Hassle-Bösarps kyrka

Historik

Namnet Hasslae (hasseldungen) nämns första gången på 1450-talet Hasle-Bösserup år 1530. Bösarp kommer av mansnamnet Bose eller Böse och ändelsen -rup betyder nybygge.

I närheten av den nuvarande kyrkans placering låg en backe med en plats kallad Trollaredansen. Detta kan tidigare ha varit en kultplats. Prästen Michell Thomessen lämnar i Prästrelationerna 1624 uppgift på att det väster om Hassle skog intill byn, fanns en fyrkantig stenkrets med 44 stora stenar av så kallad kamp, de var fyra till fem alnar långa och lagda i ett fyrkantigt fundament. I öster fanns en sten med många hål från dess ena till andra sida. Vid 1800-talets början fanns 29 stenar med en längd på fyra alnar. Dessa låg i en omkrets på 100 alnar.

Enligt sägnen omnämnd i sockenbeskrivningen 1815 hade stenar tagits som byggnadsmaterial till en gemensam kyrka för Hassle-Bösarp och Skurup, på en höjd norr om byn men varje natt flyttades stenarna till den plats där Skurups kyrka står. 1830 fanns delar av stenkretsen kvar och tillhörde då Munkamölla, stenarna lades senare i gårdens grund och i en bro.

En runsten har stått på en mark som kallas Kistbrånarne, den sprängdes i tre delar under 1800-talets mitt, delarna placerades först i en stenmur och senare i grunden till Rönnelunds boningshus. Det enda minnet av denna sten är en avskrift gjord av Lars Bengtsson, enligt vilken texten … ikhulrir … var det enda som kunde läsas.

Andra fynd har gjorts i en torvmosse norr om kyrkan från romersk järnålder och folkvandringstid, nämnas kan en sadel med silverbeslag, benfynd från djur och en människoskalle genomborrad av en pilspets. Mossens karaktär har tolkats som att här föregått en fruktbarhetskult men arkeologerna tror också på att det handlar om krigsbytesoffer.

I äldre handlingar finns uppgift om att det väster om byn, på gamla nr 2, funnits en offerkälla där det låg en stor flat sten med en omkrets av ca 14 alnar. Offer-platsen anges använd i slutet av 1700-talet.

Socknens tillhörighetsförhållande är fram till 1532 dunkla, skriftliga uppgifter om att socknen tillhört Dalby kloster finns endast i ett brev daterat 1532 från fogden Troels Thursen till Anders Bille om kyrkans silver.

Efter reformationen tillhörde socknen danska kronan och när Skåne blev svenskt var den ställd under Börringe kloster. Senare blev gårdarna både rusthålls och skattehemman.

Tillägg till historiken
Ett flertal fynd från järnåldern har gjorts i mossarna vid torvupptagning.
Den senaste var 1962 då Historiska museet i Lund under docent Berta Stjernquist lät göra en provgrävning norr om kyrkan.
Fynd som gjort genom tiderna är till exempel en nål av brons ca 7 cm lång, daterad till 1700 f. Kr-500 f. Kr.

Ett annat fynd är ett lerkärl med slät yta i gråbrun och svart väl bränd lera. Kärlets höjd är 28,5 cm, mynningshålet, 20 cm i diameter och botten 12,5 cm. Tjockleken på sidorna är 1 cm och i botten 1,5 cm. Enligt ett brev daterat 1812 från J. P. Söderlind i Skurup till Historiska museet i Stockholm berättas att det låg i torvdyn på ca 3 alnars djup. Kärlet var i flera delar och gick mer i sönder då en arbetare råkade stöta till det. Här uppges också att fyndet gjorts nära tidigare fyndplatser och ägaren till mossen var Lars Olsson Hassle-Bösarp 15.

En hög vid Hassle-Bösarp nr 6:4 är numera borttagen, men är utmärkt som Kishög på en karta från 1698. Bruzelius berättar i sin Antikvariska beskrivning att man funnit pärlor i högen.

Enligt uppgift har det på nr 2:5 funnits en rest sten av granit 1 m hög, 0,9 m bred och 0,6 m tjock, men denna är numera borttagen.

