Egentligen är det alldeles självklart. Det handlar om att gemenskap och förtroende. Att höra till och känna sig trygg i en grupp människor man tycker om. Det är viktigt för alla. För unga människor är det en del av vägen ut i livet.
Hilde Sundin bor hemma hos sin familj i Bergvik. Hon går sista året på samhällsvetenskapliga programmet på Staffansgymnasiet.
- Born and raised in Bergvik, säger hon och skrattar.
Det har hon lätt för, att skratta. Hilde är öppen, spontan och glad. Hon sitter i en av hörnsofforna i det stora, ljusa samlingsrummet i källaren på Mariagården. Bland färgglada kuddar och med en kopp kaffe framför sig, funderar hon över den gemenskap hon tillhör.
- Jag har en kompis som konfirmerade sig här i Söderhamn och när man har gjort det kan man vara med i nånting som heter KU, Kyrkans Unga, varje måndag. Hon frågade om jag vill följa med, det ville jag och det var väl en fyra, fem år sen kanske.
Svenska kyrkan ser om rekryteringen, hur lockar man fler unga? Hilde rycker lite på axlarna, tror inte på någon standardlösning.
- Ta med en kompis, det är bästa och enklaste sättet att få fler unga. Jag skulle aldrig gå in ensam i ett rum med människor jag inte känner och tänka att här ser det kul ut, här vill jag hänga. Nej, man följer med nån man känner. Man har kompisen som trygghet och de kan berätta vad det handlar om.
Hilde har ett försprång före många andra ungdomar, så kan man säga även om hon fnissar lite åt själva ordet. Hon är uppvuxen i ett kristet hem, hennes mamma var pastor i Filadelfiakyrkan i Mo. Hilde kan vokabulären, orden är inte främmande för henne.
- Jag har växt upp i kyrkan, sovit på kyrkbänkarna när jag var liten. Men det här är en annan sak, här är kyrkan min egen grej. Det här har jag valt själv.
- Men visst, vi läste alltid kvällsbön hemma, Gud som haver, och jag har alltid hört folk prata om Jesus, det är inte främmande för mig. Det är inget konstigt, jag är van.
Hilde konfirmerades i kyrkan i Bergvik. Men ungdomsverksamheten i Söderhamn är större och Hilde trivs med det. Nu är hon själv konfirmandfadder.
- Det innebär att när man har konfirmerat sig kan man fortfarande vara kvar om man vill. Man sitter med tillsammans med de nya konfirmanderna, som en hjälp. Det är superkul, vi är ett jättebra gäng och har så bra ledare.
På ungefär trettio konfirmander går det nästan lika många faddrar plus sex vuxna ledare, däribland prästen. Konfirmanderna sitter i små grupper och får ett tema att fundera kring.
- Vi har olika teman varje tisdag. Jag duger som jag är, det är ett tema vi har pratat om. Det kan handla om kärlek och vänskap, ondska och synd, och det är alltid upplagt på ett sånt sätt så man kan prata om det när man går i åttan.
Hilde återkommer till känslan av tillhörighet. Det är en fin känsla, nödvändig för tryggheten i gruppen. Det har blivit en naturlig del av hennes liv. Samtalen och umgänget är ett sammanhang hon inte vill vara utan.
- Det är ett så öppet kompisgäng, det går att prata med alla. Och vi har fantastiska ledare, det beror mycket på dom, jag skulle kanske inte vara kvar om vi inte hade bra vuxna liksom.
- Du kan bara komma hit och vara som du är. Man behöver inte prestera, det förväntas inte av en på samma sätt som om man spelar fotboll, du behöver inte göra nåt likvärdigt som att typ göra mål.
- Vad vi gör? Lyssnar på musik, spelar tv-spel, spelar brädspel, åker pulka, lägger pärlplattor, bygger pepparkakshus, vi gör allt möjligt. Och fikar mycket, det är bra.
Ju mer tid Hilde spenderar i kyrkan, desto mer har hon insett att hon skulle vilja jobba i ett liknande sammanhang.
- Jag vill jobba med människor. Jag vill hjälpa andra, jag är en people person och vill vara bland folk, tycker inte om att vara ensam.
Artikeln var första gången publicerad i Söderhamnsnytt 24 mars 2019. Skribent: Malena Hilding