Kvinnorna tillbringade sabbaten i stillhet läser vi i Lukasevangeliet. Det är kväll och Jesus har blivit lagd i en grav. Allt som skulle vara och bli, blev inte så. Döden satte en gräns för det som de kanske hade hoppats på och längtat efter – ett fortsatt liv med sin vän och mästare. Kvinnorna följer Jesus ut till graven och ser var kroppen blir lagd. Sedan återvänder de hem och tillbringar sabbaten i stillhet. Kvinnorna påminner oss om hur det känns när allt tycks förgäves. När tomheten blir så påtaglig och det inte finns någon väg eller riktning att följa. Då det inte längre går att välja, backa eller ändra det som hänt. När det är för sent. Då när något nytt ännu inte börjat visa sig och det bara känns tomt. Detta är lördagserfarenheterna.
Kvinnorna påminner oss om att reträtten är en återvändsgränd och att morgondagen ännu inte kommit. De påminner oss om att det kanske bara finns ett att göra då – att vara, att bli stilla. Att vänta och veta att stegen tillbaka som kanske kan kännas lockande bara är steg som leder till ett liv som inte längre finns, som inte är levbart. Kvinnorna väntade utan att veta om morgondagen skulle bära liv. De väntade i stillhet.
Stå stilla i smärtan,
rotad i det som är ljus i dig.
Låt svärdet gå genom dig.
Kanske det inte alls
är ett svärd.
Kanske det är
en stämgaffel.
Du blir en ton.
Du blir den musik
du alltid längtat efter
att få höra.
Du visste inte att du var
en sång.
Ylva Eggehorn
Frågor
Vad behöver du för att våga vänta utan att veta? Vad behöver du för att stå stilla i det som är? Vad behöver du för att våga tro att tomheten inte kommer att vara för alltid?
Bön
Gud, kom nära.
Kom sökande och sakta.
Kom nära det som nästan tystnat.
Därinne under askan – Gud, finns jag där? Finns liv där?
Gud, lindra all den smärta som frusit mig till is.
Gud, viska till mitt hjärta
att kärleken kan få liv.
Amen
