När Ulrica först tillfrågades om hon kunde tänka sig att bli nominerad i biskopsvalet trodde hon inte riktigt att den var allvarligt menad.
- Jag hade aldrig i mitt liv föreställt mig att jag skulle få den frågan. När jag hade funderat lite så tänkte jag att ”det är nog inte för en sån som jag”. Men när frågorna fortsatte att komma, så insåg jag att jag behövde be och reflektera över det.
Så det gjorde hon. Under en ganska lång tid. Tills hon insåg att alla hennes argument för att svara nej föll. En viktig del var förstås stödet från familjen, maken Erik och de tre vuxna barnen som funnits med under hela processen.
- Efter mycket bön och mycket funderande så svarade jag ja. Och då tänkte jag att det gör ju inget att säga ja, för det kommer ändå inte bli jag, säger hon med ett leende..
Men det blev det. Redan i första valomgången, som vanligtvis följs av en andra, stod det klart. Ulrica fick mer än hälften av rösterna och blev vald till biskop i Skara stift. Några månader har gått sedan dess. Vid denna tidnings tryckning var hon fortfarande biskop electa, klädd i ”vanlig” prästskjorta, men nu har hon vigts till biskop i Uppsala domkyrka.
Biskopsvapen och motto
Ulrica är ödmjuk inför uppdraget och ämbetet. Det har varit förberedelser av olika slag, bokningar i kalendern, utprovningar och justeringar av liturgiska kläder, fotografering, intervjuer och det skulle förstås också tas fram ett biskopsvapen och väljas ett motto. Men det hon mest ser fram emot som biskop är mötet med människorna, de som utgör kyrkan i Skara stift.
- Det jag längtar mest efter är att få sitta ner och prata med församlingarna, helt anspråkslöst. Vad längtar de efter? Vad behöver de och vad skulle jag kunna stå till tjänst med som biskop, så att vi kan vara kyrka tillsammans?
Mycket ska bli spännande och roligt förstås, men Ulrica inser att det med uppdraget också följer sådant som inte alltid är så enkelt.
- Det kommer ju förmodligen emellanåt att bli beslut som ska fattas, som inte alla tycker om. Eller tillsynsfrågor, som jag måste ta i, som kanske gör människor ledsna. Det är ju inte roligt.
Hon är också bekymrad över det hårda samhällsklimatet.
- Jag kan rädas den skarpa och hårda tonen i sociala medier till exempel. Det är smärtsamt med det identitetslösa där man kan säga vad som helst om varandra. Att mötas och sitta ner och prata, även om man inte tycker är lika, även om människor är arga på varandra, det har jag inga problem med. Men den där anonyma elakheten, den tycker jag är svår.
Något Ulrica gärna talar om är kyrkan, och vad den egentligen är och består av. Hon fastslår att kyrkan kan klara sig utan mycket när det gäller det organisatoriska, men den kan aldrig vara utan sina församlingsbor, bärarna av evangeliet. Hon betonar att hon då inte bara talar om dem som samlas till gudstjänst, utan om alla som lever, verkar och vistas där.
- Det där tycker jag är en otroligt viktig sak är att komma ihåg. Vi säger att kyrkan ska ”nå ut”, men vi behöver påminna oss om att kyrkan redan är där ute, genom alla sina evangeliebärare.
Hon tycker att vi lätt klamrar oss fast vid organisation, siffror och byggnader.
-Det är såklart mycket roligare med en gudstjänst där det kommer många, än där det kommer två. Men vi blir så lätt förblindade, ”bara det kommer si och så många, då är det bra”. Jag tror vi behöver tänka att vi ska leva kyrka, snarare än att få folk till kyrkans lokaler. Vi behöver tala om kyrkan så att det inte bara handlar om byggnaden, eller om de anställda. Att vara kyrka handlar om skeendet, om att hjälpa varandra att leva i den här världen så att vi orkar vara människor. Där och då framträder kyrkan. Det är i vår nästa som vi möter Kristus.
En luthersk folkkyrka
I vårt samtal kommer vi också in på folkkyrkobegreppet och hur det kan tolkas och förstås. Om att vi skulle behöva samtala om vad folkkyrkan innebär och vad den betyder idag.
- Folkkyrkans funktion är inte att få så många som möjligt in i kyrkobyggnaden. De geografiska gränserna är inte något som räknar antal medlemmar, utan en teologisk kvalitet. I folkkyrkotanken, som ju både Billing och Wingren har utvecklat, så säger de geografiska gränserna något om Gud, nämligen att Gud söker alla inom dessa gränser. Och hur gör Gud det? Jo, genom dig och mig. Att vi ska bära ut Guds evangelium så som vi kan, och där vi är. Det är det som är vår kallelse.
Uppvuxen som hon är i skånska Örkelljunga blev Ulrica som ung väl förtrogen med kyrkan. Det var ingen självklarhet hemifrån – familjen var inte ens särskilt förtjust i det där med kyrkan .
- Men de var traditionalister så man skulle döpas och konfirmeras, men sedan var det inte mer med det.
I Svenska kyrkan hade hon sin hemvist och bas, men navigerade också under tonåren vant i frikyrkorna, något som hon tycker har lärt henne mycket. Att sedan bli präst var dock ingen självklarhet.
Förebilder saknades i kyrkan
- I Örkelljunga fanns inga kvinnliga präster. Kallelsen att bli präst har jag nog haft länge, men man behöver också känna att ”detta är för en sådan som jag”. Och det är inte så lätt när man inte möter några kvinnliga präster. Så den kallelsen bar jag på, lite på egen hand, tills det var helt ofrånkomligt, något jag måste göra.
Som 28-åring prästvigdes hon och har i år därmed varit präst i halva sitt liv. I sin första tjänst, som pastorsadjunkt, hamnade Ulrica i Tyringe.
- Jag blev så ledsen, först! Det var långt hemifrån i ett litet landsortspastorat med sex kyrkor. Men det var helt fantastiskt och jag är så glad över det året.
För några år sedan fick Ulrica tjänsten som stiftsteolog i Skara stift – också i mångt och mycket ett landsbygdssammanhang med många mindre församlingar och pastorat. Ett sammanhang som hon snabbt kom att tycka väldigt mycket om. Ett stift där hon gläds över att nu få vara biskop.
- Det finns en självklarhet i det här folkkyrkliga som jag tycker är så fint. Att vara kyrka mitt i samhället. Människor har en stor kärlek till sin kyrka och sin bygd och relaterar till hur det ser ut där de bor. Man gör det man kan utifrån sin kallelse, utan att göra så mycket väsen av det. Jag gillar det! Det är en kyrka som lever och verkar mitt i sin värld, på fotbollsplanen, i relation till vårdcentral och skola och allt vad det nu kan vara.
Text: Anna Theander
Artikeln var publicerad i Intro nr 3, 2024