Sandbyskatten hittades den 2 maj 1882 av Hans Tykasson från Sandby 21, när han grävde för att forsla bort jord från området. Skatten sändes omedelbart till Stockholm för forskning och Hans Tykasson fick 100 riksdaler i hittelön från Staten.
Någon gång kring år 1000, eller strax före, grävs denna skatt ner i nuvarande prästgårdens trädgård på andra sidan vägen. Skatten förvarades sannolikt i ett träskrin eller i en skinnpung, som nu förmultnat. Den består av arabiska, engelska, tyska och skandinaviska mynt, varav ett urval av 16 stycken visas upp här i montern – 13 tyska och 3 skandinaviska. Mynten är präglade under åren 867 – 985.
Vidare består skatten av 1 halsring, 3 armringar, 1 liten ring, 1 amulett-ring, ett örhänge format som en sköld, en tvinnad ring med en Tors-hammare, resterna efter ytterligare en rikt dekorerad Tors-hammare, samt 134 avklippta bitar av silver. Den sammanlagda vikten på skatten är 680 gram, vilket motsvarar en stor förmögenhet på den tiden.
De avklippta silverbitarna utgjorde viktenheter och användes som betalningsmedel.
På några av de tyska mynten syns ett stiliserat hus. De är präglade i Magdeburg och huset symboliserar katedralen, borgen eller hela staden. På ett av dessa mynt syns ett ansikte, som föreställer tyskromerska kejsaren Otto II eller Otto III.
På några av mynten syns en cirkel uppdelad i fyra kvadranter med ett kors i mitten. Så var också Harald Blåtands trelleborgar uppbyggda, borgar som han lät resa över hela landet i samband med att Danmark blev en kristen centralmakt på 900-talet. Troligen är ringmönstret en bild av trelleborgarna.
Det mest unika med Sandbyskatten är att de skandinaviska mynten är ocirkulerade och kommer direkt från mynteriet i Hedeby i södra Jylland.
Det sköldformade hänget med ett hål högst upp har ett virvelmönster som påminner om bronsålderns solsymboler på hällristningarna. På samma sätt visar bronsålderns bilder av båtar och båtformationer av stenar på vikingarnas sjöfararrötter.
På en av silverbitarna syns en fågel. Kanske är biten en rest av ett silveromslag som suttit runt skrinet och att där funnits en bild på Oden med sina korpar. Fågeln skulle då vara Hugin eller Munin.
Varför grävde man ner sitt silver? En teori är att marken där kyrkan nu står, tidigare var en hednisk kultplats. Kanske stod här någon form av tempelbyggnad med gudabeläten, och att skatten utgör ett offer till gudarna.
Kopplad till denna teori fanns föreställningen att det nedgrävda skulle följa med ägaren efter döden till Valhall. Det kan också handla om att skatten istället för att förvaras i hemmet, lades ner i helig jord, eftersom man trodde att den då skulle skyddas från stöld.
En annan möjlighet är att skatten grävts ner under ett vikingatida bostadshus för att bringa lycka till familjens medlemmar. En fjärde teori, som de flesta forskare lutar åt, är att skatten gömts under tider av oro och att ägarna dött eller flytt och inte kunnat återkomma och hämta sin förmögenhet.
Vem grävde ner skatten?
En hypotes, som framlagts av medeltidsarkeolog Ulf Danell, gör gällande att Harald Blåtands halvbror Toke var kung över Skåne, med sitt huvudsäte i Uppåkra. Hans namn förekommer på tre runstenar, numera inmurade i Torna Hällestad kyrka, där han beskrivs med kungliga titlar, som drott och hirdledare. Vikingakungarna hade flera hallar som bostäder i sitt område. En sådan hall kan ha funnits i Södra Sandby, då man funnit stolphål som berättar om en vikingatida hall-byggnad som stått nära nuvarande prästgården. Toke dog i slaget vid Fyrisvallarna i Uppsala 984, och skatten kan inte ha nedlagts före 985. Men Toke hade en fru, Ragnfrid Sigtryggsdotter.
Ragnfrid var en dansk prinsessa från Hedeby. Kanske var mynten en hemgift, direkt från kungens mynteri, vilket förklarar varför de inte varit i omlopp. De tyska mynten har då sin grund i att Ragnfrid vuxit upp nära den tyska gränsen. Kanske råkade Skånes änkedrottning Ragnfrid illa ut när Skåne inlemmas i den danska centralmakten under Harald Blåtand, hon gömmer sin förmögenhet och flyr i all hast tillbaka till Hedeby. Ragnfrid har fem barn – Gorm, Åsa, Åke, Åsbjörn och Odinkar. Kanske har de små urväxta arm- banden tillhört dem. Det lilla armbandet med torshammaren kan ha varit en dopgåva till något av barnen, eftersom vi vet att kristendom och hednisk tro länge sam- existerat sida vid sida. Det kan också vara så att både halsringen och de avklippta silversmyckena tillhört Ragnfrid och att vikingatidens mode ändrats med de nya ”medeltida” trenderna från kontinenten. Bitarna var sedan tänkta att smältas om och formas till nya smycken.
Sandbyskatten och vi
För första gången är Sandbyskatten tillbaka i Södra Sandby och kommer under en längre tid framöver visas upp i kyrkan, som ett lån från Kungliga Myntkabinettet och Statens Historiska Museum i Stockholm. Skatten berättar om våra förfäder, om att vi befinner oss på en plats som troligen ända tillbaka till förhistorisk tid betraktats som helig mark. Det handlar om mänskliga villkor och andliga dimensioner, och att mycket av det, genom årtusendena, är sig likt.
Skatten är nu återlämnad till museet i Stockholm.
Den förkristna kultplatsen, det medeltida gudshuset och dagens församlingskyrka har varit den naturliga samlingsplatsen under alla dessa år. Och här står vi, inte bara framför en imponerande samling silverföremål, utan också inför en hisnande kontinuitet.
Vikingarna levde för längesen. Men de finns kvar – i vårt språkbruk, i våra ortsnamn, i föremålen och i vårt blod.
Kyrkoherde Niclas Loive 2014