I gränsen mellan Hassle-Bösarp och Skurup står två stenar. De är ca 1,5 m höga och ½ m breda. Båda har borrhål i sidan och kan antas ha varit grindstolpar i den gamla sockengränsen på vad som enligt uppgift var Rutger McLeans ridväg.

 Sägner

 Enligt sägnerna skall den första kyrkan ha byggts av en kvinna som benämns Wifoth. Hon hade under besök i Skurups kyrka blivit osams med herrskapet på Svaneholm om ett hundslagsmål, som hennes hundar förlorade. Över detta blev hon arg och besökte inte längre Skurups kyrka utan lät bygga ett eget kapell i Hassle-Bösarp. Tidpunkten är okänd, det berättas att hon under sin ungdom varit mycket begiven på spel, vilket hon ångrade på sin ålders höst och inte ansåg sig värdig att begravas på kyrkogården. Hon lär därför ha blivit begravd i en håla, 20 alnar nordost om kyrkogårdsmuren, känd som Wifothas håla.

En annan berättelse handlar om Barfota och hennes syster Gamla-Gumpa boende på Torsjö vilka inte kom överens om vem som skulle bygga kyrka. Barfota byggde sin kyrka i Hassle-Bösarp och Gamla Gumpa sin på Torsjö. Sägnen berättar om ett torn i Torsjös park vilket kan ha varit hennes heliga plats. När detta rivits ner hade grevinnan börjat se spöken och förlorat sin hälsa, men efter att ett minnesmärke uppförts på platsen försvann dessa hemskheter.

 Den tidigare kyrkan

Här kan från början ha legat ett kapell av trä, men för detta finns inga bevis.

Under medeltiden låg Hassle-Bösarp under Augustinerklostret i Dalby och en munk från Dalby kom ridande för att hålla mässa i ett kapell var tredje vecka.

Om den förra kyrkan vet man att den var mörk, liten och oansenlig, men åldern var okänd. Enligt en beskrivning av Bruzelius var den i rundbågstil med runt kor och den minsta kyrka i Skåne han sett. Den var byggd av mursten och kamp, en del av det gamla byggnadsmaterialet finns i dagens kyrka. Räkenskaperna berättar att den var vitmenad och rappad med ett yttertak av tegel. Under sparrverket fanns ett innertak av furubrädor.

När kyrkan 1830 beskrivs i ett visitationsprotokoll saknas sakristia. Den var då 14½ aln eller 8,7 meter lång. Av detta mått var altaret och dess skrank 2½ aln
(1,5 m) och koret 4 alnar. Den största bredden var 8 alnar av vilka gången upptogs till 2 alnar. I kyrkans skepp fanns 14 stolar med plats för 60 personer. Över tvåtredjedelar av bänkarna fanns en läktare med plats för 20 personer. Kyrkans höjd var 60 alnar (3,6m). Vid kyrkans sida, (troligen den södra) var ett vapenhus 4x4 alnar stort, också använt som bårhus. Väster om kyrkan stod en klockstapel med en klocka. Den hade lämmar och dörrar samt var målad i en rödbrun färg med tjärat tak.

Klockan av malm var omgjuten i Malmö hos Maria Wetterholtz, 1745 och lagad 1807 av urmakaren Ola Larsson i Solberga.

I kyrkan hängde en ljuskrona av järn, troligen från medeltiden som numera finns på Kulturen i Lund. Den hade vid nybygget tagits till vara av Olof Andersson på Bösarpsgården, som överlämnat den till William Dahl på Torsjö gård. Efter dennes död inköptes järnkronan av Kulturen. I samband med att den gamla altartavlan hade kommit tillbaka, ville församlingen köpa sin gamla ljuskrona, men museet ansåg att den hade ett stort kulturellt värde och avslog ansökan.

På historiska museet i Lund finns församlingens gamla 1200-tals krucifix vilket lämnades dit 1914.

 Nuvarande kyrka

Denna byggdes 1866 av H. Möller i Ystad, han var också byggmästare till kyrkorna i Solberga och Katslösa. Kyrkornas byggnadskontrakt är närmast identiska. Kostnaden för bygget var 15.800 Riksdaler silvermynt. Möller fick ta hand om allt material utom dopfunt, altare, predikstol, krucifix och ljuskrona.

