Laura Netzel (1839−1927)
Vad gjorde en kvinna som ville publicera sin musik eller litteratur i slutet på 1800-talet? Jo, skaffade sig en könsneutral pseudonym. Idag får N.Lago sitt riktiga namn på programmen. Laura Constance Netzel (född Pistolekors 1 mars 1839 i Rantasalmi, Finland; död 10 februari 1927 i Stockholm) växte upp i Stockholm och var verksam som pianist och tonsättare (från 1874 under signaturen ”Lago”).
Hon studerade komposition för Wilhelm Heintze i Stockholm och för Charles-Marie Widor i Paris. Under många år arbetade hon även som konsertarrangör och orkesterledare. Kompositionerna är till stor del hållna i senromantisk och kromatisk stil med inslag från samtida fransk musik, och den uppmärksammades inte minst i fransk musikpress.
”Lagos” kompositioner var mycket populära bland assisterande musiker som uppträdde mellan huvudavdelningarna på konserter. Efter debuten som komponist stod hon inte stilla i utvecklingen, men anonymiteten skingrades först när damtidningen Idun den 23 januari 1891 i bild och biografi introducerade sin läsarskara för Laura Constance Netzel, född Pistolekors, sedan 1866 gift med den kände gynekologen, professor Wilhelm Netzel. Tidningen tryckte dessutom en inte förut utgiven, men vid ett par tillfällen med bifall sjungen ”visa vid piano”: ”Morgonen” till text av Johan Ludvig Runeberg. Idun framhäver Netzel som en pionjär bland svenska kvinnliga tonsättare samt att hennes kompositioner röjer ”manlig kraft i ingifvelse och utarbetande”.
Till Netzels största verk hör Stabat mater för kör, soli, orgel och ensembler, tillägnat kronprins Gustaf. Det uppfördes första gången 1890 i Östermalms kyrka på en välgörenhetskonsert under kronprinsens beskydd. Även om den enligt Idun ”naturligtvis” kom till korta i jämförelse med kompositioner av erkända manliga mästare, så visade den samtidigt på att det inte var omöjligt för en kvinna att ”tränga in i de djupare schakten af den skapande tonkonsten”. Året efter försågs verket med orkesterackompanjemang i stället för orgel. I 1898 trycktes verket av Gounin-Ghidones förlag i Paris och erhöll lovord bland annat i Le monde musical, Le progrès artistique och Journal musical. Det recenserades även med mycket beröm i Gazette Liége och i Romania musicala (Bukarest): Verket upplevdes som mycket märkligt, präglad av ”melodisk ingifvelse, förenad med verklig religiös känsla”, och vokaldelen ansågs som ”utförd med mycket kompetens och estetisk smak”.
Perioden efter avslöjandet av hennes identitet fram till en tid efter sekelskiftet blev Netzels mest aktiva tid som tonsättare. Svenska tidningar och den särskilda musikpressen rapporterade ofta om positiva recensioner utomlands, oftast från Paris-pressen, men också från Tyskland, Spanien, England och Rumänien, om att hennes musik ansågs som djärv, originell och genomsyrad av nordisk ton. Bland hennes populäraste kompositioner var violinstyckena Feu follet (1892) och Berceuse et Tarantelle (1894) jämte sången ”Voici la brice” (1895) med influenser från senare fransk musik.
Läs mer om Laura Netzel på webbsidan Levande Musikarv.
