Maria. Jesus säger hennes namn. Han ser henne och vet vem hon är. När hon hör sitt namn, och kanske känner igen sig själv, händer något. Hon ser. Hon ser det hon inte förmådde uppfatta tidigare. Hon får syn på det som finns mitt framför henne, som hon tidigare inte såg. Hon ser hoppet, livet. Hon ser att döden inte har sista ordet, trots allt. Hon ser det hon inte trodde var möjligt, då.
”Rör inte vid mig”, säger Jesus. Är det för att hon ska se sig själv först, för att hon ska stanna upp vid det hon just nu är med om? Att livet kan fortsätta, trots allt. Är det för att hon inte ska skynda sig till trösten hos honom, till trösten hos någon annan, till tron på att livet och uppståndelsen finns någon annanstans?
Är det för att hon ska kunna ta emot det liv som också uppstått i henne. Är det för att hon ska kunna bevara tron på att livet också finns i hennes liv. Det liv som letar sig igenom, som inte dör, slocknar eller tystnar. Det liv som väntar, glöder och lever igen. Det liv som finns i var och en av oss.
En dag tar tårarna slut. En dag är sorgen mer minne än levande smärta. Kanske en dag när vi minst anar det. En av alla dagar vi inte längre kan räkna. En dag kanske vi också står där och hör oss själva, hör vårt namn, ser vårt liv och anar att något har hänt.
Det är så löftet lyder: ”Och ljuset lyser i mörkret, och mörkret har inte övervunnit det.”
Frågor
Var står du? Vad begråter du? Vad sörjer du? Vad anar du? Vad längtar du efter att se, höra och känna?
Bön
Möt mig nu som den jag är,
håll mitt hjärta nära dig,
gör mig till den jag ska bli
och lev i mig.
Amen