Kyrkan är uppförd i nyromansk stil med murverk av gråsten och kalkstens-kvadrar och visst inslag av tegel. Det användes 700 lass gråsten förutom det material som togs tillvara från den gamla kyrkan. Fasaderna är kvastade och vitmålade. Långhuset avslutas i öster med en halvrund absid.

Taket på långhuset är ett tegeltak medan absidens tak är till större delen är det ursprungliga av galvad stålplåt. På tornet och över västentrén ligger kopparplåt.

 Torn

Kyrkans torn är försett med en krage med en kyrkspira i vars topp det sitter en vindflöjel. Under kragen finns ljudluckor och ett cirkulärt fönster. Längst ner har tornet rundbågsfönster. I väster finns huvudingången smyckad med en rundbågsportal.

Klockan som senast blev omgjuten hos M och E Ohlsson i Ystad 1946 har följande inskription:

Kring kronan:
SOLI DEO GLORIA IN EXCELSIS

Östra sidan:
FÖRSAMLAR MIG MINA HELIGA SOM FÖRBUNDET MER ACHTA ÄN OFFER.
PESAL 150 v 5.
NÄR WI HÖRA KLÅCKANS LIUD, RÖR VÅRT HIERTA HERRE GUD.
ATT WI SÅLEDS ORDET HÖRE, ATT WI DET MED ALFVAR GIÖRE.
GJUTEN I MALMA HOS MARIA WETTERHOLTZ
STYK-  OCH KLOCKGIUTARE ÄNKA ANNO 1775.

Västra sidan:
BLÅSER MED BASUN I SION HELGER ENA FASTO
KALLER MENIGHETEN TILLHOPA Icels 2 CAP v 15.
KOM GUDS FOLK NU JAG DIG BIUDER
KOM AV ANDAS SÖTA DRAG
WAR EY LICK EN MALM SOM LIUDER
DOCK EY KÄNNER SINA SLAG
IESU LÄT KIÄRLEK RÖRA
HWARGE SIÄL SOM DIG FÅR HÖRA.
WARANDE KYRCKIOHERDEN ISACK NORDBECK
SKAFFER MED FRUCHTAN OCH BÄFVAN
AT I SALIGE WARDEN. PHILIP 2 v 12.
KYRKIOWERDEN PEHR LARSSON UTI HASLEBOSERUP PÅ No 3
FECIT JONAS WETTERHOLTZ

Vapenhus

Här är golvet belagt med äldre gravstenar från den gamla kyrkan. I vapenhuset finns utrymme för städartiklar, toalett, förråd och vaktmästeri. Under läktaren inryms en passage, belagd med sexkantiga gula golvplattor med mellanliggande röda rombiska plattor

Orgelläktare

En trätrappa leder via det första tornrummet upp till läkaren. Kyrkans orgel upptar större delen av dess yta. Läktarbarriären är utvändigt klädd med stående gråmålad panel och det uppskjutande mittpartiet är försett med en förgylld lyra. Orgelläktaren bärs upp av träpelare målade mörkgrå med förgyllda kapitäl och blåa och röda detaljer.

Långhus

Detta sträcker sig med sitt kor över tre travéer, med läktaren i den västra delen. Det finns sex rundbågsfönster fördelade på den norra och södra sidan. Absiden är på den östra gaveln och i den finns två fönster och en ingång. Golvet är belagt med samma sorts golvplattor som i passagen. I långhusets västra del ligger ett gråmålat brädgolv

Altare

Altaret är uppbyggt av breda gråmålade plank och placerat på ett podium i koret. Altaruppsatsen kommer från den gamla kyrkan, den hade 1917 deponerats till Lunds Historiska museum av Olof Andersson i Skurup. Altartavlan återkom 1948, men några år tidigare hade församlingen ansökt hos riksantikvarieämbetet om att få renovera och uppsätta altartavlan. Församlingen skulle betala Historiska museet 75 Kronor och ränta på 5 % räknat från 1917. Den målade trätavlan från 1653 är tillverkad i ek. Överstycket bärs upp av två skulpturer. På en tavla står texten Ecce Homo, ovanför den sitter två änglahuvuden och Fredrik den III:s monogram, i mittfältet finns ett Kristusmotiv. En renovering gjordes 1952 då de saknade änglahuvudena nytillverkades och söndriga delar lagades. Altartavlan är 175 cm hög och 160 cm bred.

