sig i kampen mot apartheid har sagt:
Kyrkans stora misstag och stora svek – historiskt och i nutid – är att den så ofta byter insikten om sin egen otillräcklighet mot ett triumfatoriskt ”förhärligande av sin ställning som förkroppsligandet av Guds nya mänsklighet”.
Men kyrkan är inte Kristi kropp i världen på grund av sin lydnad mot Kristus, utan på grund av att Gud har utvalt kyrkan. Den Gud som med Paulus bild är beredd att lägga sin skatt i bräckliga lerkärl anförtror sin kyrka att i världen vara ett tecken på försoningen i Kristus – trots dess brustenhet och otillräcklighet.
Därför finns profetorden, för att vi aldrig ska glömma vad det är att vara människor och kristna, att leva som en kyrka - tillsammans.
Vi är inte kyrka på grund av vår förträfflighet. Inte heller för att vi klarar en massa, har fin statistik att visa fram.
Vi är kyrka för att Gud behöver oss, för världens skull.
Vänd mot Guds framtid (redan nu och ändå inte) hon väljer att vända sig till denna kärleksfulla gud
Änkan var vänd mot Guds framtid. Det var det som hon gav av. Sin tro och sitt hopp – och möjligheten till en annan värld här och nu. Visionen - den där gnistan av hopp som inte nöjer sig med ah nu är det så här, nu får vi väl bara låta det vara så, utan den där visionen, som alltid navigerar efter var och hur vi ska kunna ta stegen från det som är, till det som kan bli på ett annat sätt – för att tillsammans fullborda Guds skapelse.
En slags uppmaning att bära det hopp tillsammans som inte förtvivlar över mörkret som är. Det är ju endast tillsammans, som vi vet i Skara stift, som det är möjligt att vara kyrka och att vara människor.
När jag först hade valt texterna till idag, tänkte jag – nej men detta går ju inte. De är ju bara moraliserande och uppfordrande – gör detta, fasta så, älska där, visa gästfrihet…
Men så kom den där änkan gång på gång och räddade mig. Hon bad mig inte om någonting, sa inte att jag gjorde fel eller rätt. Hon bara vände sig mot Guds framtid – rakt framför mig och påminde mig om detta - Att leva av nåd är att leva i ett fullständigt beroende. Det är att våga det oerhörda – att tro. Bara det - och leva med sin otillräcklighet som om man visste att man var älskad.
Och det kan vara förödmjukande om man vill hålla på sin värdighet, eller passa in, eller klara allt själv, eller visa sig, ny position… Då vill man inte vara beroende. Då vill man vara stark kanske. Ha bra saker att komma med, kloka ord, genomtänkt planering.
Men hon har inte det, änkan – man skulle faktiskt kunna säga att det var ganska dålig planering, hon kunde åtminstone gett bara en av sina två halva Prutah, som var näst intill zero – så hade hon kanske haft liiite lite att köpa mat för.
Men det gör hon inte. Hon ger allt, eller egentligen ingenting i världens ögon
Och när hon lägger ner både allt OCH ingenting inför Gud, så berättar hon för mig om nåd.
Och jag anar innebörden i Tomas af Kempis ord: ”Den människa färdas obesvärat som bär med sig Guds nåd”
Nåden som framträder när vi bryter brödet och tar emot varandra och behöver varandra - som bröder och systrar.
Och jag lutar mig mot förvissningen i ps 96 – Världen behöver din kärlek, strömmande genom oss.
Gud - Låt oss tillsammans få vara kärl och redskap för din kärlek. Använd oss till ditt rike, var och en som dom vi är. Omslut oss med din kärlek och Låt din kärlek strömma genom oss – så att vi kan vara en kyrka i världen som bär ditt budskap till världen.