Den historien avslutades dock med att han blev utmanövrerad. I fackkretsar hade han alltid respekterats mycket högt.
Han hade en ovanlig förmåga att hålla fast vid sina idéer och fullfölja dem till konstnärlig och teknisk genomarbetning. Tyngdpunkten kunde dock läggas olika.
Han hade ibland koncentrerat sig på en form och följt den till dess yttersta konsekvenser på ett intellektuellt sätt, och det kunde leda till en kylig karaktär som i det klassicistiska Uppståndelsekapellet på Skogskyrkogården (1926).
Men han kunde också söka ett klart och konsekvent uttryck för ett sätt att bygga i hantverkets mening.
Det är vad han gjorde i Markuskyrkan, och likaså i den följande S:t Petri kyrka i Klippan i Skåne (1962-66) som är en jämförbar byggnad, fastän något mer komprimerad i formen med vissa associationer till japansk arkitektur.