Altarringen har vitmålade balusterdockor och grå sockel, överliggaren och knäfallet är klädda med röd sammet.

Predikstol

Hur den gamla predikstolen såg ut eller var den var placerad är osäkert. Troligen var den från 1600-talet. Den nuvarande skulle enligt byggnadskontraktet tillverkas av furubräder. Den femsidiga korgen som vilar på en sexkantig pelare är gråmålad med förgyllda detaljer, med speglar i blått och med rosa pelare. Enligt kostnadsförslaget från 1866 skulle den vara ljust målad med speglarnas listverk förgyllda, den är där upptagen till en kostnad av 300 kronor.

Dopfunt

Den gamla kyrkans dopfunt var efter nybygget försvunnen och församlingen uppmanades av biskopen att inköpa en ny. 1871 beställdes en ny gjuten i cement och kostade då 118 kronor. Formen är sexkantig och cuppans nersänkta fält har klöverbladsbågar.

Den gamla hade tagits om hand på Bösarpsgården och under en del av 1900-talet fungerat som vattenskål till hunden. Den hittades i gårdens stall av kyrkoherde Wallin. I antikvarisk beskrivning av Bruzelius var den ovanlig, tillverkad av sandsten i form av en kalk, ungefär 2½ qvadrater med ett djup på 3 tum. Idag finns den bevarad på Historiska museet i Lund. Till dopfunten finns ett gammalt dopfat av mässing som återskänktes 1960 till kyrkan av Otto Andersson.

Ljuskronor

I kyrkan finns tre kristallkronor med mässingsstomme och prismor. De elektrifierades 1954. De största kristallkronorna har enligt den muntliga traditionen från början tillhört Prinsessan Sofia Albertina, som i sitt testamente gav stora delar av sitt lösöre i arv till Magnus Stenbock vars föräldrar hade varit i tjänst hos prinsessan.

Han ägde Torsjö gård och vid en auktion inför familjen Stenbocks emigration till Köpenhamn köptes en av kyrkvärden Ola Olsson som skänkte den till kyrkan 1870. Den kompletterades med en liknande ljuskrona skänkt av kyrkvärden Lars Andersson som också i sitt testamente gett en donation till inköp av en ljuskrona till kyrkans valv.

Orgel

Någon orgel eller annat musikinstrument finns inte antecknat i den gamla kyrkans inventarier. 1870 anges en orgel som tillverkades 1868 till en kostnad av 1500 Riksdaler riksmynt av orgelbyggare Söderling i Göteborg. Den har under åren genomgått ett flertal renoveringar.

Kollektbricka

På den södra väggen i koret hänger en kollektbricka av kopparplåt med ett långt svarvat skaft. Den är svartpolerad och i en inskrift kan man läsa "Tillhörig Hassle-Bösarps kyrka år 1815". Under denna text syns Karl XIII namnchiffer.

Kyrkogården

Kyrkogården är inringad med mur och häckar. Runt gravvårdarna växer buxbom. Här finns en del gamla gravstenar av kalksten bevarade, som ett minne över de gamla Hassle-Bösarpsborna.

Begravningar och kyrkogårdar i allmänhet.
Många kyrkor och kyrkogårdar är belägna på en kulle, därför har man dragit slutsatsen att det här funnits offer- eller begravningsplatser. Det höga läget kan tolkas som att människorna ville begravas så nära solen som möjligt, i Skåne var den hedniska seden en tillbedjan till sol och måne. Efter Kristendomens införande ville man inte förstöra sina förfäders vilorum, från ca 1100-talet byggdes här kyrkor och anlades kyrkogårdar.

 Gamla tiders kyrkogårdar hade inga egentliga planteringar, förutom träd vilka troligen var självsådda. Senare gjordes planteringar med ligusterhäckar, som på 1900-talet ersattes med buxbom. Kyrkogårdarna var bevuxna med gräs, detta togs tillvara genom att det auktionerades ut som kreatursfoder. På gravkullarna växte vintergröna eller murgröna men inte rödblommande växter.

Gångar saknades, från murens port till kyrkans ingång gick en stig.

Någon indelning efter hemman fanns inte. För att få plats med de döda sattes kistorna i varv, på så sätt kunde man nersättas ovanpå sina anhörigas kvarlevor. Avlidna barn lades i samma grav som någon vuxen som avlidit. Under 1500/1600-talen hade liken begravts i rader efter dödsdatum.

Enkla träkors sattes upp, gravstenar förekommer oftast inte förrän i slutet av 1700-talet. Präster och betydande personer kunde begravas under kyrkans golv.

 Inför sin död hade många sin likkista färdig eller bräder för ändamålet på lager. De äldsta kistorna var så kallade stegkistor, på vilka liken lades. När de sänkts i graven sattes det ner ett träkors.

Likklädseln var svepduk (som Jesus hade), det fick inte finnas något i klädseln som gungat över havet eller kommit utrikes ifrån. Helst skulle allt vara av egen tillverkning eller hemslöjd. Man hade under sin levnad gjort jordelinne eller jordelakan, som var tillverkade av linne, blekta snövita och försedda med initialer och dödskors broderat med rött garn.

 När dödsfall inträffat sa man att ”NN slutat sina dagar”. Själaringning skulle göras så att onda väsen inte kunde ta över den dödes själ och förhindra dess resa till himlen. Ringningen gjordes av ett par grannsöner eller drängar, tillika med ringaren. Grannsönerna hjälpte också till med gravens öppning och igenfyllande, samt vid ringningar vid själva begravningen.

Vid gravöppningen kastades all jord åt ett håll, helst mot söder, i en vacker kulle som tillklappades, sandades och namnsattes med initialer av gröna kvistar. Kistans färdväg beströddes med grankvistar, den döde skulle då sticka sig på barren som förhindrade att den gick igen eller gick hem. Likbårar användes eftersom likvagnar ansågs farliga då hästen betraktades som hednisk. Kistan kunde också bäras i likhandduk tillverkade av lin, vävda i vackra mönster och försedda med fransar. Vid längre transport av kistan fick man byta ut bärarna.

När likprocessionen närmade sig påbörjades ringningen (eller om man bodde längre bort när den passerade en viss vägpunkt) den fortgick tills liket var nersatt i graven, eller inburits genom kyrkporten om jordfästningen skulle ske i kyrkan. De flesta jordfästningar var direkt vid graven vilket var billigast eftersom både präst och klockare skulle ha betalt. Vid kyrkporten mötte prästen och klockaren upp och under sång gick likskaran med blottade huvuden till den öppna graven.

Enligt de gamlas tro var det mycket galet att bli begravd med fötterna åt annat håll än öster, varifrån människornas frälsare på den yttersta dagen kommer att uppväcka de döda. Detta kan jämföras med den gamla solkulten om solens uppgång i öster. Man trodde att prästen vid jordfästningen kunde veta om den döde blivit salig eller inte genom att se på kyrkans skyddshelgon, den så kallade kyrkogrimmen och att man genom hans sätt att läsa kunde förstå detta.

Efter jordfästningen löd klockorna så att den dödes själ skulle i frid kunna fara upp till himmelen hos Gud Fader. Graven skottades nu igen och uppgrävda ben lades tillbaka i jorden.

Självspillningar fick i äldre tider inte begravas på kyrkogården utan skulle stoppas ner i ett tremarksskäl (gräns mellan tre socknar) för att de vid uppståndelsen inte skulle hitta den rätta vägen och komma i de saligas sällskap. Senare fick de begravas på kyrkogårdens norra sida, men inte komma in genom kyrkogårdsporten utan de fick efter solnedgången lyftas över ringmuren och begravas i stillhet, utan ringning, så att deras själ inte ledsagades till himlen. På deras gravar fick inga blommor planteras, där fick endast växa nässlor och ogräs

För att förhindra att de döda gick igen skulle man lägga en vit peng i den dödes mun eller lägga linfrö även kallad springfrö i kistan. Det senare ansåg man den döde skulle vara sysselsatt med, då denne inte kunde räkna mer än till tre, liksom hönsen som satte näbbet i det ena och benen på de andra. Barnsängskvinna som dog oförlöst skulle, för att få ro, ha svepduk och vattenflaska med sig i graven.